Jag kom till Oxelösund kring klockan nio i morse och började med att vurpa på is när jag gick ut på Femörehuvud för att kolla vikarna där. Kikarna klarade sig, knät tycker jag inte alls klarade sig lika bra. Men där ute fanns inget att se, så jag drog tillbaka mot fiskehamnen och sen till hamnen i Gamla Oxelösund utan att se nåt där heller.
DET FANNS GOTT om vigg på vattnet, och den där ringanden är ju lite av nordamerikas vigg: svart och vit och liten. Så det gällde att kolla igenom flockarna ordentligt för att upptäcka en viggliknande and där hannen är utan tofs, har ett toppigt huvud, gråaktig sida och skiffergrå näbb med ett vitt band på. Men det är inte det vita bandet på näbben som gett namnet ringand, utan ett ”kanelfärgat” band på halsen (Ring necked duck på engelska) som nog aldrig nån har sett. (Ofta kallas den Ringbill over there.)
Och jäklar vad jag kollade vigg medan det blåste så att näshåren fladdrade, och lika mycket fladdrade ändernas tofsar där ute på vattnet – nån avvikande typ såg jag inte till. En alfågel i en flock vigg livade upp i monotonin dock. Det gjorde också ett byte av lokal. Tillbaka på Femörehuvud drog jag in ett par årskryss, tordmule och ejder, och medan jag var där kom larmet om att ringanden sågs vid Gamla Oxelösund. In i bilen.
SEN BLEV DET väldigt enkelt. Först titta i en annan skådares tub, sen specialkolla i sin egen. För att komma närmare smet jag in till industrihamnen och hamnade bara ett 20-tal meter från min första ringand. Det du.
 |
| Rätt så liten, gräsanden är synligt större trots att den är kapad. |
 |
| Vigghanne i förgrunden, lätt att se hur de skiljer sig åt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar