Snösiska på Måssten

NÄR JAG VAR liten och sparkade till plugget längs Skogsvägen i Brunflo så minns jag att jag stannade till och kollade in några fåglar som satt i en buske. Jag kände igen dem från fågelboken, det var gråsiskor och snösiskor. Båda två med en röd fläck på skallen, men snösiskan så himla mycket ljusare.

På senare tid har jag förstått att de två arterna inte är helt uppenbara att skilja åt. Ska det vara två olika arter ens? Och eftersom jag knappt sett en snösiska på några år så har jag tänkt att de som förespråkar att arterna slås ihop har rätt. Men så var jag ute på Måssten i Singö skärgård i söndags och i de stora gråsiskeflockarna som drog runt ön och käkade frön var det ju några fåglar som gav samma intryck som fåglarna jag såg på väg till Kastalskolan.

ÖGONEN FASTNADE FÖRST på fågeln som var ljusare än de andra. Då och då justerade den sin position genom att snabbt flaxa till så att övergumpen syntes, helt vit. När den satt still kunde jag också se hur klen näbben var, faktiskt tydligt mindre än de siskor som smaskade frön intill. Så snösiskor finns nog, och det här var första gången på säkert 30 år som jag kunde kolla in en ordentligt.

Måssten var annars ingen jättehit den här gången, inga taigasångare, inga stäpphökar, inga horder av kungsfåglar, bofinkar eller bergfinkar – som är delar av resultatet från mina tidigare tre besök. Men förutom snösiskan blev det ändå en rolig grej till, fyra–fem bändelkorsnäbbar som passade på att rasta på ön. De tutade ordentligt i sina trumpeter innan de satte sig och tuggade i sig alkottsfrön. Så jäkla kul läte.

I LÖRDAGS JOBBADE jag hemma igen, vilket betydde halvtimmesskådningar från balkongen med jämna mellanrum. Precis som förra helgen snittades tio arter per halvtimme, och totalt blev det 20 arter den här gången. Nya arter var bland andra stenknäck, skogsduva, fjällvråk och havsörn.

Vyn från balkongen på Ankdammsgatan.