onsdag 20 november 2013

Kanske femte dagen

”INTERNET PÅ HOTELLET: ja.” Det betyder att det finns wifi om man sitter i skrubben bakom receptionen. Men även om man sitter där så finns det inte ibland. Därför hattar mina rapporter från Atlanten.

Gick upp till berget på La Isleta igen härom dagen, tog med tuben för att kanske plåta några av fåglarna. Det gjordes. Dessutom företogs en resa till Puerto Rico på sydvästra sidan där en tornfalk i en park blev ny för resan. På väg till bussen såg jag också en seglare i skyn, mycket tyder på att det var en enfärgad seglare, storleken mest. Hann aldrig kolla in den närmare.

I DAG SKULLE NYA delar av ön kollas av, en Nissan Micra med fler skademarkeringar än Lillen Eklund blev vår vagn. Först drog vi till dammen vid Maspalomas där vi såg sothöna, rörhöna och gråhäger. I palmerna intill skränade munkparakiter och över dynerna, som vi inte brydde oss om att gå ut på, var det mängder av seglare – kändes som tornseglare men kunde mycket väl ha varit både enfärgade och blekseglare.

På vägen tvärs över ön mot nordost hände inte supermucho, men var helt ok. Massor av tornfalk i luften, och tre ormvråkar. På 1 500 meter över havet såg jag några duvor på klippan. Känslan då var att det var äkta klippduvor. Sammetshätta, en hanne, koboltmes, kanariepiplärka och ständiga kanariegransångare var andra roliga fynd. Vad roligt det kan vara.

Taltrast. Som jag vid fyndtillfället trodde var nåt annat.
Svarthakad buskskvätta.
Kanariepiplärka.
Tompa och David.
Dagens enda klipphuvud.

söndag 17 november 2013

Koboltmes i Catalinaparken

SANDLÖPARE VAR PRECIS vad det var, såg hela gänget i går kväll med kikare. Tidigare på kvällen såg jag också två småspovar. Flera silkeshägrar har också observerats längs stranden Canteras.

På eftermiddagen knatade jag norrut mot La Isleta där det blir bergigare. En ganska bra idé, för uppe på den steniga marken fick jag några arter som jag hade hoppats på: kanariesiska, kanariepiplärka, spansk sparv. Dessutom hörde jag det välbekanta knäppet från taltrast, flera visade sig också, och en hona svarthakad buskskvätta födosökte i området.

I MORSE GICK jag till Catalinaparken igen. Inte alls en skön park, mest funkar den som busstorg. Men lite fågel hänger där ändå. Nu när jag lärt mig lätet hörde jag kanariesiska även här, liksom den där gransångaren. En ny art blev öarnas variant på blåmes, koboltmesen. Konstigt nog tycker jag att den har ungefär samma röst som siskorna och gransångaren. Lite sprucken, intensiv, kraftfull. Olika läten förstås, men liknande röster. Koltrast var det förstås i parken också. Rasen heter tydligen cabrerare. Jojo.

lördag 16 november 2013

Dag ett eller två på Gran Canaria

HÄRMED INTYGAS ATT jag har hamnat på Gran Canaria, bor på ett hotel i Las Palmas. Kom i går och såg då tamduva och medlehavstrut, rasen atlantis. Än så länge är det den enda måsfågel jag sett, men har inte kollat så noga heller.

I morse gjorde jag en kort tur till en park för att kolla vad som fanns där. Fler tamduvor, men bland dem också en hel del turkduva. I parken hörde jag också ett speciellt läte, givetvis var det den kanariska gransångaren. Såg också nåt koltrastliknande i parken, men får kolla in den mer sen för att få grepp på vad det var. En sädesärla dök också upp, oklart vilken ras.

PÅ STRANDPROMENADEN PLOCKADE  jag upp en falk över husen – pilgrimsfalk. En silkeshäger flög in och ställde sig på ett rev för att jaga. I går kväll såg jag faktiskt några vadare också. Utan kikare, men fick känslan att det var sandlöpare som sprang undan för vattnet i vattenbrynet. Jag hade inte heller nån kikare. Eller var det svartbenta strandpipare? Får checka det i kväll.

Turkduva i Catalinaparken.
Silkeshägern vid stranden Canteras.
Frukosten vid Canteras. Croissantmacka och café con leche.

söndag 10 november 2013

Ökenstenskvätta i Trosa

BARA SJU MIL enkel resa i dag, till Trosa. En gråhuvad sparv har dykt upp på Utlängan i Blekinge, Gotland har en möjlig rubinnäktergal och på Öland har bergstaigasångare, ökenstenskvätta och svartstrupig järnsparv dykt upp på ett och samma ställe det senaste dygnet, på Stenåsabadet. Bra läge alltså, och vi uppe i norr fick oss också en släng av sleven när en ökenstenskvätta upptäcktes där i går. Åkte dit i morse, mitt kryss nummer 306.

Jag var på plats strax efter åtta och jag var långt ifrån först. Faktiskt så mötte jag en gubbe som cyklandes var på väg därifrån när jag kom. Behändigt nog uppehöll sig den här skvättan intill en asfalterad byväg och var lätt att se. Igenkänningstecken var inte minst att det här var den enda fågeln på plats som käkade insekter, och förstås att den såg ut som en stenskvätta – med den skillnaden att det svarta på stjärten sträcker sig upp till de övre stjärttäckarna. Andra skillnader finns också förstås.

ÖKENSTENSKVÄTTAN HÄCKAR I Sahara och borde väl övervintra nånstans i de trakterna också. Men den här honan har alltså tänkt annorlunda i år. Såna här felflygningar gör ju att skådningen får en liten extra glans, men för fågeln i sig så innebär det mest troligt middag hos en sparvhök – då som maträtt – eller ihjälfrysning.

Men det anade förstås inte Trosaskvättan, faktum är att den såg väldigt pigg och glad ut, nyfiken på folket som stod och tittade på den och närmast smickrad av övrig publik på plats i form av pilfinkar och blåmesar. Från uppställda pinnar spanade den efter insekter och drog snabbt i väg och snappade åt sig dem med jämna mellanrum. En glädjens dag.

Haha, rolig form när den gör sin morgontoalett.
Tihi, ser lite söt ut i sin nyfikenhet.

fredag 8 november 2013

Vitvingad tärna i Gävle

LÅNG BILTUR IGEN i dag, under uppskjutandet av jobb. För jobb fanns, men ibland längtar man ju efter ett telefonsamtal som ger möjligheten att skjuta saker på framtiden. Samtalet kom, det gick ut på att åka upp till den där vitvingade tärnan som hängt utanför ett reningsverk i Gävle den senaste tiden. Tack för det.

Gävle är faktiskt inte så långt bort, 17 mil var det upp till reningsverket bara. Det tänker man inte på så ofta, Gävle är ju mest en plats att passera på väg upp till stan (Östersund) i vanliga fall. ”Skitiga Gävle”, som en gubbe sa som klev av tåget där 1977 då jag var sex år och åkte till Stockholm för första gången.

GANSKA SNABBT HITTADE vi till ett fågeltorn nere vid vattnet. Lika snabbt såg jag en fågel som dansade över vattenytan. Tärnlikt. Precis som en tärna. Eller mest som en svarttärna. Duttande i sitt födosökande, tätt över ytan. Och inte med den där mörka fläcken framför vingfästet som svarttärnor har. Alltså precis som en vitvingad ungfågel.

Vi lämnade tornet medan tärnan glatt duttade på. Ovanligt att en vitvingad tärna är här den här tiden på året vad jag förstår. Jag hade mest tänkt mig att jag skulle se min första nån gång på sensommaren, men november får gå det också. Dessutom såg vi den första höstflocken sidensvans också. Om några veckor kan de börja dyka upp neråt Solnatrakten också. Leve dem!

Mobilbild rakt av från fågeltornet vid T-udden.

måndag 4 november 2013

Toppskarv i Torekov

IBLAND BLIR DET små konstpauser på den här sidan, oklart varför. För det har inte stått helt stilla med skådningen i oktober. Faktiskt så har det dansat in tre nya Sverigearter under tiden: gulbröstad snäppa i Söderhamn, purpurhäger vid Fatburen i Dalarna och toppskarv vid Torekov i Skåne. 304 kryss nu sålunda.

Snäppan och hägern kom under samma dag förra söndan, 65 mil i bil och start redan klockan tre på natten för att vara uppe i tid vid snäppan. Den visade sin hoptryckta kropp riktigt fint. Hägerlarmet kom när vi var ute i Färneboskogarna och letade vitryggig hackspett igen. Nån vitrygg såg vi inte, däremot en fin gråspett. Hägern hade upptäckts tidigare på förmiddan och satt snällt kvar när vi kom dit. Så vitt man vet så sitter den där än i dag.

ETT REPORTAGE FÖR Roadrunner tog mig ner till Skåne den gångna helgen. Lördagen var fri för skådning, men tyvärr blev det inte mycket till havsskådning eftersom vattnet låg kav lugnt. Inga liror och labbar som vi hoppats på. Däremot var det späckat med havssulor, den fågeln kollar man ju gärna in så det var förstås helt okej. En rastande ringtrast dök upp vid Hovs Hallar, två tretåiga måsar sågs utanför Rålehamn, flockar med snösparvar rastade längs stränderna. Och en rejäl tröst mitt i det hela var förstås de sex toppskarvarna som rastade utanför Torekovs hamn. Splendid.

tisdag 1 oktober 2013

Jättehavsörn över Solna(?)

VÄLDIGT UDDA GREJ i dag. När jag kollade fågellarmen efter lunch läste jag den lovande raden ”Ej listad, ny art!” på telefonen. Det visade sig att folk som skådade på Norra Järvafältet fått in en möjlig jättehavsörn i tubarna. Vad tusan är det, tänkte jag, och började söka på nätet. Jo, en art som vanligen befinner sig över det Japanska havet, jagandes fisk.

Larmet sa också att fågeln rörde sig söderut och eftersom det hade gått 20 minuter sedan larmet kom kollade jag lite lojt ut genom fönstret på kontoret. Plötsligt, medan jag pratade i telefon, ser jag en stor örn cirkla över Solna. Jag bad att få ringa upp senare, och försökte se fågeln så gott jag kunde. I vanliga fall har jag alltid med mig en kikare vart jag än går, men i morse lämnade jag den hemma eftersom jag skulle göra en intervju direkt på morgonen. Ingen ursäkt, men ett försök.

DET JAG SÅG var som sagt en stor örn. Utan kikare kunde jag inte se annat än att den var mörk, möjligen uppfattade jag huvudet som stort, i alla fall kändes den inte som de vanliga havsörnar som brukar ses över stan, och dessutom så kändes det som om det kunde stämma att den tagit sig från Järvafältet till Solna på den tid som hade gått sen larmet.

Ganska snart försvann den bakom ett tak. Jag larmade ut den igen som osäkert bestämd medan hjärtat slog. Kunde det vara en vild fågel? Den första för Sverige? Snacket gick förstås i gång på Facebookgruppen Vår Skådarvärld, och ganska snart slogs det fast att det nog var en jättehavsörn (bild fanns från Järvafältet), men att det med största säkerhet rörde sig om en förrymd individ. Det ni.

måndag 30 september 2013

Snösiska på Måssten

NÄR JAG VAR liten och sparkade till plugget längs Skogsvägen i Brunflo så minns jag att jag stannade till och kollade in några fåglar som satt i en buske. Jag kände igen dem från fågelboken, det var gråsiskor och snösiskor. Båda två med en röd fläck på skallen, men snösiskan så himla mycket ljusare.

På senare tid har jag förstått att de två arterna inte är helt uppenbara att skilja åt. Ska det vara två olika arter ens? Och eftersom jag knappt sett en snösiska på några år så har jag tänkt att de som förespråkar att arterna slås ihop har rätt. Men så var jag ute på Måssten i Singö skärgård i söndags och i de stora gråsiskeflockarna som drog runt ön och käkade frön var det ju några fåglar som gav samma intryck som fåglarna jag såg på väg till Kastalskolan.

ÖGONEN FASTNADE FÖRST på fågeln som var ljusare än de andra. Då och då justerade den sin position genom att snabbt flaxa till så att övergumpen syntes, helt vit. När den satt still kunde jag också se hur klen näbben var, faktiskt tydligt mindre än de siskor som smaskade frön intill. Så snösiskor finns nog, och det här var första gången på säkert 30 år som jag kunde kolla in en ordentligt.

Måssten var annars ingen jättehit den här gången, inga taigasångare, inga stäpphökar, inga horder av kungsfåglar, bofinkar eller bergfinkar – som är delar av resultatet från mina tidigare tre besök. Men förutom snösiskan blev det ändå en rolig grej till, fyra–fem bändelkorsnäbbar som passade på att rasta på ön. De tutade ordentligt i sina trumpeter innan de satte sig och tuggade i sig alkottsfrön. Så jäkla kul läte.

I LÖRDAGS JOBBADE jag hemma igen, vilket betydde halvtimmesskådningar från balkongen med jämna mellanrum. Precis som förra helgen snittades tio arter per halvtimme, och totalt blev det 20 arter den här gången. Nya arter var bland andra stenknäck, skogsduva, fjällvråk och havsörn.

Vyn från balkongen på Ankdammsgatan.

söndag 22 september 2013

Balkongdag i Solna

GAV MIG SJÄLV husarrest i dag, behövde jobba. Men jobb behöver distraktion för att utföras, så för att inte fastna i surfande och korsordslösande så systematiserade jag lite balkongskådning. Sju gånger ställde jag mig på balkongen i en halvtimme och räknade alla arter jag såg därifrån. Lustigt nog gav alla halvtimmar bra precis tio arter vardera.

Jag misstänkte att det inte skulle bli så mycket sträckskådning, utan mer en avbockning av de stationära fåglarna. Men redan första halvtimmen, med start 9.15, kom en ensam sädesärla – och de borde ju vara på väg söderut nu. I övrigt blev det de förväntade: blåmes, kråka, ringduva, tamduva, talgoxe, björktrast, skata, gråsparv och silltrut.

DET ANDRA PASSET liknade det första, så när som på att en grönfink dök upp och att sädesärla uteblev. Men tio arter igen, alltså. Nästa pass plussade på med korp, nötskrika och större hackspett, men eftersom tre andra arter inte visade sig så noterades tio igen.

Kring halv två gick jag ut för fjärde gången och såg två ormvråkar snurra i den lilla termik som fanns. De tillsammans med en stationär sparvhök och en gråtrut gjorde att trenden bröts med elva arter under en halvtimme. En dryg timme senare var jag ute igen och noterade tio arter, den här gången var kaja ny.

KLOCKAN 17 VAR det dags för en ny tiorunda. Konstigt var att gråsparv ofta uteblev, till exempel den här gången. Kvart över sex gick jag ut för sista gången och fick bekräftat att det kunde vara riktigt tungt att få ihop tio arter igen. Men så studsade det till med kajor, en sparvhök och fem sädesärlor som lustigt nog drog norrut. Efter ett tag såg jag hur fem sädesärlor gick söderut, kan ju ha varit de norrgående som ångrade sig efter en koll i almanackan.

Precis när jag skulle stänga och konstatera att det blev tio arter även den sista halvtimmen, hörde jag några knäppanden från parken nedanför. Rödhake. Den blev dagens sista art, den 19:e.

Protokoll och kaffe, som det ska vara.
Hackspetten testade antennens hållfasthet.
Sparvhöken på en annan antenn, satt mest och spanade.

lördag 21 september 2013

Snabb kväll på Hagbytippen

HUR MÅNGA ARTER ser man egentligen de där gångerna man står ett par timmar utan att se ett dugg? Fler än vad man tror, när man räknar efter. Drog en sväng till Hagby Ekopark strax före skymningen och såg verkligen inte mycket, men det kändes trots allt rätt okej att vara ute en sväng.

Skulle vi se tio arter? När frågan kom räknade jag efter – vi hade sett nio på en halvtimme då. Bland annat en ladusvala som jagade över kullen, måste vara en av de sista för hösten. Just i sluttampen av ljuset fångade vi in en enkelbeckasin i kikaren, och strax därpå en lärkfalk. 19 arter till slut ändå:
Steglits, ringduva, kaja, kråka, ängspiplärka, grönfink, havsörn, skogsduva, sädesärla, ladusvala, nötskrika, ormvråk, gråhäger, björktrast, taltrast, gräsand, vigg, enkelbeckasin, lärkfalk.

En sån där skuggbild.

måndag 16 september 2013

Sammetshätta på Öland

SPÄNNANDE SKÅDARHELG, DÅ jag tack vare ett uppdrag hamnade i ett annat. Åkte ner till Öland för tidningen Roadrunners räkning och väl där hamnade jag mitt i RM i tomtskådning. Från lördag morgon klockan fem fram till åtta på kvällen stod jag mer eller mindre hela tiden uppe i Segerstads fyr. Vår värd räknade in 101 fåglar den här dagen, och ett par av arterna hjälpte jag honom att få syn på. Fjällabb och dvärgmås var kanske de roligaste arterna under dagen, men hela upplevelsen var makalös.

På väg ner till Öland stannade vi till i Kråkerum för att försöka få syn på en ung stäpphök som hade hängt på några ängar där i några dagar. Lite på måfå svängde vi av mot området där den setts, och rätt vad det var såg vi en rovfågel stå på en stubbåker. På endast 80 meters håll gick det kanon att se alla karaktärer. Grymt fint, och kryss nummer 302 för den här farbrorn jag brukar skåda med (fjällabben blev sen hans 303:e).

PÅ ÖLAND VÄNTADE ett kryss för undertecknad också, en sammetshätta som varit nere vid vid fyren sen i juli om jag inte missminner mig. 20 minuters spanande i Bertils trädgård gav resultat, en hona av fågeln som annars mest brukar befinna sig vid Medelhavet blev mitt kryss nummer 301. Skönt att ta sig över den där 300-siffran på riktigt.

Första solstrålen från fyren i lördags morse.
Fyrvaktarbostaden vid Segerstads fyr.
Kväll, dags för lampan att jobba igen.
Fantastiska ölunderlägg från TT.
Nyfikna kor i Starrsångardungen.

söndag 8 september 2013

Vitryggig hackspett blev 300:e arten

ATT DET BLEV vitryggig hackspett som blev Sverigeart nummer 300 var både en slump och inte. Slumpen består i att vilken fågel som helst kan dyka upp framför ögonen på en. Videsparv hade det kunnat bli, dvärgbeckasin, stormfågel, bredstjärtad labb eller nästan vad som helst. Allt hänger ju på var man råkar befinna sig. Det icke slumpmässiga ligger i att vi för ett par dagar sedan, den här andra farbrorn som också hade hamnat på 299 och jag, bestämde att den art vi skulle kunna ta ihop var just en vitryggig hackspett. Arten är en av Sveriges mest sällsynta häckfåglar, men ett räddningsprogram har pågått i bland annat området kring Nedre Dalälven så vi visste att chansen fanns.

Att försöka se den vintertid sägs vara bra mycket enklare, då utfodras nämligen de sällsynta fåglarna, i alla fall där uppe på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Vi hamnade också just där talgbollar och annat hängs upp under vintermånaderna, i ett område som består av mestadels lövsumpskog. Men inget annat än större hackspett syntes till just då.

SKOGSVÅRDSSTYRELSEN VERKAR GÖRA en ganska bra insats för att skapa mer områden som passar vitryggen, både vid Nedre Dalälven och i områden i Värmland och i Småland. Modernt skogsbruk där pappers- och massaved premieras gör att skogarna fylls med barrträd och de gamla lövskogarna tynar bort, men insatsen ska se till att det år 2050 ska finnas 150 reproducerande par i Sverige – mot dagens knappa tio.

Efter en lite promenad hamnade vi på en plats som kändes rätt för att ställa sig att spana på, bästa tecknet var några döda björkar som pekade naket uppåt. Rätt vad det var hördes ett läte som lät misstänkt likt en gråspett, och snart kom också en sån flygande över huvudena på oss och satte sig i träd längre bort. För den där andra farbrorn betydde det 300! I nästan samma sekund kom en spillkråka som också satte sig i närheten av oss, och i det ögonblicket befarade jag att jag skulle få nöja mig med två väldigt fina spettobsar och försöka glädja mig åt att kamraten nått 300.

MEDAN VI KONCENTRERADE oss på att följa gråspetten som rörde sig i området hördes ett ganska tystlåtet hackande. Kanske gråspetten, tänkte vi. Men när jag kollade efter såg jag en hackspett som jag inte sett tidigare. Stor som en större hack men utan vita fält på ”axlarna”, sidorna vitstreckade – allt som behövdes för att konstatera vitryggig, det svarta på skallen tydde på en hona! Jag fipplade upp tubkikaren och telefonen och lyckades få ett par bilder på den också.

Fågeln bytte träd ett par gånger och visade sig fint, bland annat såg jag ett par ringar på ena tarsen, röda och gula. Från väster kom ett spettläte och vår hona svarade. Strax efteråt drillade den andra fågeln med näbben mot en stam, lite längre och nästan snabbare än en större hack. Troligen var det hannen som hölls sig ganska nära honan.

JAHA, SÅ VAR den gränsen nådd. Skönt att ha klarat av, men bara början.

Vitryggen!
Farbrorn som fick 301 i dag.
Farbrorn som fick 300 i dag.
En liten hyllning på Club 300:s sajt.

tisdag 3 september 2013

Rödstrupig piplärka vid Angarnsjöängen

TVÅ LATHETER HAR hindrat mig från att kryssa rödstrupig piplärka förrän i kväll. Den ena handlar om att jag inte sökt mig till den här piplärkans rastlokaler den här tiden på året. Kanske har jag suttit i en soffa då jag borde varit ute, eller så har jag varit ute på annat håll. Den andra latheten är att jag inte har lärt mig lätet, vilket betyder att om jag ändå tagit mig ur soffan och åkt till rätt lokal så har jag inte förstått att det var en rödstrupig piplärka som flög upp framför mig under pipande flykt.

Men under året har jag förstått att läten går att lära sig. En spellista med de vanligaste sångerna har gått i bilen när jag varit ute och kört, det var inför vårens och sommarens inventeringar jag kände att de skulle in i skallen. Så därför gav jag mig på den rödstrupiges lockläte, sedan i går har jag lyssnat in mig på det för att kunna reagera om jag skulle hamna i rätt läge för att höra det.

RÖDSTRUPIGA PIPLÄRKOR HÄCKAR i nordligaste Sverige och österut, men sveper nedför östra sidan av landet under höstflytten. Rapporter har talat för att det har funkat i år också. Så laddad med nyvunnen läteskunskap åkte jag ut till Angarn, ett av ställena där det setts och hörts rödstrupar de senaste dagarna. Jag kom ut rätt sent, men blev ganska fort belönad med tre eller fyra fåglar som flög upp ur tuvorna och drog sig ut över sjöängen medan de lät höra ett utdraget pipande. Precis det läte min hjärna lärt sig registrera. Kanon. Art nummer 299 på listan.

Att det är just 299 arter jag nu sett eller hört i Sverige är lite pikant. Dels är 300 arter något av en drömgräns bland skådare (skamgräns enligt många diton), dels är jag nära bekant med en annan farbror som bara för ett par dagar sen kom upp i samma antal som jag fick ikväll i och med prärielöparen i Foteviken. Så nu jäklar är det spännande värre.

Angarn i kväll, en halvtimme efter mötet med rödstruparna.

söndag 1 september 2013

Prärielöpare vid Foteviken

FÅGLAR FÖLJER SINA egna sinnen. En intuitiv kontakt med naturen gör att de vet exakt när de ska flytta söderut, med vilka de ska para sig, vad de ska käka på. Flyttningen sker ofta med kuslig precision. Vissa arter flyttar och kommer tillbaka på dagen när, år efter år (även om det för en del arter har förskjutits på senare år).

Men många flyttar bara när vädret är det rätta, visserligen inom samma tidsperiod varje år. Rovfåglar, till exempel, som passar på att dra söderut när uppvindarna är gynnsamma. För precis ett år sedan var det såna betingelser då jag var nere i Falsterbo över helgen. Om jag minns rätt såg jag 18 rovfågelarter som det veckoslutet kände att allt stämde för att flyga söderut. Hände samma sak i år? Inte ett dugg.

FÖRHOPPNINGEN FANNS OM att årets Falsterbotripp skulle ge samma rovfågellycka som förra årets. Inte helt samma, förstås, tanken var att arter som större skrikörn, gåsgam, svartvingad vadarsvala och vad som helst som inte finns på min lista skulle dyka upp också. Det gjorde de inte. Halvkasst väder gav inte den termik som skulle locka upp dem i luften, strömmen av hundratals bivråkar uteblev också.

Så i stället för att stå på Skanörs ljung och räkna in rovfågel fick det bli lite uppsökande verksamhet i stället. Till exempel letade vi upp en svarthalsad dopping i en pöl söder om Börringesjön och tittade på när en massa lokala röda glador visade upp sig i luften, ett par bruna glador var uppe och konkurrerade om luftherraväldet.

MEST SPÄNNANDE BLEV helgens enda nya Sverigekryss, en prärielöpare. Fågeln hade rapporterats från Lilla Hammars näs norr om Foteviken under hela veckan, och nog trodde man att det bara skulle vara att hämta in den arten. Men så enkelt blev det inte. Första gången vi gav oss ut var det inget liv ute på revlarna och andra gången fick vi veta att den dragit i väg nånstans. Tredje attacken var på väg att ta oss vadande ut på revlarna, men det visade sig inte behövas.

När vi kom dit fick vi veta att den återigen lyft mot fastlandet på andra sidan. Trots det så stod vi kvar genom en blöt regnskur och tittade efter det lilla som fanns. Några kustpipare kom till reveln, snart också ett gäng kärrsnäppor. När så två strandpipare och en avvikande fågel landade blev det riktigt intressant. Polaren hade svarat på ett telefonsamtal och jag försökte upphetsat rikta hans uppmärksamhet mot den lilla vadaren där ute. Jag kände direkt att det här var en het prärielöparkandidat, men behövde hjälp att artbestämma den. Så lyfte min kandidat, gjorde en sväng över reveln och blev en allt mindre prick i min kikare.

Var det rätt fågel? I det läget kunde jag inte hävda det. Men så såg jag att ett larm kommit. Gänget som vadat ut på ön hade bevittnat samma sak som jag, från 50 meters håll och inte de 250 meter jag hade ut till reveln. Då var det klart. Det trista var bara att grabben vid tuben bredvid inte hade sett den. Fler människor kom ut till oss efter larmet, och 40 minuter senare var det någon som såg prärielöparen igen.

AT FÅGLAR FÖLJER sin egen agenda är otroligt frustrerande när man räknat med att få se en viss art för att kunna pricka av den på listan. Men, och den här slutsatsen är lika klichéartad som sann, det är ju lite den grejen som är kul. Att få jaga, analysera misslyckande, spinna nya planer. På det sättet blir varje nytt kryss en ny bekantskap, och inte bara en ny siffra. Även om det är viktigt också.

Så: nummer 298, prärielöpare.

Sträckräknargänget på Nabben, Falsterbonäset.
Sista dagen drog vi till Kullens fyr för havsfågel. Tidig ankomst.
En del blev tröttare än andra av att kliva upp klockan 3.
Räkost, chips, Onsalakorv. Två skivor bröd.

tisdag 27 augusti 2013

Gråspett och dvärgörn

VAD GÖR MAN en sommar? Man kanske drar runt lite, bor i tält, vaknar tidigt, stannar till när man känner för det, äter bensinmackars mat. Man har nån enstaka prick i telefonen som gör att man möjligen skulle kunna ringa med den. Sen får man fler prickar än man behöver eftersom man snart sitter på jobbet igen. Då är sommaren slut, i alla fall blir det mindre tid för vissa saker (dra runt lite, bo i tält, stanna till när man känner för det, äta bensinmackars mat).

”Man” är förstås fel att använda i det här fallet, det här gäller bara mig. Men allt annat är sant, bensinmackar är till exempel en fantastisk uppfinning med sina mackor och sallader i plast – viktiga vattenhål på vägen genom Sverige. Jag har använt mig av mackar i Gagnef och Mora, Funäsdalen och Brunflo, Föllinge, Laxsjö, Strömsund, Stöde, Tönnebro och jag vet inte var. Full tank 95 oktan och kall mat, kanske en glass.

HUS HAR BLIVIT målade och ved har staplats, och väldigt ofta har jag spanat i tidiga morgnar och i duggande regn efter fåglar. Precis som jag visste har varje spaning varit lika fantastisk, även om det ibland inte var annat än några ängspiplärkor uppe på Stakafjället eller en flock sträckande strandskator vid Sennebyhaken. Ett par gånger gav spanandet helt nya arter, som en hona gråspett på ett hygge utanför Hallen och en dvärgörn vid Hjälstaviken. Men som sagt, lika fantastiskt var allt det andra. Och nu fortsätter det.


söndag 23 juni 2013

Vitnäbbad islom i Eskilstuna

INTE BARA KAFFEGÖK i midsommarhelgen, utan också en fantastiskt stilig vitnäbbad islom ute på Hedlandet, sydost om Eskilstuna. Första vitnäbben för min del.

Vitnäbbad islom är den största av alla lommar och kan komma upp i 1,5 meter mellan vingspetsarna. Det tydligaste kännetecknet är annars den vita näbben som gör att skådare kan identifiera den här fågeln även om den sträcker förbi på håll ute vid kusten. För det är som förbisträckande lommen brukar ses, och inte så fint som på Hedlandet där den låg och fiskade kräftor bara några hundra meter från den båtbrygga jag stod på.

JAG KOM FRAM till obsplatsen redan i onsdags kväll, vid klockan halv elva. Midsommarljuset räckte ett bra tag till så det var inga problem att fånga in lommen i kikaren. Jag hade med mig tältet och slog upp det lite längre österut. Vid fyratiden på morgonen vaknade jag till av ett rop som inte kunde vara nåt annat än den vitnäsade. Det lät väldigt lomlikt, men bara mycket djupare. Jäklar vad coolt. Jag kröp ur tältet och tog några steg ner till vattnet, och där låg den. Faktiskt simmade den västerut, så snart var den bara 50 meter utanför mig. Prickig, stornäst och rödögd.

Jag gjorde morgontoalett, sov middag och drog sen på midsommarfirande norr om Norrtälje. En sjungande rosenfink störde midsommardagens välbehövliga vila.

Vitnäbbad islom i torsdags kväll.
Sommarsolståndstillstånd.
Midsommarmorgon, lommen ligger nog där ute.
Jo, där var den ju.

söndag 16 juni 2013

Fiskgjusar och standardrutter

GANSKA OFFLINE DE senaste veckorna. Först en vecka i Småland och inventering av fiskgjuse i sjöarna Åsnen och Helgasjön, sen en vecka med fem standardrutter i Hälsingland. I Småland började jag som klättrare, men riktigt dåligt säkerhetstänk gjorde att jag slutade klättra efter fyra bon. I stället kom ett proffs, arboristen Tim från Skåne som fixade de där tallarna lätt som en plätt. I stället blev jag nåt slags assistent och fick en jäkligt skön vecka på sjön.

Standardrutterna blev en helt annan upplevelse. I Hälsingeskogarna var jag helt solo och fick leta mig fram till platserna för rutterna med hjälp av koordinater. Rutterna är ju slumpmässigt utlagda i landet och därför kom jag till platser man annars bara hamnar på om man kör fel. Tack vare skogsbolagens brukande av skogen fanns det oftast nån skogsbilväg som inte låg mer än några hundra meter från rutternas respektive startpunkt, så det var inget större problem att komma rätt.

Däremot la jag märke till att Sverige inte är så vackert som det brukar sägas. De skogar vi vanligen upplever ligger ofta i nåt naturreservat och är ganska prydliga. Produktionsskogarna däremot är allt annat än inbjudande. Antingen är de nyskördade hyggen bestående av stubbar och ris och djupa markberedda fåror eller så är de skog i olika grader av uppväxande. Ungskog med fem, tio år på nacken är tät och nästan ogenomtränglig och när den blivit några år äldre och gallrad så ligger oftast det bortgallrade kvar på backen och gör marken otroligt svår att gå på.

Jag har ingen koll på skogsbruket, men det verkar mysko att så mycket ris och halvvuxet nerröjt virke bara ligger kvar i skogen. Borde det inte vara värt att ta reda på? Skicka till ett fjärrvärmeverk? Elda en villa med? Det är säkert bökigt för en skogsarbetare att med sin maskin ta upp det bortröjda, men varför inte plocka in några av landets arbetslösa ungdomar och ge dem ett sommarjobb i skogen där de för hand samlar in bråtet? Då skulle vi få en skog som går att gå genom, vi kommer åt blåbärsriset, djuren som faktiskt bor i skogarna varje dag skulle kunna ta sig fram lättare och älgarna skulle kunna lägga sig på backen och sova.

NÅJA, DET FINNS mycket att säga om de här två veckorna. Jag tror att jag får komma tillbaka till det. Men klart är att det varit två veckor av ganska annorlunda fågelskådning, jag har inte som jag brukar sökt upp kända fågellokaler utan mer fått se hur fågelfaunan ser ut i ett stickprov av Sverige. Riktigt härligt.

På väg mot Hälsingland stannade jag till i Ledskärsviken 
och fick äntligen se en amerikansk kricka. 
Det vita vertikala strecket ses på fågeln framför 
skrattmåsen i mitten, en vanlig kricka står framför.
Småland, en stor gös har blivit fiskgjusemat.
En av många bropassager i Åsnen. 
Chefen sitter baktill, klättraren Tim närmast.
Det kryllade av trollsländor kring sjön.
Standardproduktionen var tre ägg per bo.
Min spiksko till höger om Tims moderna i kolfiber.
Riktigt stor tall på en holme i Åsnen.
Den första tall jag var upp i.
Spår efter sju meters hasande längs en tallstam.
Moningssand, startpunkt för den första 
standardrutten i Hälsingland. Ingen dålig start.
Gammelvallen, dags för middag.
Delsbo pizzeria, skrattmåsar tar hand om resterna.
Så här ser säkert 20 procent av 
svensk skog ut. Så jäkla bedrövligt.
Stubbe med svamp.
Fina ställen finns också där ute.
Mil efter mil med el.
Enkelbeckasinunge, Milsjönrutten.
Bättre. Röjd och avrisad skog.
Baslägret vid Nyvallenrutten.
Björk som har satt sig på en sten för att vila, tror jag.
Snabbfika under Västansjörutten.
Körde slut på batteriet genom att lyssna på 
Sverige–Färöarna. Fick tag på en bärgare 
som kunde ladda upp mig dagen efter.
Öratjärnsvägen byggdes genom 
skogen 1946, skyltarna är kvar.