onsdag 23 maj 2012

Törnskata

JAG SKREV TIDIGARE OM ATT BETONGSKÅDARNA hade träffat på en törnskata uppe på toppen av Tantolunden. Den skulle utgöra ett stort hål i min egen betonglista tänkte jag, men i måndags kväll satt den plötsligt där igen.

Jag tog vägen över Tanto på väg hem från jobbet, såg ett gäng tornseglare på väg dit (nytt för i år) och i den del av Tanto som ligger närmast Ringvägen såg jag det jag brukar se där, nämligen grå flugsnappare, stenknäck, bofink, björktrast, koltrast och svarthätta.

På väg upp mot de så kallade kvarngrunderna på toppen av parken var det oroväckande lugnt. Men väl förbi dem hörde jag en försiktig stämma. Jag närmade mig ett busksnår lite försiktigt och fick syn på fågeln som sjungit så skört. Törnskatan. För en fågel som jagar möss, grodor och till och med andra fåglar och sedan spetsar dem på törne för att ha till sen, hade man väntat sig nåt lite råare.

Törnskatan, en hane, som tar 
igen sig i Tantolunden på Söder.

EN MYSIG SKÅDNING fick jag i söndags. Jag och syrrans åttaåriga dotter Felicia åkte till Ågestasjön för att kolla in vad den lokalen kunde bjuda på. Felicia var väl förberedd med anteckningsblock, fågelbok med sång, cowboyhatt, solbrillor, falukorvs- och äggmackor och färgpennor.

Vi stod i fågeltornet och på några klippor intill i drygt fem timmar, på den tiden skrapade vi ihop över 30 arter (Felicia har obslistan och totalen). Roligt var att se både fiskgjuse och brun kärrhök, hus-och ladusvala, gul- och sädesärla och en gröngöling.

En ny art förs in i obsboken och ritas av.

Span på en skedand som dök upp.

Och så två skrattmåsar som putsar sig.


lördag 19 maj 2012

Gräshoppsångare

Ståendes i lä, med Parnassen i ryggen och hela Hjälstaviken framför oss, kändes det som en riktig sommardag i dag. Några myggbett och flugsurr kring öronen spädde på sommarkänslan, liksom en kokoande gök – årets första.

Vi åkte till Hjälstaviken utan nån speciell anledning, mest för att det var lördag och att man aldrig vet vad som kan hända. En grej som hände var att vi fick tips om att en gräshoppsångare sjöng ute på en äng. Vi gick dit och mycket riktigt ljöd fågelns insektslika och ihållande sång från ett busksnår, lite som en symaskin på höga varv. Fågeln är inte superovanlig, men jag hade aldrig fått höra den förrän nu.

INSPELNING: Min inspelning av gräshoppsångare.

Efter det krysset ställde vi oss och blickade ut över viken. Roligast var att se minst fyra lärkfalkar jaga insekter i skyn, ett par havsörnar som gled runt och en törnskata som satte sig fint i toppen av en buske. Härmsångare fick vi också, både sång och sittande. Och när vi gick ut på spången i vassen kunde vi lyssna och titta på både sävsångare och rörsångare, deras sång påminner om varandra men tänker man att sävsångaren sjunger rörligt och rörsångaren sjunger sävligt så får man lite hjälp.

I bilen norr om Hjälstaviken fick vi syn på en rovfågel som varken var havsörn, ormvråk eller kärrhök. Samma sak tänkte jag om en rovfågel på Öland för några veckor sedan, och då liksom nu kunde den bestämmas till brun glada. Riktigt ovanligt att se den i de här krokarna. Kul som fanken.

fredag 18 maj 2012

Törnsångare

En jäkligt trög betongskådning tog lite fart i går, härmsångare, näktergal och rödstjärt kunde läggas till listan. I och med den fångsten tänkte jag ta lite sovmorgon, skadan hade reglerats en smula. Men jag bestämde mig ändå för att åka in till stan när jag vaknade, och det gav ytterligare tre arter på Sthlm Betong.

Törnsångaren fanns där den tidigare hade rapporterats, nedanför Södersjukhuset och Södra Årstalundens koloniträdgårdsområde vid en järnvägsspår som inte längre används. Jag hörde sången redan på avstånd, men det är alltid kul att få se fågeln innan den kryssas. Nu satte den sig i ett staket så nära att jag till och med kunde spela in ett par strofer av sången med mobiltelefonen.

INSPELNING: Här hörs törnsångarsången.

På väg mot Tantolunden såg jag också årets första betongsvala, en ladusvala. I höjd med Årsta holmar hörde jag också minst en näktergal på andra sidan vattnet, dock utanför betonggränsen. Framme i Tanto tog jag mig upp på toppen, men fick varken se eller höra nåt extraordinärt – hoppas alltid på stenskvätta där uppe.

Men just nu verkar det vara den östra delen som levererar bäst. Stenknäck ses och hörs som bara fanken, grå flugsnappare finns i mängder och det vanliga bruset av koltrast, bofink och björktrast är platsens soundtrack. Av härmsångaren varken såg eller hörde jag något av, däremot det där ljudet som jag hoppas är trädgårdssångare. Flera gånger har trott att det är just den jag har hört, men så har en svarthätta med sin svarta, platta keps visat sig i stället. Deras sång är säkert busenkel att skilja från varandra, men jag har ännu inte knäckt koden.

Uppifrån en hög ek hörde jag nåt som kunde vara den ena eller den andra sången och bestämde mig för att sätta siktet mot grenverket för att kanske få syn på nåt. Snart såg jag rörelser där och vid några tillfällen satte sig en fågel så pass öppet att jag kunde se den. Ingen svart keps på skulten, bara en ganska omarkerad sångartyp. Vacker i det enkla.

torsdag 17 maj 2012

Kohäger, näktergal, härmsångare

Jag missade en kohäger i Gåxsjö i somras, Telenors taskiga täckning gjorde att jag var fem mil från den utan att veta det. Hade jag fått se den hade det varit min första i Sverige. Däremot såg jag den i Guadeloupe 2010 där det inte existerade ett nötkreatur utan att det fanns en kohäger i närheten, fåglarna jobbade hårt på att hålla området kring korna fritt från flugor.

Men i förmiddags såg nån en kohäger i närheten av Nyköping. Jag stod i en koloniträdgård och tittade och lyssnade på en näktergal när en kompis hörde av sig och ville dra dit för att få sitt 406:e kryss. Bara ett att göra på, jag behövde ju mitt 250:e kryss.

 Ko och kohäger. Den ser ut att vilja 
torka en tår under kons öga.

Näktergalen var förresten mitt första kryss i Betongen på ett tag. Medan jag misslyckats med mitt betongskådande den senaste tiden har många av de andra sett fantastisk mycket; mindre flugsnappare, törnsångare, blåhake, törnskata, silvertärna, grönsångare, buskskvätta, ärtsångare, trädpiplärka, hämpling och stenskvätta är bara några av de arter som dykt upp medan jag gjort nåt annat.

Det vackra i näktergalens sång är de starka, rena tonerna. Fågeln är ju känd i litteraturen för att ha den vackraste sången, men då är det kontinentens näktergal som det skrivs om, den vi kallar sydnäktergal. Vår näktergal är mer som en trummaskin, eller en hiphoppare. Den slänger ur sig några rytmiska fraser som den upprepar, byter till nåt annat och kör på det.

Den här koloniträdgården finns i Kristineberg på Kungsholmen och är en fantastisk oas mellan Essingeleden och gröna linjens tunnelbana västerut. Jag träffade en vitskäggig man där som berättade att han hängde där varje dag. Tyvärr hade Stockholm stad inte förnyat kontrakten på kolonin, tydligen är planen att bygga bostäder i krokarna och göra om delar av området till park. En park är förstås fint, men samtidigt är parker tråkigt sterila. I en stadspark finns ingen plats för tät undervegetation eller ridåer av buskar och träd. Vitskäggiga män som odlar rabarber, rensar ogräs kring vinbärsbuskar och lägger ut nötter till småfåglar finns inte heller i finfixade parker.

INSPELNING: Lyssna på näktergalen, med tunnelbaneljud och allt.

Fantastisk plats mitt i stan. Rabarber, skäggig 
gubbe, tulpaner och en sjungande näktergal.

Men bland rabarbern fanns förstås ingen kohäger, den fick vi köra tio mil för att se, jag och två andra skådare. Lite tråkig kö i Södertälje var det enda som störde en smula, annars var vägen fram till hägern superenkel. Den stod i en kohage och gjorde det den brukade göra: snappade flugor från kor. Det fina var att även om sörmländska kossor aldrig träffat en kohäger tidigare så tog de det med största naturlighet. Nere på kontinenten finns det nu ganska gott om kohägrar och det verkar som om den kan dra sig mot våra trakter också vad det lider. Jag vet i alla fall att kossorna inte kommer att klaga.
Som sagt, korna verkade 
bara gilla att bli ompysslade.

Efter kohägern tog jag upp betongskådandet igen. Härmsångare hade setts i Tanto tidigare och jag ville göra ett försök. 16:30 började jag leta, men det var inte förrän efter tre timmar jag fick tag på fågeln. Oftast brukar man få kontakt med härmsångaren genom dess sång, men nu tog jag den på gammal hederlig nötning med ögonen. Högt uppe i en björk såg jag nåt röra på sig och med kikaren fick jag se en ljusgul underkropp och en ljust orange näbb. Inget snack, där var den.

Roligt i sammanhanget är att härmsångare har kallats för bastardnäktergal. Utseendemässigt har den inget med näktergalen att göra, men i sången påminner de om varandra. Jodå.

söndag 13 maj 2012

Sillgrissla

JAG HAR SETT SILLGRISSLA TIDIGARE. Jag vet att den ropades ut nån tidig morgon på Ölands södra udde och att jag fick fast kikaren på några fåglar i horisonten, snabba vingar tätt över vattnet. Det motsvarade inte riktigt bilden från fågelböckerna på den där alkan, en pingvinliknande svartvit fågel som lever stora delar av sitt liv till havs. Jag ville att mötet skulle vara lite mer så, så att jag kunde kolla in dess fantastiska skepnad lite närmare.

I Skottland, på en färja mellan ett par öar i de Yttre Hebriderna, fick jag den chansen för ett par år sedan. Stående ute på däck kom man sillgrisslan riktigt nära när den flög förbi eller låg och guppade på vattnet. Här fick jag också chansen att se andra alkor och chansen att titta på deras karaktärer och se hur olika de ändå var i sin relativa likhet. Tobisgrissla, tordmule, sillgrissla och till och med den vackernäbbade lunnefågeln.

Jag noterade aldrig sillgrisslorna på Öland på min Sverigelista, för det var observationen för kass. I går kunde jag däremot föra upp den som art 249 efter en utflykt till ön Måssten i Singö skärgård norr om Grisslehamn. En skådarentusiast hade bjudit till sina favoritöar för att utnyttja potentialen för ovanliga arter på några av Sveriges östligaste utposter. Han själv har sett både rödkindad sparv och bergssångare där ute tidigare.

VÄDRET VAR INTE HELT PÅ TOPP när vi satte oss i hans öppna båt för att ta oss ut till Måssten. Det blåste och regnade. När vi ställt oss i lä bakom en låg barrträdsdunge och vänt kikarna ut mot havet i öster började det ändå trilla in lite fågel. Det började med en helvit tobisgrissla som låg i vattnet knappt 100 meter ut, jäkligt ovanlig teckning. Smålom och storlom sträckte förbi, sjöorrar och svärtor blev en ganska vanlig syn och flera kustlabbar kom riktigt nära. När också tordmule började visa sig började jag hoppas på en bra obs på en sillgrissla också.

Men efter nån timme med ögat tryckt mot tubkikaren bestämde vi oss för att titta av öns dungar efter småfågel i stället. Rödstjärtar visade det sig vara gott om, liksom stenskvättor och svartvita flugsnappare. Vid en skyddad vik var det extra livat, här kunde flugsnappare, rödstjärtar och lövsångare jaga insekter. Ett tränat öra i gruppen hörde ett udda läte som han bedömde till halsbandsflugsnappare. Mycket riktigt visade sig en hona av den arten på en plats hon sedan höll sig vid hela dagen. Extra kul var att det var en ny art för Singö.

Rätt liten skillnad på de två, men mycket handlar om att bedöma den vita fläcken på vingen. 
Bilderna kommer från utmärkta appen Northern European Birds från BirdGuides Ltd
Skaffa den för att alltid ha en bra fågelguide i fickan, innehåller de flesta läten också.

ANDRA ROLIGA TÄTTINGAR var flera blåhakar, buskskvätta, trädpiplärka, ängspiplärka, sädesärla och faktiskt två arter flugsnappare till; grå och mindre. En eller flera jordugglor jagade över ön då och då, en tornfalk sågs också flera gånger och mäktiga havsörnar drog förbi. Skärpiplärka hoppades jag få se för första gången i livet, men den ville inte visa sig på hela dagen. Däremot kom alltså sillgrisslan jag väntat på ungefär vid lunchtid.

Den här gången kom fåglarna närmare land och den spetsiga näbben blev nära på tydlig. En brun ton på ovansidan i stället för tordmulens rejält svarta var också vägledande, liksom de vita markeringarna kring vingarna – alltid bra att ha en duktig och pedagogisk skådare bredvid sig om man ska lära sig nåt vettigt. Och tack vare det kunde jag lägga ännu en art på Sverigelistan.

Lunch på kobben, Mattias Bardå väljer en 
macka med rökt korv, mjukost och rädisa.

En sädesärla i fartställning. Jag tror att den lyfte 
strax efter knäppet, därav den mysko stansen.
Måste skaffa mig ett bättre regnskydd till okularet, 
oftast behöver man ha handsken på handen ju.

söndag 6 maj 2012

Svarttärna

JAG BÖRJAR STARKT KÄNNA ATT TÄRNOR ÄR MINA FAVORITFÅGLAR. När jag var mindre var det en gubbe som var med i tv-frågesporten Kvitt eller dubbelt, hans ämne var fåglar. Vid ett tillfälle nämnde han att silvertärnan var hans favorit, med motiveringen att den flög så vackert och flyttade så långt. På den tiden hade jag inte blivit medveten om silvertärnors egenheter, utan tyckte att han gjorde ett dåligt val genom att välja en vanlig måsfågel som favvo.

Nu vet jag bättre. Tärnorna flyger onekligen vackert och många av dem flyttar från nord- till sydpolen om vintrarna – ett faktum som knappt går att fatta. Men dessutom har de en jäkla attityd. Småtärnan som är pytteliten är ändå typen som inte tar nån skit när den fräckt flyger omkring och fiskar eller bara tuffar sig med sin lite hesa målbrottsröst. Skräntärna och kentsk tärna har jag skrivit om tidigare, och i dag fick jag en ny tärna att ta till hjärtat: svarttärnan.

DET VAR VID EN TUR TILL HJÄLSTAVIKEN som jag fick syn på en på andra sidan vattnet från fågeltornet sett. En nästan helt svart tärna i storlek mellan fisk- eller silvertärna och småtärna, som var precis så där tärngraciös i sina rörelser. Om jag gillar silvertärnan för dess långa stjärtspröt så behövde svarttärnan inget sånt pynt för att framstå som oerhört vacker. Den korta stjärten framhäver i stället vingarna och verkar göra fågeln till en ännu mer idealisk flygare.

Hjälstaviken bjuppade på lite annat gott också. En vassångare har dragit i gång sin pirrande läte inne i vassen nedanför Kvarnberget, rörsångaren har börjat sjunga sin sävliga sång och sävsångaren sin rörliga i samma vass. Lärkfalkar jagade insekter i skyn, en rördröm råmade alldeles intill mig och inne i parnassen satt en kattuggla och sov middag högt upp i en grönskande lönn. Många gulärlor hade också kommit, liksom ladusvalor, grönbenor, en pilgrimsfalk och ett stort gäng brushanar. Vid Ekolsunds slott träffade jag också på en av alla de där lappugglorna som dragit söderut i vinter för att hitta käk.

Kattugglan som spenderade 
dagen på en gren i en lönn.

 
Och lappugglan som också tog det lugnt
på en gren nån kilometer bort. 

En tornfalk på jakt, lärkfalken fick 
jag aldrig fatt på med telefonen.

Tornfalken igen.

Gulärla av rasen flava
södra Sveriges gulärla.

DAGEN DESSFÖRINNAN BJÖD OCKSÅ PÅ EN EXTRAORDINÄR TÄRNUPPLEVELSE. En tripp till Boholmen och Ledskärsviken gick via Lövstaslätten utanför Uppsala där en hona aftonfalk hade upptäckts. En hane såg jag i fjol, helmörkt stilig med röda byxor, men undra om inte den tegelröda madammen var vassare ändå. På vägen mot norra Roslagen stannade vi till vid Vendelsjön och fick se en pilgrimsfalk och vadare, änder och måsar från fågeltornet. Här såg jag förresten min första ägretthäger och svarta stork för ungefär ett år sedan.

Men Boholmen slog båda de där ställena i går. Sex havsörnar drällde omkring i viken, liksom minst 20 dvärgmåsar och minst 40 skräntärnor – har aldrig sett nåndera av de fåglarna i så stora gäng. Här landade också en flock på minst 30 gulärlor av rasen thunbergi, den som är vanligast uppe i norra Sverige. Norra Uppland brukar ofta figurera i rapporter om spännande fågelobeservationer, och det lilla jag nu sett av Boholmen och Ledskär verkar i alla fall inte motsäga det. Dit åker jag fler gånger.

 Aftonfalken satt ofta på marken 
när den inte var uppe och jagade.

En av de där sex havsörnarna verkade ha tagit 
intryck av skarvarna som fanns i närheten, 
han satt så där med vingarna rätt länge faktiskt.

 Ett lätt regn gav en fantastisk regnbåge 
som gick på i 180 grader.

 Två skräntärnor tillsammans 
med en dvärgmås på en sten.

Det här är ungefär halva gruppen 
skräntärnor som satt vid Boholmen.

PS Tog en tur upp till Fåfängan sent på eftermiddagen i hopp om att få se några nya betongarter. Varken stenskvätta eller buskskvätta syntes till, men däremot kom Betongens första svarthätta och lövsångare. Riktigt spännande blev det när en fågel snabbt flög förbi och satte sig i ett träd en bit bort. Jag smög närmare och fick se en undersida som avslöjade sig direkt; det var en göktyta jag sprungit på. Många fåglar riskerar att hamna bland mina ”världens coolaste”, och det här är ännu en. Göktytan är en hackspett som inte delar de andra spettarnas färgrika dräkter, utan i stället är spräcklig i grått och brunt och ser ut som om den legat bakom en soffa och samlat damm i några år. Men fin som fan.

torsdag 3 maj 2012

Gråhuvad sparv

MORGONEN DEN SISTA APRIL drog jag ner till udden i Ottenby igen vid halv sex-tiden. Vinden hade inte vänt utan blåste på från nordost, vilket betyder att det knappast kommer in några nya fåglar söderifrån – man får nöja sig med dem som redan finns på ön. Några av dessa hittade jag dagen innan nere vid Ventlinge på västsidan, i dungarna där brukar det samlas en hel del småfåglar när vinden blåser som den gjorde.

Mycket riktigt, det var full fart. Grå, svartvit och halsbandsflugsnappare snappade flugor, hussvalor och ladusvalor svalade omkring i luften, grönsångare, gransångare och lövsångare sångade i träden och det dök också upp gulsparvar och grönsiskor. Känslan var som att vara med i Hitchcocks Fåglarna, hela tiden flaxade det omkring mitt huvud.

MEN DET VAR DÅ DET. Den sista april skulle jag ju ner till udden igen. Jag fick snabbt se den skärsnäppa som hade rapporterats redan dagen innan. Nu höll den till bland några stenar rakt söder om udden. Man ser på den att den är skapt för att kliva omkring på hala klippor, benen är inte alls lika långa som hos andra vadare och den stabbiga kroppen gör att den ser stabil ut.

 

Skärsnäppan står säkert när vågorna sköljer över stenarna.

De här snäpporna bor längs kusterna i Norge, på Island och Svalbard och längs hela den nordryska kusten mot Norra ishavet, men på vintern hamnar de gärna längs stränder i södra Europa. De hittar sin mat bland tång och i de salta vågor som sköljer över klipporna de står på.

Redan under gårdagen hade det kommit ett larm från Skåne om en gråhuvad sparv, en dittills ej sedd art i Sverige. Jag skulle ju vara kvar på Öland i ett dygn till, och hade i bakhuvudet att jag kunde åka och försöka få syn på sparven på väg hem. Men när jag stod där på udden och inget nytt dök upp så formades tanken att packa ihop och dra direkt. Jag satte mig i bilen för att åka till stugan och plocka ihop grejerna, känslan av att bara dra kändes plötsligt kanon, även om Öland hade levererat igen.

Ett större gäng bilar stod parkerade längs fyrvägen uppe vid södra lundspetsen och enligt de jag snackade med hade de fått syn på en svarthakad buskskvätta. Jag hade bara att ställa upp tuben för att se fågeln i ett stenparti lite längre bort. Faktiskt så har jag sett just den där arten på just det där stället tre år i rad nu, kanske kan det till och med vara samma fågel – även om det verkar lite otroligt. Däremot är den rätt sällsynt i Sverige, men kan röra sig norrut från dess vanliga platser nere på kontinenten där den finns från öst till väst.

Svarthakad buskskvätta nere till vänster, 
en vanlig buskskvätta sitter på stenen.

Ett gång som alla kollar in den svarthakade.

Här ses den igen. Man ser också att bilder 
tagna med Iphone genom tubkikare gör sig 
bäst om de inte är beskurna, den kassa 
skärpan avslöjar sig inte lika väl så här.

SEN PACKADE JAG IHOP GREJERNA i stugan lite raskt, städade och ställde kosan mot Gislövs Stjärna i Skåne, det var där den gråhuvade sparven hade setts. Naturligtvis ställde jag in färdbeskrivningen på fel Gislöv och hamnade i Trelleborgstrakten i stället för strax öster om Simrishamn, det tog mig kanske tre timmar extra att hitta rätt bara för det.

Väl på plats radade jag upp mig bland de andra skådarna och spanade, men såg först inget annat än två järnsparvar. I brådskan hade jag lämnat jacka och handskar i bilen, för trots att det var soligt drog vinden rätt snålt. Att jag gick till bilen var givetvis signalen för fågeln att visa sig, en snubbe som också hade gått till parkeringen fick ett telefonsamtal från en polare som berättade det. Jag sprang tillbaka men fågeln hade gömt sig igen. Eller det hade den ju inte, den hade troligen ingen aning om att det var viktigt får några gubbar att den skulle befinna sig där de önskade.

Men efter bara några minuter visade den sig igen. Först blixtsnabbt så att jag bara såg en brunspräcklig sparvkropp, men sen en längre stund så att jag fick syn på huvudet också. Det såg ut lite som om den hade dragit en olivgrå huva över skallen. Jag pratade senare med en kompis som var i Skåne, men ändå inte skulle åka till den nya sparven (Sveriges 500:e art). ”Nä, jag har sett den i Kina och känner inte att jag behöver kolla på den igen, den är ju inte direkt spektakulär.” Det är den förstås inte, men det spektakulära är ju att den egentligen bor just i Kina och i de östra delarna av Sibirien och inte i Gislövs Stjärna i Skåne.

EFTER ETT TIPS STYRDE JAG KOSAN mot söder och körde den östra kustvägen genom småbyar och landskap som fick mig att tro att jag var i ett annat land. De gröna kullarna, de små gårdarna – jäklar i min själ vad vackert det var. En av småbyarna hette Hammar, och där skulle en av få svenska populationer kornsparv finnas. Enligt uppgift kunde de sitta och sjunga från kraftledningstrådar, men de linor jag spanade av hade inga sparvar sittande på sig. När jag stannade vid en dunge intill vägen hörde jag ett helt nytt fågelljud och efter lite letande hittade jag den sjungande fågeln sittande i en torr gren.

Jag kollade i Fågelguiden och såg vissa likheter med fågeln i trädet, och riktigt säker på att det var en kornsparv som satt och sjöng blev jag när jag spelade upp sången från appen Birds of Northern Europe. Kanon för mig, det var första gången jag fick se en.

Kornsparven, en rätt grå typ, men med en rätt spännande sång.

EFTERSOM JAG HADE LÄMNAT MITT BOENDE på Öland så hade jag inte direkt nånstans att bo den natten, inte kände jag för att dra hemåt Solna heller. Som tur var var en annan kamrat på plats i sitt hus i Höganäs, så jag bjöd in mig att fira Valborg och sova över i källaren. Sagt och gjort. Klockan sju den 1 maj blev jag väckt med informationen om att det fanns en amerikanska sjöorre och en vitnackad svärta i Mellbystrand några mil norrut. Jag rev lakanen ur sängen, packade ihop och satte mig i bilen. Det var drag på gång, helt enkelt.

Från Höganäs mot den uppåtgående solen.

Framme i Södra Mellbystrand stod det ett gäng skådare på en kulle och spanade. Svärtan hade dragit, fick vi veta, men sjöorren skulle finnas på plats. Rätt snart fick jag syn på en avvikande fågel i en flock sjöorrar, en lysande gul näbbknöl avslöjade att det var den amerikanska sjöorren. Lyckat som bara fanken.

 Sjöorrens lysande gula näbb syns trots kackig bildkvalitet. 
Fågeln till vänster ser ut som en lom, men jag är rätt 
säker på att det är en sjöorrehona.

 Bra arbetsmiljö för en gångs skull, vid ett blankt hav.

I STÄLLET FÖR ATT FORTSÄTTA NORRUT åkte jag mot Falsterbo efter att ha sett sjöorren, förhoppningen var att hinna se en skedstork och kanske brandkronad kungsfågel och gulhämpling. Men ingen av de fåglarna var där jag hamnade, får ta dem en annan gång. Men helgen i Skåne och på Öland blev himla okej ändå, totalt såg jag nio helt nya arter och landar på totalen 247. Det ni.