Men många flyttar bara när vädret är det rätta, visserligen inom samma tidsperiod varje år. Rovfåglar, till exempel, som passar på att dra söderut när uppvindarna är gynnsamma. För precis ett år sedan var det såna betingelser då jag var nere i Falsterbo över helgen. Om jag minns rätt såg jag 18 rovfågelarter som det veckoslutet kände att allt stämde för att flyga söderut. Hände samma sak i år? Inte ett dugg.
FÖRHOPPNINGEN FANNS OM att årets Falsterbotripp skulle ge samma rovfågellycka som förra årets. Inte helt samma, förstås, tanken var att arter som större skrikörn, gåsgam, svartvingad vadarsvala och vad som helst som inte finns på min lista skulle dyka upp också. Det gjorde de inte. Halvkasst väder gav inte den termik som skulle locka upp dem i luften, strömmen av hundratals bivråkar uteblev också.
Så i stället för att stå på Skanörs ljung och räkna in rovfågel fick det bli lite uppsökande verksamhet i stället. Till exempel letade vi upp en svarthalsad dopping i en pöl söder om Börringesjön och tittade på när en massa lokala röda glador visade upp sig i luften, ett par bruna glador var uppe och konkurrerade om luftherraväldet.
MEST SPÄNNANDE BLEV helgens enda nya Sverigekryss, en prärielöpare. Fågeln hade rapporterats från Lilla Hammars näs norr om Foteviken under hela veckan, och nog trodde man att det bara skulle vara att hämta in den arten. Men så enkelt blev det inte. Första gången vi gav oss ut var det inget liv ute på revlarna och andra gången fick vi veta att den dragit i väg nånstans. Tredje attacken var på väg att ta oss vadande ut på revlarna, men det visade sig inte behövas.
När vi kom dit fick vi veta att den återigen lyft mot fastlandet på andra sidan. Trots det så stod vi kvar genom en blöt regnskur och tittade efter det lilla som fanns. Några kustpipare kom till reveln, snart också ett gäng kärrsnäppor. När så två strandpipare och en avvikande fågel landade blev det riktigt intressant. Polaren hade svarat på ett telefonsamtal och jag försökte upphetsat rikta hans uppmärksamhet mot den lilla vadaren där ute. Jag kände direkt att det här var en het prärielöparkandidat, men behövde hjälp att artbestämma den. Så lyfte min kandidat, gjorde en sväng över reveln och blev en allt mindre prick i min kikare.
Var det rätt fågel? I det läget kunde jag inte hävda det. Men så såg jag att ett larm kommit. Gänget som vadat ut på ön hade bevittnat samma sak som jag, från 50 meters håll och inte de 250 meter jag hade ut till reveln. Då var det klart. Det trista var bara att grabben vid tuben bredvid inte hade sett den. Fler människor kom ut till oss efter larmet, och 40 minuter senare var det någon som såg prärielöparen igen.
AT FÅGLAR FÖLJER sin egen agenda är otroligt frustrerande när man räknat med att få se en viss art för att kunna pricka av den på listan. Men, och den här slutsatsen är lika klichéartad som sann, det är ju lite den grejen som är kul. Att få jaga, analysera misslyckande, spinna nya planer. På det sättet blir varje nytt kryss en ny bekantskap, och inte bara en ny siffra. Även om det är viktigt också.
Så: nummer 298, prärielöpare.
 |
| Sträckräknargänget på Nabben, Falsterbonäset. |
 |
| Sista dagen drog vi till Kullens fyr för havsfågel. Tidig ankomst. |
 |
| En del blev tröttare än andra av att kliva upp klockan 3. |
 |
| Räkost, chips, Onsalakorv. Två skivor bröd. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar