torsdag 27 december 2012

Vinterljud vid Tysjöarna

TYSTNADEN FINNS PÅ ett helt annat sätt här i Jämtland. Till och med inne i stan blir det helt tyst på nätterna, nåt som aldrig händer i till exempel Solna där jag bor. Till och med lilla Huvudstagatan utanför lägenhetsfönstret brusar dygnet runt, och de stora vägarna hörs även om man dragit sig undan till nåt naturreservat utanför Stockholm.

Men i går, i Tysjöarna, en bit norr om Östersund, hörde jag E14 nästan hela tiden. Inte dånande som E18 eller E4, men ändå ett ihållande brus av trafik på väg västerut, kanske mot Åre. Lite trist. Men det gick ändå inte att missa korparna som småpratade med varandra medan de flög söderut på ganska hög höjd. 16 korpar totalt, och aldrig mer än några låga kraxanden som för att hålla kontakt inom den glesa flocken.

En större hackspett lät höra av sig också. Den satt i en telefonstolpe där den kilat fast en kotte som den hackade fröna ur, ännu en sån där finurlig hackspettsmedja. Några högtoniga pip hördes också. Kungsfågel, kan man tänka, men jag såg inga. I stället rörde sig ett gäng talltitor rastlöst mellan tallarna och rev loss barkfalgor från stammarna för att möjligen hitta några småkryp att sätta i sig. Kanske är det ljusa lätet deras lilla kontaktläte. Vid bilen hörde jag ljusa läten igen, men den här gången var det faktiskt kungsfåglar det handlade om.

Snön som känns så lätt blir ändå 
för mycket för några av björkarna.
Ån håller sig fortfarande öppen.

onsdag 26 december 2012

Ingen indian i Jämtland

JUL I JÄMTLAND, och flockarna med sidensvans ägnas lite extra tid sedan ett larm om amerikansk indiansidensvans (Cedar waxwing) kommit från Surahammarstrakten i Västmanland dagen före julafton. Men varken de svansar som äter paradisäpplen vid brorsans hus i Östersund eller de som letat bär hos föräldrarna i Brunflo har varit mindre, haft gulare mage, saknat vita vingprickar eller haft vita stjärttäckare. Inga indianer i Jämtland vad jag kan förstå.

Farsans fågelmatning verkar funka bra för talgoxar och blåmes, även några domherrar har visat intresse. Flockarna med domherrar är annars överraskande många. Överallt är de. Längs vägarna ser man dem i trädtoppar, uppe i Laxsjö var det mängder hos familjen Sjökvist och inne i stan hos brorsan hängde de också. Han hade också grönfink och gråsparv i träden.

Gråspett hoppas jag fortfarande på, gärna en enkel vid nån matning i krokarna. Ska ge mig ut i skogen på egen hand också, men vet inte riktigt i vilka skogar den gråe kan tänkas vara i. Men under letandet så kan ju annat dyka upp, skogshöns till exempel.

Jultomte i Brunflo.
Vinterväglag mot Laxsjö.
Snårig skog vid Slåtte.

onsdag 19 december 2012

Stärtmesarna kvar på Karlaplan

STJÄRTMESARNA JAG SÅG för ett par veckor sedan verkar (länk) ha fastnat för träden kring fontänen på Karlaplan. Senast i går såg jag hela gänget på åtta fåglar röra sig högt uppe i kronorna, troligen så hittar de det de behöver i matväg däruppe. Roligt.

söndag 16 december 2012

Sista betongskådningen

TILLBAKA I VARDAGSLUNKEN, även om det är söndag. Kom att tänka på att det nog var sista dagen att göra nåt åt Betonglistan eftersom jag snart drar till Östersund och firar jul. Så jag gjorde ett halvhjärtat försök till nya arter genom att ta mig till den fina matningen i Tantolunden; Söders fågelbar.

Snösiska missade jag i vintras, gärdsmyg har också gäckat mig i år. Vinterhämpling har också setts i stan, men ingen av mina luckor fylldes under mitt korta besök på söder. Däremot verkade fåglarna som uppehöll sig kring matningen ha det kanon. Mest var det pilfink och gråsparv, och de båda ser ju alldeles fantastiska ut i vintermiljö. De är ju så oansenliga annars, men en sån här dag kommer de bruna inslagen i deras dräkter fram på ett magnifikt sätt.

Grönfink, koltrast, en större hackspett, blåmes, talgoxe, en björktrast, kaja, kråka och en skata med spännande läte lät sig väl smaka av det fågelbaren hade att erbjuda. Men som sagt, inget nytt på årets Betonglista och jag lär alltså stanna på mina 109 arter som just nu räcker till en delad sjundeplats.

Vintrigt på toppen av Tantolunden.

Alpfågel i Pragelato

HAMNADE HUX FLUX i de italienska alperna i torsdags, blev genom jobbet inbjuden till invigningen av en Club Med-resort i Pragelato. Kanske känns namnet igen från OS 2006 då backhoppningen och längdåkningen avgjordes i den byn. Faktiskt är det delar av OS-byn som nu ska användas till turistande skidåkare. Nära Pragelato ligger Sestriere där Stenis och andra slalomåkare tävlat genom tiderna.

Roligast att komma till ett nytt ställe är att kolla av vilka fåglar som finns där. Redan i bilen upp från Torino sågs förstås lite skator och kråkor, vid en våtmark stod ett gäng hägrar tillsammans med vita storkar också. Uppe i byn var det först alla mesar som jag la märke till, de for omkring i ett lärkträd utanför en byggnad; blåmes, talgoxe, tofsmes, svartmes och talltita – lite som en uppländsk skogsmatning alltså.

Men höga alptoppar påminde inte om Uppland, inte heller lärkskogen som klängde på bergssidorna. En sån skog skulle om den låg i Ryssland vara perfekt för bändelkorsnäbb, men här var det inte riktigt att vänta förstås. I stället såg jag mindre korsnäbb, fyra fåglar som också verkar ha lärt sig att bända upp lärkkottar.

PRAGELATO HADE FÅTT minst tre decimeter nysnö under det senaste dygnet så backarna var mjuka och fina. Utanför backarna fick jag några helt magnifika åk i djup lössnö, ibland kändes inte ens botten. Perfekt uppladdning för en lunch på en restaurang i backen alltså. Och på Capanna Molino, lunchkrogen, fick jag se de första alpjärnsparvarna. Två fåglar hittade lite brödsmulor på altanen och satte sig på takskägget mellan måltiderna.

En annan fågel man hoppas på när man är på 2 500 meter över havet är förstås snöfinken. Och mycket riktigt såg jag en handfull vitsvarta finkar passera pisterna under dagen. En fågel man hoppas på men aldrig lär får se är lammgamen som sveper över bergen i jakt på döda djur. Men hoppet finns.

DET BLEV BARA en skiddag, hemresan var bokad till lördag förmiddag så det var bara att sätta sig i en folkabuss och dra mot flygplatsen i Torino. En ny art som dök upp på resan nerför berget var stjärtmes. Jag såg den långa stjärten när fågeln flög över hustaken i en by, hade jag varit ännu närmare hade jag säkert sett att det var den lite mörkare rasen som bor i de här krokarna. Ormvråkar satt också på post längs vägen, och nere på slätten utanför Torino såg jag också en storskarv flyga förbi. Arrivederci.

Till höger och under liften var snön perfekt för offpist.
Alpjärnsparv som spanar.
Linsfodralet blev en fågel det också.
Bordsvin borde det alltid finnas.

lördag 8 december 2012

Spettdag i Tärnan

MAGISK VINTERDAG I Stockholm i dag. Fem grader kallt, nysnö i massor och blå himmel. Jag tog turskidorna och begav mig till Tärnanområdet öster om Brottby. Tre olika hackspettar blev dagens skörd, på topp hade jag mitt livs andra tretåiga hackspett.

Den tretåige fick jag kontakt med bara fem minuter efter att jag fått på mig skidorna och börjat åka längs en bilväg. Jag stannade för att plåta en fin gran vid ett hygge då jag hörde ett lite lustigt läte. Det lät som hackspett, men inte som den vanliga större hackspetten som man kunde vänta sig, utan lite annorlunda.

Rätt vad det var såg jag en fågel högt uppe i ett träd kanske hundra meter in på hygget. Jag fick inte riktigt grepp på hur den såg ut, men det kändes inte som större hack. Plötsligt lämnade den trädet och flög åt höger, och då fick jag se det gula huvudet – bästa sättet att känna igen en hane tretåig hackspett!

FÅGELN SATTE SIG på baksidan av en högstubbe. Eftersom jag hade skidor kunde jag ge mig ut på hygget för att försöka runda stubben och komma på rätt sida. Det var lite slitigt att ta sig fram, skidspetsarna fastnade i ris och smågranar under snön, men till slut kom jag närmare stubben. Rätt vad det var tittade ett litet näbbigt huvud fram bakom stubben, liksom för att kolla vad som var på gång.

När jag kom runt såg jag att spetten satt i ett hål högt upp på stubben. Under några minuter fortsatte den med att ömsom titta på mig och försvinna in i hålet. Jag försökte ta några bilder med mobilkameran genom handkikaren och efter lite bök fick jag ihop ett par bilder som håller som bevis på att jag sett tretåig hackspett i Uppland.

TRETÅIG HACKSPETT ÄR mest av allt en Norrlandsfågel som behöver gamla skogar för att överleva. Arten har minskat rejält under flera, flera decennier, ända sedan skogsbruket blev industrialiserat, och själv hade jag bara sett den en gång tidigare i skogarna kring Handöl i Jämtland. Den jag såg i Tärnanområdet kan mycket väl vara en av de sydligaste i Sverige.

Mer vanlig här nere, men inte sjukt vanlig, är spillkråkan. Nån kilometer norr om hygget fick jag höra den helsvarta spettens rop (röd hätta förstås), och snart kom den också flygande över mig. Samtidigt passerade en korp och lite senare en större hackspett. När jag stod och tittade på spår efter vad jag misstänker är orre i snön passerade ett tiotal sångsvanar i en plog på väg söderut. Och tillbaka vid bilen kom dagens andra spillkråka skrikandes.

Tärnan är toppen, dit drar jag fler gånger.

Tretåig hackspett med gul hjässa.
V-strecken i nacken är också typiska.
Orrspår, möjligen. Har inte mätt linsskyddet för jämförelse än.
Solnedgång redan strax före klockan två.
Mysig gammal bondgård vid Lilla Harsjön.

torsdag 6 december 2012

Stjärtmes på Karlaplan

DET ÄR DAGEN efter det stora snöfallet i Stockholm, och stan är lite förändrad. Lite lugnare, lite tystare – liksom dämpad under några decimeter snö. Kanske det var därför jag hörde talgoxar och blåmesar så väl när jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan i morse. De flög omkring högt i träden som står runt fontänen, och när jag spanade lite extra fick jag se en fågel med riktigt lång stjärt. Ingen tvekan, det var en stjärtmes.

Fågeln rörde sig hela tiden och när den flög några meter åt sidan såg jag att det var flera långstjärtade där uppe, fem kunde jag räkna till i brådrasket. Eftersom jag vet att stjärtmes saknas på mångas Betonglista (länk till listan) för i år så skickade jag ett gruppmeddelande om upptäckten, sen gick jag vidare till jobbet. Väl på kontoret hade jag två missade samtal från två av toppnamnen på listan. Jag ringde upp och sa åt dem att snabbt dra sig mot Östermalm, fåglarna kunde ju vara kvar.

JAG BESTÄMDE MIG också för att gå tillbaka till Karlaplan för att hålla ett öga på mesarna tills betongfolket kom. Stjärtmesar är ju rastlösa typer och sitter inte stilla nån längre stund. Tillbaka vid fontänen såg jag hur ett gäng stjärtmesar korsade vägen och satte sig i ett träd alldeles utanför Fältöversten. När jag närmade mig bytte de träd och drog sig alltmer mot Valhallavägen längs Erik Dahlbergsallén. Valhallavägen utgör gränsen för det vi betongskådare kallar Betongen, och jag var rädd att de stora träden längs den skulle vara alltför lockande för mesarna och göra så att de ivriga kryssare jag hade kontakt med på telefon skulle missa dem.

Plötsligt var stjärtmesarna helt väck. Jag hade inte sett dem flyga upp mot Valhallavägen, men jag hade heller ingen aning om vart de hade tagit vägen. Kanske var de uppe mellan husen på Fältöversten, men dit tog jag mig inte på grund av låsta dörrar och odechiffrerbara koder. Ett meddelande kom, Claes hade sett en flock på åtta stjärtmesar på Värtavägen. Kanske var det samma gäng som var vid Fältan bara minuter tidigare.

JAG STOD KVAR på Erik Dahlbergsallén, vilket visade sig vara klokt. För rätt vad det var hörde jag stjärtmesläte igen och snart satt de också i ett lågt träd bara några meter framför mig. Jag larmade igen, och bara nån minut senare dök först Mats och sen Claes upp. Där kunde vi räkna in dem till totalt åtta stycken. Mats utökade tack vare det här ledningen, och Claes knappade in på andraplatsen. December blir spännande.

Liten fågel, lång stjärt. Mobilkameran ljuger aldrig.
En flygbild, lite oväntat.

söndag 2 december 2012

Dubbla kryss i Enköping

DECEMBER BÖRJAR JU bra. Höstskådningen har annars varit ganska trög, men i dag blev det lite fart igen med två nya kryss: lappsparv och kungsfiskare.

November minns jag som en grå kuliss med blomsprutefukt i luften så gott som varje dag. Men sista dagarna av månaden ordnade vädret upp sig med minusgrader och en halvdecimeter snö, i går brände jag runt med skidor på en golfbana till och med.

I DAG VILLE JAG ut på fågeljakt, och rapporter om lappmes norr om Enköping fick mig att rulla bilen ditåt. Efter några svängar in på allt mindre vägar stannade jag på en plats som verkade vara rätt, och några minuter senare stod jag bredvid några ensilagebalar och kollade in mindre korsnäbb, steglits, grönfink, bergfink och bofink.

Lappsparv brukar hänga ihop med gulsparv så här års, men inga gulsparvar syntes till. Jag svepte med tubkikaren över den oslagna ängen och plötsligt dök en avvikande sparv upp. Ljust hjässband, ljus sparvnäbb och tydliga vingband – där hade jag nog fanken min lappsparv.

HELA FLOCKEN AV småfåglar som satt på ängen lyfte plötsligt och lappsparven hängde förstås med. Jag kollade av träden intill och såg att en stort gäng gulsparvar hade anslutit, så jag antar att lappsparven hängde med dem. Men det dröjde innan jag fick se den igen, och då på lite längre håll. Jag var precis på väg att dra mig tillbaka till bilen, eftersom -10 grader började kännas i kroppen, när jag skannade av trädtopparna på andra sidan ängen. Mitt bland gulsparvarna satt den igen. Snyggt.

PÅ VÄG TILL bilen kom ett larm om kungsfiskare inne i Enköping så jag drog mig förstås dit. När jag hittat lokalen dröjde inte länge innan jag fick se den. Ganska läckert med en blänkande blå fågel i de där omgivningarna. Det öppna vatten den hade hittat låg nämligen precis vid reningsverket i stan, och det var inåt de öppna reningsbassängerna den drog efter att ha suttit på ett kaveldun i nån minut.

Där tappade jag den, men tydligen hade den kommit tillbaka efter ett litet tag enligt ett nytt larm lite senare. Själv firade jag med att fika i bilen på en parkering, bara ett par meter från en rönn som fick besök av uppåt en tio sidensvansar under tiden jag satt och åt en macka. Också snyggt.

Bilar med fågeldekaler, bra 
tecken på att man hamnat rätt.
Hona mindre korsnäbb i en gran.
Kl 12: där är söder. Solen står inte högt så här års.
Så jäkla fina de där sidensvansarna.
Och så hungriga.

måndag 26 november 2012

Vårkänslor bland Solnas skator

NOVEMBER, OCH HUNDRATALS miljoner fåglar har lämnat Sverige för att äta och må gott söderöver. På hemmaplan kan man ju tycka att det är lite väl dött så här års, men redan nu finns vårkänslor. Skatorna har till exempel redan börjat gå runt på husvisningar eller renovera sina gamla hem.

Jag la märke till det i morse. Två skator uppehöll sig kring en en kvistsamling i en naken kastanj; kanske deras gamla bo eller ett helt nytt som de börjat bygga på. Skator hänger ihop med sin partner hela livet, säkert en rätt smart idé eftersom de då inte behöver ragga när andan faller på, utan kan gå direkt på häckningen när temperaturen blivit tillräckligt behaglig framåt vårkanten.

Klockan tio från boet sitter ju en skata.

söndag 25 november 2012

Några timmar vid Högbyhatt

SYDÖSTRA SIDAN BESÖKTES förra helgen, i dag blev det nordvästra sidan av området som kallas Hågadalen-Nåsten och ligger sydväst om Uppsala. Större hackspett och en flock domherrar redan när vi klev in i skogen verkade lite lovande, men mycket mer såg vi inte under tiden vi gick söderut mot Högbyhatt. Där, i nåt som är mer gammelskog, hoppades vi få se gråspett. Eller i alla fall nåt annat än större hack, spillkråka kanske, gröngöling eller tretåig.

Men det blev inget annat i spettväg, däremot trädkrypare, nötväcka, blåmes, talgoxe, talltita och nötskrika. Vi hängde kvar i området nån timme innan vi knatade tillbaka då dimman började komma och termometern säkert föll några grader till (till +2 visade det sig). Uppe vid bilen igen fick vi pilfink, gulsparv och stenknäck, den sistnämnda blev dagens roligaste art.

Ingen höjdardag i skogen alltså, men som vanligt helt jäkla fantastiskt att det finns skog.

En gubbe vid hygget, Högbyhatt.

söndag 18 november 2012

Fågelfritt i Nåsten

EN SÅN DÄR dag då det känts som om solen inte har gått upp. Men eftersom lördagen var en sån där dag då jag inte gick upp, så fick jag nöja mig med dagens ganska usla förutsättningar; mörkt, grått och miljoner vattendroppar som hängde i luften.

Jag hörde förresten på radion att den 18 november är en av bondepraktikans så kallade jämmerdagar, en dag då man inte ska ta några beslut för framtiden, anträda en resa eller ens födas på. Vädret pratas det inte om när det kommer till jämmerdagar, men det passade in rätt bra ändå.

LADDADE FÖR GRÅSPETT och åkte till Nåsten, naturreservatet sydost om Uppsala. Verkar vara ett lovande ställe med många olika skogsbiotoper, men gråspett lockades inte av platsen i dag. Nu gick jag inte speciellt långt in i skogen, ett par tre kilometer kanske, men faktiskt var det riktigt dött över huvud taget. Mindre hackspett såg jag, kungsfåglars pipiga pianden, några titor, ett par nötväckor; men det var allt. Inga skator eller kråkor ens. Jag skulle kanske ha stannat i soffan.

fredag 16 november 2012

Kajornas kvällsprogram

JAG ÄR FORTFARANDE väldigt förtjust i flocken med kajor som sveper över husen kring Narvavägen när det mörknar. Ibland blir flocken så stor att den liknar en starflock, och precis som för stararna så blir flocken en egen organism med sitt eget speciella rörelsemönster. Jag vet inte om det är starflockarna i sig eller rörelsefenomenet de skapar som kallas för murmaration på engelska, men jag skulle vilja använda ordet på det här skarorna av kajor också.

Speciellt läckert är det en klar dag, som det var i går, då himlen går från djupt blå till varmt gult längst ner i väst. Många av fåglarna sätter sig till slut i allén på Narvavägen och jag tror inte att en del bilägare som har sina bilar parkerade där tycker det är så läckert egentligen. De bilar som står rakt under träden får nämligen ta emot flera kilo skit. Men vad fanken.

Många kajor, en flock.
Det vita i skiten är också skit.

söndag 11 november 2012

Fler tallbitar i Salem

DET ÄR TALLBITSTIDER som sagt, och de senaste två veckorna har drömmen varit att kunna räkna in fågeln på Betonglistan, inne i Stockholms innerstad alltså. En av stans vassare skådare fick in en flock i tubkikaren över Hornsberg tidigare i veckan, så chansen fanns ju helt klart.

Men morgonskådningen på Skinnarviksberget gav inga tallbitar. Vi hajade till på varje flock som syntes över stan, ett par grönfinkflockar fick onödigt mycket uppmärksamhet till exempel, men några tallbitar sågs inte. Däremot såg vi en jätteflock sidensvans på väg västerut. Hela gänget på minst 120 fåglar gick rakt över min gamla arbetsplats, Hötorgsskraporna vid Sergels torg. Härligt, för jag har väntat tills nu för att se sidensvansar i betongen.

TALLBITAR OCH SIDENSVANSAR är inte direkt porträttlika, men så här års har de ungefär samma beteende. Flockvis kommer de in från de djupa skogarna i norr och öst, säkert ända från Ryssland, för att hitta mat. Det de gillar bäst är bär, och just rönnbär verkar ligga högt upp på önskelistan.

Så när city inte levererade tallbitar gav jag mig av till ett säkrare ställe, parkeringen vid Salems centrum. Redan när jag var på väg in i parkeringsrutan såg jag rörelser i buskarna, det var ett gäng på kanske sju tallbitar. Närmare än så, bara några få meter, har jag aldrig varit de här fåglarna (inte så konstigt eftersom jag såg de första på sträck så sent som för en vecka sedan). En röd hanne och några honfärgade (några kan ha varit ungfåglar också) brydde sig inte om att jag stod där, utan proppade obesvärade i sig av bären. Så vitt jag kunde se borde det kunna mätta dem i några dagar till.

En tallbitshanne käkar rönnbär.
Lite akrobatik...
... lönar sig.

fredag 9 november 2012

Östermalms kajor

EN ÅTERKOMMANDE SYN utanför kontorsfönstret på eftermiddagarna är den stora flock med kajor som drar över hustaken. Jag har försökt använda alla metoder jag kan för att uppskatta hur många de är, och jag tror att det rör sig om ungefär 500 fåglar.

De drar som sagt runt över stan och sätter sig då och då på ett hustak en kort stund innan de drar vidare. Allén utmed Narvavägen verkar också poppis. På väg upp till tunnelbanan hör jag dem sitta och småsnacka med varandra med mjuka små kraxanden. Det är kul att tänka sig att det ljud som folk uppfattar som ett jädra oliv, i själva verket är dialoger och konversationer kajorna emellan. Riktigt mysigt.

En del av Östermalmskajorna.

söndag 4 november 2012

Tallbit över Örudden

SKÅDARTEMPOT ÄR INTE högt så här års. Visserligen är jag ute ungefär lika mycket som tidigare, men det är himla mycket färre fåglar därute. De flesta har ju dragit härifrån. Men det blir aldrig helt stilla, till exempel flyttar fortfarande en del arter och mer oväntade arter kan fortfarande komma in, som i fjol då en bruntrast dök upp vid Låssa kyrka i Uppland.

En av de där flyttarna som enligt alla kalendrar ska röra sig söderut genom Sverige den här tiden är tallbiten. Ett säkert ställe tidigare år verkar ha varit Örudden på Torö norr om Nynäshamn, så därför drog jag dit i morse. Jag hann inte mer än ställa ner tubkikaren på den steniga stranden innan en av gubbarna som redan var på plats såg en intressant flock. Visst var det tallbit, 22 stycken till och med, som flög rakt över oss med västlig kurs.

Inom en halvtimme kom ytterligare två tallbitar, en av dem gav också ifrån sig det där typiska lätet som avslöjar en tallbit. Ett annat läte jag hörde på väg ner mot stranden var en leksakstrumpet. En av gubbarna på Örudden sa att det var en domherre, troligen en inflyttad fågel från öst. Spännande läte. I övrigt var det inte superspännande där ute, förutom nio sträckande stjärtmesar, två mycket troliga skärpiplärkor och så tallbitarna förstås. Och vädret. Helt kanon.

PÅ VÄG NORRUT stannade jag till i närheten av ett ställe där det setts lappuggla tidigare på dagen. Några skådare i en björkdunge avslöjade var den satt, och jag fick en ganska makalös obs av den där jätteugglan som tillsammans med hundratals andra av sin art har glatt södra Sverige med sin närvaro det här året.

I går var jag också ute en sväng. Först till Angarnsjöängen och sen till Fysingen. Höjdaren vid Angarn var nog en varfågel som flög över platsen där jag satt och fikade, vid Fysingen gladde jag mig åt att se tre salskrakar – troligen en hanne i vinterdräkt och två ungfåglar. Jodå.

Video från lappugglan.
Så här ser jag ut när jag skådar, det har man ju inte koll på själv.
Mycket vatten i Fysingen, man fick vada till tornet.
Boysen på Örudden.
Reveludden på Torö.
Lappugglan som satt bredvid väg 73.
Stretchar vingen lite.

tisdag 30 oktober 2012

Småskådning i Vada

SKÅDARHELGER PÅ ANNAN ort blir lätt väldigt intensiva. Allt ska hinnas med, från tidiga morgnar och kryssdrag till uggleskådning och ett glas gott. Därför var det skönt att hinna med lite vardagsfågel i dag, när jag tog en snabb eftermiddagstur till Vada, tre mil norr om Stockholm mot Brottby till.

Klassisk lantbruksmark var det jag möttes av, alltså stubbade åkrar, kohagar, enebackar och skogsdungar. Gulsparvar stöttes upp ur åkrarna, inga lappsparvar. Ute på enebacken pep det av kungsfågel, där fick jag också kontakt med en tofsmes.

I EN SKOGSDUNGE hörde jag det bekanta ljudet från stjärtmes och snart såg jag också en tio, tolv av de vita, långstjärtade fåglarna befinna sig i en björk en kort stund. Strax intill hade en större hackspett sin smedja i en tall, där bearbetade han en grankotte för att komma åt de fina fröna. En entita i en en blev den sista arten innan skymningen blev mer påtaglig, och jag åkte hem.

Jo, den där småskådningen är inte så dum den heller.

måndag 29 oktober 2012

En helg i Skåne


SKÅDNINGEN FLYTTADE TILL Skåne över helgen. Vi åkte ner tidigt på fredagsmorgonen och drog direkt med hyrbilen från Sturup till Kullaberg nordväst om Höganäs. Vinden var rätt frisk, men inte så kraftig att den hade tryckt in några av havets mest spännande fåglar, som stormfågel, men vinden räckte för havssula, alkor och tretåig mås.

Havssula har jag fascinerats av sen jag först såg fågeln på en resa i Bretagne för några år sedan. Så stor och så snygg; helvit med svarta vingspetsar. Nästan i samma ögonblick vi kom fram till bunkern nere på klipporna så visade sig den första sulan. Sen kom en till och en till; till slut var det minst ett tjugotal som snurrade omkring utanför oss och dök från hög höjd ner i det skummande vattnet efter fisk. En riktig wow-känsla om man som jag aldrig sett de där fåglarna på nära håll.

Tordmular och några sillgrisslor flög också förbi strax över vattenytan. Rätt vad det var kom en riktigt liten alka med snabba vingslag runt hörnet på klippan i norr. Det kunde ju inte vara nåt annat än en alkekung, och mycket riktigt så sa en av experterna att det var just vad det var. Riktigt lyxigt så långt.

Fiskmås och gråtrut flög hela tiden över vattnet, ibland kom en småskrake förbi. Plötsligt kom en mås med ett tydligt W på ovansidan av vingarna flygande helt nära. Tretåig mås, förstås! Precis som ungfåglarna ser ut i boken. Ytterligare fem stycken flög förbi under timmarna vi stod där.

SKÅNE ÄR VERKLIGEN speciellt för en fågelskådare, allt verkar finnas där. Efter Kullen tog vi en biltur för att kanske springa på ytterligare nåt, till exempel var en större piplärka vid en gödselstack värd att åka på. Vid gården Lönhult hittade vi gödselstacken, och snart också den större piplärkan. Piplärkor är häftiga fåglar, och den här varianten inget undantag.

Efter en natt i Foteviken drog vi till Falsterbo för att göra en intervju med Björn Malmhagen. Vi hängde där och snackade medan ringmärkarna fångade in gärdsmygar, stjärtmesar och blåmesar. Efter det drog vi för ett kryss igen, den här gången en hona rödhuvad dykand som låg i Krankesjön. Sånt händer bara i Skåne.

Till saken hör att vädret var makalöst hela tiden. Vinden från fredagen hade lagt sig nästan helt, och både lördag och söndag var helt vindstilla med blå himmel. Ingen vind betyder att ugglor rör på sig extra mycket, och natten mellan lördag och söndag riggade personalen på fågelstationer för att fånga och ringmärka ugglor. Vi besökte dem som hastigast och fick vara med att fånga några pärlugglar. Senare under natten fick de en hornuggla också.

En hornuggla såg vi förresten på söndagen också, den kom faktiskt insträckande från Danmark och landade nånstans mellan fyren och Nabben. Under timmarna vi stod nere på Nabben fick vi också se kungsörn, mängder av av ormvråk, många glador och en massa andra fåglar som gjorde det stora lyftet mot södern och vinterkvarteren.



En pärluggla får stå ut med att få vingen mätt.
Lite snarkning på Ljungen.
Lite hagel får inte störa naturbehoven.
Bistra miner vid bunkern vid Kullens fyr.
Stativskugga över Ljungen, kallar jag den här.
Den här kallar jag Sol och moln vid Hovs hallar.
Jag plåtar en fotograf som plåtar en fågelfotograf. En engelsman i mitten bryr sig inte om det.

tisdag 23 oktober 2012

Tärnanområdet och annan vildmark

SENASTE BOKINKÖPET BLEV en ganska gammal bok, utgiven 1999. Den heter Fågellokaler i Uppland och Stockholms län, och handlar precis om det som titeln säger. Dessutom innehåller den riktigt fina guider till var man vinterskådar bäst, var man hittar högst koncentration av rastande gäss, beskrivningar över vart man ska åka för att lyssna på ugglor om vårvintrarna, en förteckning över områdets nationalparker och naturreservat och en massa mer.

En guidebok med 13 år på nacken är förstås inte helt klockren; vägar kan har lagts om och skogar kan ha huggits ner, men med det i minnet så är det ändå en helt fantastisk bok att använda sig av för att upptäcka nya fåglar – och kanske framför allt nya fågelmarker. Det blir ju lätt att man håller sig till de gamla vanliga platserna när man ger sig ut, men med den här boken på nattduksbordet så behöver man inte missa några av alla fantastiska platser som finns i närheten.

I SÖNDAGS ÅKTE jag därför till ett område öster om Brottby. I boken kallas det Tärnanområdet efter en av sjöarna som finns där. Jag blev alldeles lycklig av att gå omkring i en riktig skog. Då och då hördes en bil som körde på den krokiga vägen i norr, men aldrig det där malande ljudet från motorvägar som så ofta ligger som en kuliss i den stockholmska naturen. Här hördes i stället mesarnas pip, hackspettarnas hackande och nötskrikornas skrän – det enda som överröstade dem var när porlande bäckar kom i dagen. Men det är ju ett härligt skogsläte det också.

Svartmes, blåmes, talgoxe, nötväcka, större hackspett och nötskrika var några av de arter jag träffade på, och alldeles intill där jag parkerade bilen befann sig fem mäktiga korpar. Jag gick och tänkte på att det nog inte skulle vara omöjligt att springa på en järpe, tjäder eller orre, särskilt inte när jag kom upp på en tallbeväxt bergsknalle. Precis då lämnade två stora fåglar ett träd framför mig och flög bortåt. I den täta skogen var det svårt att se vad det verkligen var, men två honfärgade skogshöns var det, tjäder eller orre.

Jag hamnade också rakt under ett träd där en större hackspett höll till. Den hade satt fast en kotte i en springa i en gren och bearbetade kotten för att komma åt fröna. Då och då tog den upp kotten och vred den lite för att komma åt nya frön. Jag vet inte riktigt, men det kan ha varit första gången jag såg en hackspettsmedja.

VILDMARKEN FINNS, OCH den ligger inte långt hemifrån nån av oss. I vildmarken finns svamp, bär, fåglar, luft, fyrbenta djur, träd och mjuk mossa. Ren lyx. Och ju mer vi vet om de här platserna och var de finns, desto bättre förberedda blir vi på att säga ifrån om nån får idén att torrlägga, göra golfbana, bygga Elgigantenlador och annat som tar bort unika livsmiljöer. Så det så.

Karta över Tärnanområdet från boken Fågellokaler i Uppland och Stockholms län.
Härlig skogsbilväg i Tärnanområdet.

söndag 21 oktober 2012

Skedstork utanför Norrköping

REGNIGT I STOCKHOLM, så det lockade inte att vara utomhus. Jag satt i soffan och hoppades på att lite tuffare typer skulle hitta nåt spännande inte alltför långt hemifrån, och strax före klockan ett kom larmet om skedstorkar i Norrköping. Kanske lite på gränsen, 20 mil enkel resa ungefär, men samtidigt inte helt galet för en ny art och några timmar med bilradiounderhållning.

Svensksundsviken var adressen till storkarna. Tornet de setts från låg nån kilometer från parkeringen och naturen var en fantastisk blandning av mader, betade hagar, bergsknallar och öppet Östersjövatten. Allt var grått och blött, så de två vita skedstorkarna lyste verkligen där de stod ett par hundra meter ut i maden. Gråhägrarna intill syntes knappt alls.

SKEDSTORKAR FINNS I södra delarna av Europa, men de allra flesta finns i Afrika och österut genom södra Asien. De som hittat till Norrköping kan väl möjligen vara några européer på utflykt. Första gången jag såg skedstorkar var för knappt ett år sedan i Israel, där fanns de i stora grupper i våtmarkerna.

Norrköpingsfåglarna betedde sig precis som de i Israel, de lät den långa skedformade näbben gå från höger till vänster i vattnet för att hitta nåt ätbart. De verkade hitta det de behövde, för efter ett tag gav de upp födosökandet och började fixa med sina fjädrar innan de stoppade näbben under vingen och ställde sig och vilade.

Spången ut till tornet.
Regn och dis, och en häger mellan storkarna.
Stiligt ändå i sin grå enkelhet.
Sovdags, bara hägern fortsatte jobba.

fredag 19 oktober 2012

Det låter och olåter

OMVÄGEN TILL JOBBET gick i dag via tunnelbana till Fridhemsplan, buss till Hornstull, promenad genom Tantolunden och tunnelbana till Karlaplan. Det var grått och mörkt, och det småskvatt hela tiden men utan att det började regna på riktigt. Höstmorgon alltså, men ändå ganska varmt, sådär en 13 grader kanske.

En förhoppning var att nån tidig sidensvans skulle ha hittat en klase rönnbär att smaska på, men nåt sånt levererades inte. Det var faktiskt riktigt stilla, förutom vanligheter som mesar, gråsparvar, kajor, kråkor, skator och björktrastar. Enda gången det hettade till lite var när en duvhökshona flög bara ett par meter ovanför huvudet på mig; de är rätt kraftfulla och stora när de kommer så pass nära.

ANNARS REAGERADE JAG mest på allt som låter i en stad, även när klockan inte är mer än halv åtta på morgonen. Tunnelbanetågen, trafiken och flygplanen som kommer in varannan minut över Söder för att släppa av folk på Bromma. När allt låter på samma gång försvinner blåmesarnas ljusa små läten.

Inne i Tanto svängde en stor sopbil runt på gångbanorna för att sopa bort de löv som hunnit falla till backen, jag tyckte inte att det såg ut att gå särskilt bra för den. På gräsmattorna körde en kille runt på en åkgräsklippare för att ta topparna av gräset inför vintern. Ett gäng kommunalare stod och kollade på en kollega som rände ett järnspett på en sten upprepade gånger, oklart varför. Och på andra sidan Årstaviken pågick nåt slags bygge som ekade över vattnet. Vilken olåt alltså.

När jag närmade mig Ringvägen hörde jag två skarpa signaler från en visselpipa. En del skådare använder visselpipa för att berätta att de ser nån rolig fågel där de står, och intensiteten i de här visslingarna fick mig att tänka att nån sett en kungsfågelsångare eller nåt annat häftigt. Men när jag hörde pipan igen såg jag att det var en tant som blåste i den för att locka på sin jycke som sprang omkring i snåren. Kungsfågelsångare får jag vänta med till en annan gång.

onsdag 17 oktober 2012

Rovfåglar på Narvavägen

I FLERA DAGAR har jag sett en sparvhök kring allén utanför kontoret på Narvavägen. En morgon såg jag den bli jagad av en kråka, innan de båda försvann över taken österut. En annan dag hade den kråkkontakt igen, och jag såg den bara väldigt kort eftersom den flydde upp på taket precis utanför fönstret. I går fick jag däremot bättre koll på sparvhöken, då satte den sig i några minuter i toppen av det stora trädet som står utanför Historiska museet. Där slapp den bli jagad av kråkor.

Några sparvhökar brukar stanna kvar i stan om vintrarna. I Tantolunden såg jag åtminstone ett par stycken flyga förbi fågelmatningen på toppen i vintras och intresserat spana in sparvarna som satt i buskarna. Att det är nåt rovfågelsaktigt på gång brukar avslöjas av att gråsparvarna och pilfinkarna blir helt tysta, resten av tiden tjattrar de på som bara den. Talgoxarna blir tvärtom mer ljudliga när det är nåt farligt i luften.

EN ROVFÅGEL AV större modell for också förbi kontorsfönstret i går. På stora vingar flög den rakt norrut mot vinden, man brukar inte se havsörnar pumpa på med vingarna på det viset, vanligtvis sveper den ut sina ladugårdsdörrar till vingar och glider i skyn. Men visst var det en havsörn vi såg, en äldre fågel med lysande vit stjärt.

söndag 14 oktober 2012

En dag på Lövstaslätten

INNAN JAG ÅKTE till campingen i Östnora för att kolla in turturduvan som fanns där, så var jag alltså ute på Lövstaslätten – den vidsträckta jordbruksmarken sydost om Uppsala. En baktanke med trippen var förstås att försöka leta reda på nån rastande lappsparv, men av det blev det intet.

I stället fick jag se mängder av steglits, eller kanske inte mängder, men det var steglitserna som kom närmast. Grupper om ett tiotal fåglar fanns hela dagen i toppen av nån tistel där de käkade frön. Mängderna stod i stället stararna för. De måste ha varit uppemot 500 i en flock ute på fältet. Tvåa i mängd var tofsviporna, som då och då bildade ett moln med stararna när nåt skrämde upp dem från marken.

JAG TRODDE ATT fler rovfåglar skulle visa sig under dagen, speciellt när det redan efter tio minuter flög förbi en ormvråk och en sparvhök. Men fler än så blev det inte, förutom att en kungsörn gled in från norr och satte sig i en grantopp. Där hade den säkert tänkt ta igen sig, men så länge den satt där var kråkorna på retfullt humör.

Kråkor fanns det förresten en hel del av också, och stora grupper av kajor. En korp såg jag också. Den flög ropande omkring över slätten och fick svar av en annan korp inne i ett skogsparti. Korpen i skogen hade ett jäkligt fint läte, den sa broa med en nästan mänsklig röst. Korpar!

VÄDRET VAR KANON hela dagen, och den lite småputtriga känslan av mesar, steglitser, sånglärkor, starar och annat var himla mysig. En hane mindre hackspett var också kul att följa när den flög omkring i en stor buske och lite förstrött hackade efter insekter.

Lilla bron tror jag att den här platsen heter.
Ett rådjur undrade vad jag pysslade med.
Ätande steglits kallar jag den här.
Det här blir ju då Ätande steglits II.