söndag 31 mars 2013

Sparvuggla ovanför Lappdal

TVÅ TURER I GÅR: först ett slags inventeringstur i västra delen av Angarnsjöängen tidigt på morgonen. En sjungande gröngöling var kanske höjdpunkten där. Sen en kvällstur tillbaka mot Angarn med förhoppning att höra sparvuggla.

Men innan jag drog mot hygget norr om Lappdal stannade jag till och kollade åkrarna vid Örsta. Rastande grågäss betade på en stubbad åker och i den plöjda åkern rastade en flock sånglärkor. Härligt att se de igen. Några av dem spelflög, fast inte så där högt som de gör senare på våren utan bara tio meter upp. Som om de tränade.

SPARVUGGLA HOPPADES JAG hitta på samma hygge som jag hörde pärluggla på för en vecka sen. Och precis så blev det. Plötsligt hördes det härliga visslandet från hygget och snart hade jag lokaliserat var ugglan satt också. Halvskaren bar hyfsat så jag trampade ut mot granen där den satt och hamnade kanske 60 meter från den.

Ugglan visslade i omgångar om fem, sex och sju visslingar, ibland tog den en kort paus efter bara två, tre. Medan jag stod där hörde jag att nån mer än jag var ute på hygget och gick. Människa kunde det ha varit, men ingen mer än jag hade parkerat på parkeringen. Räv borde smyga bättre än så. Brakandet kom närmare och jag började hoppas på lo, varg, björn, järv även om det väl bara är lo och varg som skulle kunna vara möjligt. Men så såg jag hela djuret mellan några glesa träd: vildsvin. Ingen jätte, kanske en hona med mörk päls. Hon stannade bara 15 meter bort innan hon vände.

Så liten. Första gången jag fått syn på en.
Härlig vårsyn, inte minst för sånglärkorna som hittade kvällsmat.

fredag 29 mars 2013

Ringand i Oxelösund

DET BLEV PÅSK och gott om tid att dra till Oxelösund för att se efter om den där ringanden var kvar kring öarna i hamnen. Det var den. Men det krävdes några timmar i kallblåsten innan den visade sig.

Jag kom till Oxelösund kring klockan nio i morse och började med att vurpa på is när jag gick ut på Femörehuvud för att kolla vikarna där. Kikarna klarade sig, knät tycker jag inte alls klarade sig lika bra. Men där ute fanns inget att se, så jag drog tillbaka mot fiskehamnen och sen till hamnen i Gamla Oxelösund utan att se nåt där heller.

DET FANNS GOTT om vigg på vattnet, och den där ringanden är ju lite av nordamerikas vigg: svart och vit och liten. Så det gällde att kolla igenom flockarna ordentligt för att upptäcka en viggliknande and där hannen är utan tofs, har ett toppigt huvud, gråaktig sida och skiffergrå näbb med ett vitt band på. Men det är inte det vita bandet på näbben som gett namnet ringand, utan ett ”kanelfärgat” band på halsen (Ring necked duck på engelska) som nog aldrig nån har sett. (Ofta kallas den Ringbill over there.)

Och jäklar vad jag kollade vigg medan det blåste så att näshåren fladdrade, och lika mycket fladdrade ändernas tofsar där ute på vattnet – nån avvikande typ såg jag inte till. En alfågel i en flock vigg livade upp i monotonin dock. Det gjorde också ett byte av lokal. Tillbaka på Femörehuvud drog jag in ett par årskryss, tordmule och ejder, och medan jag var där kom larmet om att ringanden sågs vid Gamla Oxelösund. In i bilen.

SEN BLEV DET väldigt enkelt. Först titta i en annan skådares tub, sen specialkolla i sin egen. För att komma närmare smet jag in till industrihamnen och hamnade bara ett 20-tal meter från min första ringand. Det du.


Rätt så liten, gräsanden är synligt större trots att den är kapad.
Vigghanne i förgrunden, lätt att se hur de skiljer sig åt.

onsdag 27 mars 2013

Kattuggla i Tärnan

JAG ÅKTE TILLBAKA till södra delen av Tärnanområdet i kväll, sökte mig mot platsen där jag såg tretåig hackspett i december. Men det var inte hackspettar jag var ute efter, snarare hoppades jag på sparvuggla.

Men kvällens första fågel blev en spett ändå, en hona större hackspett som flög över hygget och satte sig i en asp(?). Fin tjej. Solnedgången var snart bara några minuter bort och minst fyra koltrastar hittade sina platser i olika grantoppar och började sjunga. Ganska så fenomenalt att höra på en onsdagskväll. (Väldigt fint väder. Klart och fem grader varmt vid halv sex-tiden, strax under noll efter solnedgången.)

NÅGRA SPARVUGGLOR HÖRDE jag inte. Förvisso har jag inte sett några rapporter om sånt därifrån heller, men sparvugglor bor ju för fanken i skogen så det borde ju inte vara helt omöjligt. Men i ett tilltagande mörker gav jag upp, satte mig i bilen igen och drog runt på småvägarna i skogen. Vid en gammal bondgård mitt i skogen, där det faktiskt verkar bo någon fortfarande, rastade fem sångsvanar i en sumpmark som var öppen. En gräsand sågs i vattnet också, en duvhök gjorde en kort visit framför mig.

In på en liten avtagsväg stannade jag bilen vid ett hygge. Direkt hörde jag en lätt bubblande sång, som från nån som spelar med tungan mot överläppen medan de gör ett ljud. Det var ingenting jag hade hört förut, men snart kom också ett välkänt hoande. Kattuggla. Jodå. Hooooo. Hohohohohooooo.

Hona större hackspett. Med Iphone genom tuben som vanligt.
Spår av räv som dykt efter sork. Tror jag.

söndag 24 mars 2013

Pärluggla vid Angarn

VÄDRET OCH FÅGELBRISTEN fortsätter. Dags att satsa på säkra kort. Som ugglor och hackspetter. Ugglan fixade jag i går, hackspettarna fixade jag inte i dag.

Norr om Angarnsjöängen har det rapporterats pärluggla den senaste veckan, så jag gav mig ut för att hitta hygget. Jag parkerade vid Lappdal och promenerade norrut längs en stig och uppe vid hygget behövde jag inte känna mig ensam, strax efter klockan 18 var vi fem, sex pers däruppe. 20 över sex hördes så pärlugglan. Popåpåpåpåpåpå lät den. Riktigt mäktigt att höra det ljudet medan mörkret sänkte sig och en ljusstark måne silade genom molnen.

HACKSPETTEN FÖR DAGEN skulle bli en tretåig, två hade setts i Lunsenområdet söder om Uppsala tidigare i helgen. Vid niotiden vandrade vi in i skogen från parkeringen i Nyby. En dryg kilometer in träffade vi på ett gäng som var på platsen där spettarna setts. Vi såg dock inget på de tre timmar vi letade. Däremot lite mindre korsnäbb, sjungande domherre, talltita, tofsmes, svartmes, grönsiska, talgoxe, blåmes, kungsfågel, större hackspett och kanske nåt till. Jo, betande grågäss på vägen dit också!

Solnedgång vid klockan 18, vardagjämningstider alltså.

söndag 17 mars 2013

Vitvingad trut på Lidingö

SÅ SMALL DET till ändå. En vitvingad trut i en småbåtshamn på Lidingö gav årets första Sverigekryss – nu har jag 285.

Det säger sig själv, ju fler kryss man har desto längre tid går det mellan gångerna man kryssar nytt. Jag har ju fortfarande mycket att ta i kapp, men lika lätt som tidigare går det ju inte. I fjol den här tiden hade jag kryssat nio nya, men i år gick det ändå ut till mitten av mars innan en vitvingad trut i Breviks hamn på Lidingö och gav mig den första.

Truten hade upptäckts redan i morse, men lite mickel med larmen gjorde att klockan var närmare halv tolv innan upptäckten spreds på riktigt. Glädjande nog var truten kvar när jag kom fram, och den stod bara kanske 80 meter ut. Även utan kikare var det lätt att se den, ingen annan av trutarna och måsarna på den sörjiga isen var lika vit.

EN VITTRUT VAR ju i heltluften för nån månad sen, den som befann sig utanför Stadsgården på eftermiddagarna. Vitvingade trutar är lite nättare kopior av den. Smäckrare kropp och inte alls lika rejäl näbb, den vitvingade är nästan lite måslik trots att den är bra mycket större än de flesta måsar.

Vitvingade trutar är heller inte lika vanliga i de här krokarna heller. Vittruten häckar i Norra ishavet och på Island (och på den breddgraden runt hela polen) medan den vitvingade bor ändå bort på Grönland och i norra Kanada. Båda arterna drar sig söderut och ut på Nordatlanten på vintern, men de vitvingade som dyker upp i Sverige brukar mest ses på västkusten.

TRUTEN PÅ LIDINGÖ låg till en början bara helt still ute på isen. Efter ett tag rörde den på sig lite och rätt vad det var så var den uppe och flög också. Då fick man också se den väldigt fina teckningen, de vita fjädrarna är vattrade med små bruna streck på fåglar som liksom den här är födda sommaren innan. Så snyggt.

Vilande vitvingad trut, född i somras.
En lite skön samling ute på kajen.
Roadrunners chefredaktör i aktion.
Liten näbb med mycket svart, annars som en god glass i färgen.
Tydligt mindre än en gråtrut.

Fjällvråkens dag

TRE FJÄLLVRÅKAR BLEV lördagens ljuspunkter. Den första snurrade över mitt huvud när jag var ute på Hjälstaviken med skidor på fötterna. Perfekt före på skaren. Obsen var rätt så fenomenal, vråken kom norrifrån och seglade allt närmare mig ute på sjön. Himlen var härligt blå och och mot den bakgrunden såg vråkens vita fjädrar ut att vara genomskinliga.

Hjälstaviken i övrigt var ganska stillsam. Två gäss vilade ute på isen, men jag kunde inte se vilken art det var. Nåt slags grå gås i alla fall. Skäggmesarna höll tyst i vassen och på matningen var det mest mesar.

ETT PAR TIMMAR på isen gjorde gott, och jag satsade på att ta omvägen via Uppsala hem. Där passade jag på att se årets första strömstare, en som brukar hålla till vid Upplandsmuseet i Fyrisån var på samma ställe som vanligt. Pilgrimsfalken i domkyrkan syntes inte till.

Men en annan Uppsalaklassiker är ju Sveriges nordligaste koloni med råkor. Jag såg inga i stan, men när jag kom ut på fälten vid Kungsängen satt ett par stycken med kajor och kråkor. I närheten befann sig också ytterligare två fjällvråkar, en hane och en hona enligt vad jag kan läsa ut av deras fjäderdräkter. Några veckor till lär vi kunna se dem här nere innan de drar norrut till Norrlandsskogarna.

Nytt fint gömsle nedanför berget i Hjälstaviken.
Här hamnar era jävla nyårslyktor.
Spångbron vid inlopper till Hjälstasjön.
Otroligt många frön i kaveldunen.
Vass, men inga skäggmesar i den.
Fjällvråkshannen söder om Uppsala.
Råka på stolpe på långt håll.

torsdag 14 mars 2013

Blek vår, blek gräsand

NU HAR JAG ett bra tag gnällt om att inget händer i fågelvärlden, till och med riksmedia har börjat prata om det. Kylan i norr har gjort att de här kortflyttarna, de som ligger och kollar om vädret är bra nog för att flytta, inte drar norrut.

För mig har det bland annat inneburit att min strävan efter att se fler arter än dagar som gått på året satte sig på röven redan i måndags. 70 dagar hann jag i år, i fjol 229. Men som jag sagt tidigare på den här platsen, nog har jag kunnat fått till några fler om jag legat i lite bättre. Men så är det i alla fall.

MEN NOG SER jag mig omkring i kallblåsen ändå. Gick förbi matningen i strömmen härom dagen och fick syn på en udda gräsandshona. Fjäderdräkten var väldigt blek, så kanske handlar det om nåt pigmentfel. Sånt kollar jag på nu.

Bleka anden.
Vanlig and.

söndag 10 mars 2013

Första staren, och fler skogsduvor

FINVÄDER I HELGEN, men lite kallt och inte den anstormning av flyttfåglar man hade hoppats på. Trots att man numera kan förutspå väder och sjöfågeltillgång rätt bra gav vi oss ändå i väg utåt Väddökusten på lördagsmorgonen. Stående vid Sennebyhaken såg vi lite skarvar, uppåt en 30 alfåglar, grå- och havstrut, lite småfågel och en havsörn. Omvägen hem togs genom Pansarudden, men där såg vi inte ett dugg. Men som sagt: finväder.

I dag gick jag runt en sväng inne i stan, ett mål var att se en stare som andra sett vid Barnängen på Söder. Nu har jag sett den också. I Kronobergsparken på Kungsholmen sprang jag på ett par skogsduvor. De såg ut att frysa lite där de satt i en björk, men de brukar ju alltid komma tillbaka så här i början av mars så de borde vara vana. Skönt ändå att se att de klarat flytt och övervintring kring Medelhavet, man vet ju inte vad som kan hända när de inte är hemma.

JAG HAR EN gammal fältguide från 1933, Våra fåglar av Rudolf Söderberg. Redan i den står det att skogsduvorna är på väg att snabbt bli färre på grund av brist på bohål i gamla träd och sånt. Med tanke på hur landsbygden förändrats sen 1930-talet så är det ett under att det finns skogsduvor över huvud taget. På annat håll läser jag att skogsduvan var den vanligaste svenska duvan förr, nu lär det finnas kring 20 000 par bara. Läskig den här världen.

Ålands hav, vid Sennebyhaken på Väddökusten.
En koltrast har börjat komma till balkongen, gillar äpple.
Koltrasten sitter gärna och glor på räcket.
En av skogsduvorna i Kronobergsparken.

torsdag 7 mars 2013

Årspremiär på Skinnarviksberget

LITE NY GRAFFITI har tillkommit på plåten som sitter nertill på masten. Annars var Skinnarviksberget sig likt när jag kom upp dit för lite sträckskådning, för första gången sen i höstas. Kanske är det lite tidigt fortfarande, vårfåglarna har ju knappt börjat komma till Skåne än, men jag tänkte att det kunde vara värt det ändå.

Jag kom upp till toppen en kvart efter soluppgången ungefär, tjugo i sju. Några skator var vakna och höll på att förbättra sina bon kring berget, nere på Riddarfjärden satt trutar och måsar och mornade sig. Första sträckkänslan kom när ett par knölsvanar flög västerut framför Stadshuset, men de och de andra knölsvanarna under morgonen kan nog snarare vara övervintrare som gav sig i väg på morgonrundan än flyttare. Samma gällde kanske de storskarvar som flög både åt väst och åt ost.

EN ÄKTA STRÄCKARE kom det i alla fall efter ett tag, en skogsduva som häll stadig kurs österut. Både den och skarvarna var nyheter för betongåret, så jag landar nu på 48 arter. Fjolårets första skogsduva såg jag den 4 mars, första skarven den 12:e – ganska bra synk med i fjol alltså.

Masten på berget, Högalid i bakgrunden.

onsdag 6 mars 2013

Riddarfalken

ALLA TORN BORDE ha en falk. Domkyrkan i Uppsala har en pilgrimsfalk och ute i Europa är det inte helt ovanligt att kyrkor och andra höga byggnader har ett falkpar boende i sig, ugglor också ibland.

Av Stockholms alla höga byggnader känner jag bara till tornfalken i Riddarholmskyrkan, lite konstigt eftersom det finns så jäkla många fina kyrktorn i stan. Tornet på Riddarholmen är kanske det finaste, en stor ihålig järnkonstruktion (tror jag) som ger byggnaden en härlig sagokaraktär.

JAG SÅG TORNFALK där för första gången i fjol vinter. Jag såg den flera gånger, men inte under sommaren eller i höstas, kanske kollade jag inte tillräckligt noga. Nu var det ett tag sen den rapporterades, faktiskt inte på hela året. Men så gick jag genom Gamla stan och tog fram kikaren när kyrktornet dök upp framför mig. Några meter under toppen satt den. Jag höll på att missa den på grund av dess litenhet i förhållande till byggnaden, men en ljus fläck i all det svarta fick mig att haja till.

Falken satt i stort sett stilla i en kvart, sen lyfte den och gjorde en lov kring tornet innan den plötsligt ställde in vingarna i attackposition och störtdök. Kanske ställde den en sista allvarlig fråga till en mus.


Riddarholmskyrkan strax före klockan fem i dag.

Första sångsvanen i betongen

EN NY BETONGART för året landade på min lista i går, det måste ju uppmärksammas. Sångsvan är väl ingen kioskvältare precis, folk har sett dem hela året och skulle man ställa sig på Skinnarviksberget senare i vår så är sångsvan på flyttsträck rätt vanligt. Men har man inte haft den tidigare så är den ändå ett kryss.

Den här svanen upptäcktes vid matflotten utanför Operakällaren i Stockholms ström redan på morgonen i går. Där måste den ha varit hela dagen för den var kvar när jag gick förbi sent på eftermiddagen. Den stod och käkade av den utlagda maten och höll bestämt – nästan lite onödigt ilsket – bort alla fåglar som närmade sig; sothöns, gräsänder, knölsvanar.

Sångsvansutfall mot knölsvan.

tisdag 5 mars 2013

Sparvhöksjakt på Karlaplan

VÅRFÅGLARNA NÄRMAR SIG. Det rapporteras gransångare från Danmark, sånglärkor och ejdersträck från Skåne och tydligen har de första tranorna nått Hornborgasjön. Stare har setts i Stockholm, liksom en och annan grågås – men själv har jag inte varit ute och tittat så mycket.

Lite kul ändå i morse. Klev upp från tunnelbanan vid Karlaplan när såg nåt fladdra till i ögonvrån. Sparvhök och talgoxe. Mesen hann undan och höken flög upp och satte sig i ett träd vid busskuren. Där var det lite väl mycket rusch, så den bytte till en annan gren där den fick sitta mer i fred och fundera vidare på hur frukosten skulle bärgas.

En sparvhökhona anas där inne i grenverket.

lördag 2 mars 2013

Tjäderhöna i Tärnan

ÅTERBESÖK TILL NORRA delen av Tärnanområdet, samma ställe jag var till i slutet av oktober i fjol. Vintrigare nu, faktiskt riktigt mycket snö inne i skogen. På tal om snö så började det snöa också, den slags oflyt jag haft ett par gånger på slutet. Egentligen inget jätteproblem, men brillorna blir blöta, kikarlinserna också om man inte passar sig. Dessutom, som jag brukar säga, så hade ju samma mängd nederbörd i ett varmare väder betytt regn, och det är ju alltid värre.

Större hackspett hördes hacka direkt jag ställde bilen, talgoxe och blåmes lät också. Sen lugnade det ner sig totalt, hörde inte ett dugg när jag kom in i skogen. Spår av hackspett fanns i alla fall överallt, under nästan varenda telefonstolpe längs den snötäckta skogsbilvägen låg grankottar som hade blivit länsade på frön, större hackspett sätter ju fast sina kottar i springor i träd eller stolpar för att komma åt fröna – hackspettsmedjor kallas de.

INTE LÅNGT FRÅN en sån smedja brakade det till ordentligt. En tjäderhöna lyfte och flög över den lilla vägen österut. Vid förra besöket hade jag ju två skogshöns utan att se dem tillräckligt bra för att bestämma arten, i dag var det ingen tvekan om att det var en tjäder. Kul med sånt här nere i Uppland.

Nere vid ett litet torp hörde jag en domherrehona pipa. Ljudet kom närmare och rätt vad det var kom den flygande över huvudet på mig. Sen tog det slut på fågel. Ja, ett par hackspettar till såg jag faktiskt.

Välanvänd hackspettsmedja. Ingen smed dock.
Gran som hann bli drygt 40 år.
Perfekt torp. Hyr gärna ett sånt nånstans i skogen. Ring.