söndag 5 oktober 2014

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.