torsdag 27 december 2012

Vinterljud vid Tysjöarna

TYSTNADEN FINNS PÅ ett helt annat sätt här i Jämtland. Till och med inne i stan blir det helt tyst på nätterna, nåt som aldrig händer i till exempel Solna där jag bor. Till och med lilla Huvudstagatan utanför lägenhetsfönstret brusar dygnet runt, och de stora vägarna hörs även om man dragit sig undan till nåt naturreservat utanför Stockholm.

Men i går, i Tysjöarna, en bit norr om Östersund, hörde jag E14 nästan hela tiden. Inte dånande som E18 eller E4, men ändå ett ihållande brus av trafik på väg västerut, kanske mot Åre. Lite trist. Men det gick ändå inte att missa korparna som småpratade med varandra medan de flög söderut på ganska hög höjd. 16 korpar totalt, och aldrig mer än några låga kraxanden som för att hålla kontakt inom den glesa flocken.

En större hackspett lät höra av sig också. Den satt i en telefonstolpe där den kilat fast en kotte som den hackade fröna ur, ännu en sån där finurlig hackspettsmedja. Några högtoniga pip hördes också. Kungsfågel, kan man tänka, men jag såg inga. I stället rörde sig ett gäng talltitor rastlöst mellan tallarna och rev loss barkfalgor från stammarna för att möjligen hitta några småkryp att sätta i sig. Kanske är det ljusa lätet deras lilla kontaktläte. Vid bilen hörde jag ljusa läten igen, men den här gången var det faktiskt kungsfåglar det handlade om.

Snön som känns så lätt blir ändå 
för mycket för några av björkarna.
Ån håller sig fortfarande öppen.

onsdag 26 december 2012

Ingen indian i Jämtland

JUL I JÄMTLAND, och flockarna med sidensvans ägnas lite extra tid sedan ett larm om amerikansk indiansidensvans (Cedar waxwing) kommit från Surahammarstrakten i Västmanland dagen före julafton. Men varken de svansar som äter paradisäpplen vid brorsans hus i Östersund eller de som letat bär hos föräldrarna i Brunflo har varit mindre, haft gulare mage, saknat vita vingprickar eller haft vita stjärttäckare. Inga indianer i Jämtland vad jag kan förstå.

Farsans fågelmatning verkar funka bra för talgoxar och blåmes, även några domherrar har visat intresse. Flockarna med domherrar är annars överraskande många. Överallt är de. Längs vägarna ser man dem i trädtoppar, uppe i Laxsjö var det mängder hos familjen Sjökvist och inne i stan hos brorsan hängde de också. Han hade också grönfink och gråsparv i träden.

Gråspett hoppas jag fortfarande på, gärna en enkel vid nån matning i krokarna. Ska ge mig ut i skogen på egen hand också, men vet inte riktigt i vilka skogar den gråe kan tänkas vara i. Men under letandet så kan ju annat dyka upp, skogshöns till exempel.

Jultomte i Brunflo.
Vinterväglag mot Laxsjö.
Snårig skog vid Slåtte.

onsdag 19 december 2012

Stärtmesarna kvar på Karlaplan

STJÄRTMESARNA JAG SÅG för ett par veckor sedan verkar (länk) ha fastnat för träden kring fontänen på Karlaplan. Senast i går såg jag hela gänget på åtta fåglar röra sig högt uppe i kronorna, troligen så hittar de det de behöver i matväg däruppe. Roligt.

söndag 16 december 2012

Sista betongskådningen

TILLBAKA I VARDAGSLUNKEN, även om det är söndag. Kom att tänka på att det nog var sista dagen att göra nåt åt Betonglistan eftersom jag snart drar till Östersund och firar jul. Så jag gjorde ett halvhjärtat försök till nya arter genom att ta mig till den fina matningen i Tantolunden; Söders fågelbar.

Snösiska missade jag i vintras, gärdsmyg har också gäckat mig i år. Vinterhämpling har också setts i stan, men ingen av mina luckor fylldes under mitt korta besök på söder. Däremot verkade fåglarna som uppehöll sig kring matningen ha det kanon. Mest var det pilfink och gråsparv, och de båda ser ju alldeles fantastiska ut i vintermiljö. De är ju så oansenliga annars, men en sån här dag kommer de bruna inslagen i deras dräkter fram på ett magnifikt sätt.

Grönfink, koltrast, en större hackspett, blåmes, talgoxe, en björktrast, kaja, kråka och en skata med spännande läte lät sig väl smaka av det fågelbaren hade att erbjuda. Men som sagt, inget nytt på årets Betonglista och jag lär alltså stanna på mina 109 arter som just nu räcker till en delad sjundeplats.

Vintrigt på toppen av Tantolunden.

Alpfågel i Pragelato

HAMNADE HUX FLUX i de italienska alperna i torsdags, blev genom jobbet inbjuden till invigningen av en Club Med-resort i Pragelato. Kanske känns namnet igen från OS 2006 då backhoppningen och längdåkningen avgjordes i den byn. Faktiskt är det delar av OS-byn som nu ska användas till turistande skidåkare. Nära Pragelato ligger Sestriere där Stenis och andra slalomåkare tävlat genom tiderna.

Roligast att komma till ett nytt ställe är att kolla av vilka fåglar som finns där. Redan i bilen upp från Torino sågs förstås lite skator och kråkor, vid en våtmark stod ett gäng hägrar tillsammans med vita storkar också. Uppe i byn var det först alla mesar som jag la märke till, de for omkring i ett lärkträd utanför en byggnad; blåmes, talgoxe, tofsmes, svartmes och talltita – lite som en uppländsk skogsmatning alltså.

Men höga alptoppar påminde inte om Uppland, inte heller lärkskogen som klängde på bergssidorna. En sån skog skulle om den låg i Ryssland vara perfekt för bändelkorsnäbb, men här var det inte riktigt att vänta förstås. I stället såg jag mindre korsnäbb, fyra fåglar som också verkar ha lärt sig att bända upp lärkkottar.

PRAGELATO HADE FÅTT minst tre decimeter nysnö under det senaste dygnet så backarna var mjuka och fina. Utanför backarna fick jag några helt magnifika åk i djup lössnö, ibland kändes inte ens botten. Perfekt uppladdning för en lunch på en restaurang i backen alltså. Och på Capanna Molino, lunchkrogen, fick jag se de första alpjärnsparvarna. Två fåglar hittade lite brödsmulor på altanen och satte sig på takskägget mellan måltiderna.

En annan fågel man hoppas på när man är på 2 500 meter över havet är förstås snöfinken. Och mycket riktigt såg jag en handfull vitsvarta finkar passera pisterna under dagen. En fågel man hoppas på men aldrig lär får se är lammgamen som sveper över bergen i jakt på döda djur. Men hoppet finns.

DET BLEV BARA en skiddag, hemresan var bokad till lördag förmiddag så det var bara att sätta sig i en folkabuss och dra mot flygplatsen i Torino. En ny art som dök upp på resan nerför berget var stjärtmes. Jag såg den långa stjärten när fågeln flög över hustaken i en by, hade jag varit ännu närmare hade jag säkert sett att det var den lite mörkare rasen som bor i de här krokarna. Ormvråkar satt också på post längs vägen, och nere på slätten utanför Torino såg jag också en storskarv flyga förbi. Arrivederci.

Till höger och under liften var snön perfekt för offpist.
Alpjärnsparv som spanar.
Linsfodralet blev en fågel det också.
Bordsvin borde det alltid finnas.

lördag 8 december 2012

Spettdag i Tärnan

MAGISK VINTERDAG I Stockholm i dag. Fem grader kallt, nysnö i massor och blå himmel. Jag tog turskidorna och begav mig till Tärnanområdet öster om Brottby. Tre olika hackspettar blev dagens skörd, på topp hade jag mitt livs andra tretåiga hackspett.

Den tretåige fick jag kontakt med bara fem minuter efter att jag fått på mig skidorna och börjat åka längs en bilväg. Jag stannade för att plåta en fin gran vid ett hygge då jag hörde ett lite lustigt läte. Det lät som hackspett, men inte som den vanliga större hackspetten som man kunde vänta sig, utan lite annorlunda.

Rätt vad det var såg jag en fågel högt uppe i ett träd kanske hundra meter in på hygget. Jag fick inte riktigt grepp på hur den såg ut, men det kändes inte som större hack. Plötsligt lämnade den trädet och flög åt höger, och då fick jag se det gula huvudet – bästa sättet att känna igen en hane tretåig hackspett!

FÅGELN SATTE SIG på baksidan av en högstubbe. Eftersom jag hade skidor kunde jag ge mig ut på hygget för att försöka runda stubben och komma på rätt sida. Det var lite slitigt att ta sig fram, skidspetsarna fastnade i ris och smågranar under snön, men till slut kom jag närmare stubben. Rätt vad det var tittade ett litet näbbigt huvud fram bakom stubben, liksom för att kolla vad som var på gång.

När jag kom runt såg jag att spetten satt i ett hål högt upp på stubben. Under några minuter fortsatte den med att ömsom titta på mig och försvinna in i hålet. Jag försökte ta några bilder med mobilkameran genom handkikaren och efter lite bök fick jag ihop ett par bilder som håller som bevis på att jag sett tretåig hackspett i Uppland.

TRETÅIG HACKSPETT ÄR mest av allt en Norrlandsfågel som behöver gamla skogar för att överleva. Arten har minskat rejält under flera, flera decennier, ända sedan skogsbruket blev industrialiserat, och själv hade jag bara sett den en gång tidigare i skogarna kring Handöl i Jämtland. Den jag såg i Tärnanområdet kan mycket väl vara en av de sydligaste i Sverige.

Mer vanlig här nere, men inte sjukt vanlig, är spillkråkan. Nån kilometer norr om hygget fick jag höra den helsvarta spettens rop (röd hätta förstås), och snart kom den också flygande över mig. Samtidigt passerade en korp och lite senare en större hackspett. När jag stod och tittade på spår efter vad jag misstänker är orre i snön passerade ett tiotal sångsvanar i en plog på väg söderut. Och tillbaka vid bilen kom dagens andra spillkråka skrikandes.

Tärnan är toppen, dit drar jag fler gånger.

Tretåig hackspett med gul hjässa.
V-strecken i nacken är också typiska.
Orrspår, möjligen. Har inte mätt linsskyddet för jämförelse än.
Solnedgång redan strax före klockan två.
Mysig gammal bondgård vid Lilla Harsjön.

torsdag 6 december 2012

Stjärtmes på Karlaplan

DET ÄR DAGEN efter det stora snöfallet i Stockholm, och stan är lite förändrad. Lite lugnare, lite tystare – liksom dämpad under några decimeter snö. Kanske det var därför jag hörde talgoxar och blåmesar så väl när jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan i morse. De flög omkring högt i träden som står runt fontänen, och när jag spanade lite extra fick jag se en fågel med riktigt lång stjärt. Ingen tvekan, det var en stjärtmes.

Fågeln rörde sig hela tiden och när den flög några meter åt sidan såg jag att det var flera långstjärtade där uppe, fem kunde jag räkna till i brådrasket. Eftersom jag vet att stjärtmes saknas på mångas Betonglista (länk till listan) för i år så skickade jag ett gruppmeddelande om upptäckten, sen gick jag vidare till jobbet. Väl på kontoret hade jag två missade samtal från två av toppnamnen på listan. Jag ringde upp och sa åt dem att snabbt dra sig mot Östermalm, fåglarna kunde ju vara kvar.

JAG BESTÄMDE MIG också för att gå tillbaka till Karlaplan för att hålla ett öga på mesarna tills betongfolket kom. Stjärtmesar är ju rastlösa typer och sitter inte stilla nån längre stund. Tillbaka vid fontänen såg jag hur ett gäng stjärtmesar korsade vägen och satte sig i ett träd alldeles utanför Fältöversten. När jag närmade mig bytte de träd och drog sig alltmer mot Valhallavägen längs Erik Dahlbergsallén. Valhallavägen utgör gränsen för det vi betongskådare kallar Betongen, och jag var rädd att de stora träden längs den skulle vara alltför lockande för mesarna och göra så att de ivriga kryssare jag hade kontakt med på telefon skulle missa dem.

Plötsligt var stjärtmesarna helt väck. Jag hade inte sett dem flyga upp mot Valhallavägen, men jag hade heller ingen aning om vart de hade tagit vägen. Kanske var de uppe mellan husen på Fältöversten, men dit tog jag mig inte på grund av låsta dörrar och odechiffrerbara koder. Ett meddelande kom, Claes hade sett en flock på åtta stjärtmesar på Värtavägen. Kanske var det samma gäng som var vid Fältan bara minuter tidigare.

JAG STOD KVAR på Erik Dahlbergsallén, vilket visade sig vara klokt. För rätt vad det var hörde jag stjärtmesläte igen och snart satt de också i ett lågt träd bara några meter framför mig. Jag larmade igen, och bara nån minut senare dök först Mats och sen Claes upp. Där kunde vi räkna in dem till totalt åtta stycken. Mats utökade tack vare det här ledningen, och Claes knappade in på andraplatsen. December blir spännande.

Liten fågel, lång stjärt. Mobilkameran ljuger aldrig.
En flygbild, lite oväntat.

söndag 2 december 2012

Dubbla kryss i Enköping

DECEMBER BÖRJAR JU bra. Höstskådningen har annars varit ganska trög, men i dag blev det lite fart igen med två nya kryss: lappsparv och kungsfiskare.

November minns jag som en grå kuliss med blomsprutefukt i luften så gott som varje dag. Men sista dagarna av månaden ordnade vädret upp sig med minusgrader och en halvdecimeter snö, i går brände jag runt med skidor på en golfbana till och med.

I DAG VILLE JAG ut på fågeljakt, och rapporter om lappmes norr om Enköping fick mig att rulla bilen ditåt. Efter några svängar in på allt mindre vägar stannade jag på en plats som verkade vara rätt, och några minuter senare stod jag bredvid några ensilagebalar och kollade in mindre korsnäbb, steglits, grönfink, bergfink och bofink.

Lappsparv brukar hänga ihop med gulsparv så här års, men inga gulsparvar syntes till. Jag svepte med tubkikaren över den oslagna ängen och plötsligt dök en avvikande sparv upp. Ljust hjässband, ljus sparvnäbb och tydliga vingband – där hade jag nog fanken min lappsparv.

HELA FLOCKEN AV småfåglar som satt på ängen lyfte plötsligt och lappsparven hängde förstås med. Jag kollade av träden intill och såg att en stort gäng gulsparvar hade anslutit, så jag antar att lappsparven hängde med dem. Men det dröjde innan jag fick se den igen, och då på lite längre håll. Jag var precis på väg att dra mig tillbaka till bilen, eftersom -10 grader började kännas i kroppen, när jag skannade av trädtopparna på andra sidan ängen. Mitt bland gulsparvarna satt den igen. Snyggt.

PÅ VÄG TILL bilen kom ett larm om kungsfiskare inne i Enköping så jag drog mig förstås dit. När jag hittat lokalen dröjde inte länge innan jag fick se den. Ganska läckert med en blänkande blå fågel i de där omgivningarna. Det öppna vatten den hade hittat låg nämligen precis vid reningsverket i stan, och det var inåt de öppna reningsbassängerna den drog efter att ha suttit på ett kaveldun i nån minut.

Där tappade jag den, men tydligen hade den kommit tillbaka efter ett litet tag enligt ett nytt larm lite senare. Själv firade jag med att fika i bilen på en parkering, bara ett par meter från en rönn som fick besök av uppåt en tio sidensvansar under tiden jag satt och åt en macka. Också snyggt.

Bilar med fågeldekaler, bra 
tecken på att man hamnat rätt.
Hona mindre korsnäbb i en gran.
Kl 12: där är söder. Solen står inte högt så här års.
Så jäkla fina de där sidensvansarna.
Och så hungriga.