onsdag 29 augusti 2012

Kråkor på Lövstaslätten

EN RAPPORT OM FJÄLLPIPARE nånstans på Lövstaslätten utanför Uppsala fick mig att göra en kvällstur i går. Jag såg mina första fjällpipare en vår på Öland för några år sedan, det var senast jag såg några. Inte ens en högfjällstur i Jämtland i somras kunde leverera en av fågelvärldens allra stiligaste arter. Bland fåglar är det vanligast att hannen har de mest färggranna dräkterna, men hos fjällpiparna är det honan som är den mest distinkta och iögonfallande. Det är också honan som hävdar reviret, medan hannen är den som sköter det mesta av ruvningen och vården av ungarna.

Men Lövstaslätten gav inga fjällpipare. Det enda jag såg var en buskskvätta, en ung törnskata med nån sorts skalbagge i munnen och ett gäng på säkert 60 kråkor som letade efter nåt ställe att övernatta på. Det blev också tydligt att det den här tiden på året är stopp för visuell skådning redan kring åttatiden. Lövstaslätten blev snabbt allt dunklare, vid halv nio var det för mörkt för att upptäcka något. Så kan det gå.

söndag 26 augusti 2012

Flyttande björktraster

JAG HANN MED EN TREKVART i Tantolunden innan regnet kom på allvar. Det första jag såg när jag kom upp till Kvarngrunderna var en törnskata, en hanne den här gången. I övrigt kändes det rätt dött till en början, men sen radade arterna som varit där de senaste dagarna upp sig i buskarna, som bland annat ärtsångare och svarthätta.

Arten det fanns mest av var annars björktrast, och jag skulle inte tänka på det så mycket om det inte var för att jag starkt misstänker att det här var nordliga fåglar på väg att flytta söderut. Flockar på fem till åtta fåglar drog in från norr och satte sig tillsammans i trädtopparna. Jag såg dem inte flyga vidare söderut, så det kan ju ha varit ett gäng som bara umgicks med varandra utan några genomtänkta flyttplaner. Å andra sidan var himlen söderut kolsvart och kanske inget man sträcker mot.

Innan regnet drog in fick jag också se en taltrast, ganska säkert en flyttare eftersom jag inte hört att nån sån har häckat i Tanto. Ladusvalor och nån enstaka tornseglare sågs också högt upp i skyn. De håller definitivt på att packa väskan inför vintern.

Törnskatan är ju ändå en av de snyggare arterna.
En björktrast i en torr trädtopp.
Resten av söndagen har jag bakat. Jäklar vad det är vettigt.

lördag 25 augusti 2012

Ny törnskata i Tanto

DET BLEV EN MORGON i betongen i dag. Jag kom upp på Skinnarviksberget på Södermalm i Stockholm vid sjutiden, där stod redan två andra skådare. De hade inte sett nåt speciellt därifrån sedan de kom och inte såg vi nåt speciellt när jag kom heller. Jo, en ärtsångare i en ask var väl ändå lite kul. En timme stod jag kvar medan solen steg allt mer och det blev uppenbart att mitt klädval inte lämpade sig för sommartemperaturer. För varm.

Jag tog mig i stället upp till Kvarngrunderna i Tantolunden, det ställe där det på vintrarna finns en stor fågelmatning. Ganska snart upptäckte jag liv i en buske, det var två svarthättor (hona och hane) som flaxade på där. En annan fågel dök också upp ur snåret, en hona törnskata. Hon flög mellan buskarna i tio minuter och visade sig riktigt bra. I våras sågs en hane törnskata på nästan samma plats, båda två riktigt ovanliga syner inne i stan.

Det blev en ganska livlig timme i Tanto faktiskt. En nötskrika kom förbi, ett gäng unga stenknäckar likaså och rätt vad det var dök det upp en grå flugsnappare. I det ögonblicket började jag hoppas på att svartvit flugsnappare också skulle vara kvar i stan, jag misstänker annars att de redan börjat flytta söderut. Och rätt vad det var satte sig en hona svartvit i ett träd intill den gråa. Min första i betongen i år.

Törnskatehonan plåtad med Iphone genom handkikaren.
Och törnskatan i profil förstås.

torsdag 23 augusti 2012

Gök i Tantolunden

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN sågs två gökar i Tantolunden på Söder i Stockholm, upptäckten spreds bland annat genom Sthlm Betongs mailinglista. Jag tänkte att de nog skulle försvinna ganska omgående, såna där gökar är ju bara på genomresa, och att jag hade missat chansen att se dem.

Men rapporterna fortsatte att trilla in de kommande dagarna, då handlade det visserligen om en gök, troligen en ung variant då den hade en vit fläck på huvudet. Eftersom det inte hade funkat för mig att åka dit under de här dagarna, mycket beroende på att jag är rätt lat, så väntade jag egentligen bara på att rapporterna skulle upphöra så att jag kunde sortera in göken bland missade betongarter.

En skådarkollega förbarmade sig dock över mig och uppmanade mig i ett SMS att ge mig ut, inte i första hand för göken, utan för en svartvit flugsnappare (en hittills missad art i stan) som sas hänga runt ett träd uppe på Skinnarviksberget. Flugsnapparen fick jag inte syn på, så jag drog vidare till Tanto.

Göken hade setts uppe vid lundens högsta topp i öster, och just som jag närmade mig platsen såg jag en långstjärtad fågel flyga från ett träd till ett annat. Såklart det var göken, sånt känns. Jag hittade den snart uppe i lövverket, men därifrån lyfte den och flög upp i några träd söder om kullen där jag inte fick syn på den igen. I det läget cyklade jag hem till brorsan och hans tjej och käkade korv och mos, för övrigt en upprepning av mina tre senaste måltider: På tisdagkvällen blev middagen två kokta med bröd på en golfbana, onsdagslunchen bestod av en tunnbrödrulle och så då middagen hos brorsan i Hornstull. Bästa moset fick jag hos brorsan, bästa korven var de jag åt under golfrundan.

BETONGLISTAN HAR ALLTSÅ fyllts på med några nya arter så här i början av hösten. Det har däremot inte årslistan som står och stampar på 229 arter. Eftersom det i dag är dag nummer 236 så är det uppenbart att jag i min jakt på Fler fåglar än dagar fick se mig upphunnen av dagarna i fredags den 17 augusti. Nya tag på det nästa år.

lördag 18 augusti 2012

Talgoxarna på balkongen

PRECIS SOM I FJOL dröjde det ända till slutet av sommaren innan balkongens talgbollar och fröpåsar blev riktigt attraktiva för fåglarna. Den senaste veckan har vad jag inbillar mig vara en familjegrupp talgoxar hittat upp till sjätte våningen. De kommunicerar med lätta visslingar, kanske för att berätta var käket finns. Ett annat läte jag hör är näbbars knackande för att få upp fröna.

EN SAK JAG TÄNKT PÅ nu under sommaren när fönster och balkongdörr står öppna dygnet runt är varför fåglarna inte tar sig in i lägenheten. Fåglar är ju väldigt duktiga på att leta reda på mat, så varför chansar de inte på att flaxa in i köket och kalasa på lite brödsmulor? Och regniga dagar, varför inte komma in under tak och ha det lite varmt och gott?

Men i morse när jag låg i sängen och läste tidningen hörde jag ett nytt läte från vardagsrummet. Precis när jag kom in i rummet såg jag en talgoxe lyfta från golvet och flyga ut genom balkongdörren. Av det lärde jag mig en sak: Det är inte vanliga brödsmulor de vill ha, det är tacoskal som är grejen.

Först nu i augusti blir min fågelmat uppäten.

lördag 11 augusti 2012

Höstpremiär i betongen

BETONGSKÅDARNA I STOCKHOLMS innerstad har börjat röra på sig. I veckan kom de första rapporterna om småfåglar och vadare som passerar stan på väg söderut. Eftersom jag råkade vakna riktigt tidigt i morse gav jag mig också ut för att kolla vad som fanns där inne.

Första stoppet vid halv sju-tiden blev Tantolunden. Hela familjer av blåmes, talgoxe och pilfink hängde i buskarna i hundrastgården, och till min stora glädje fick jag syn på två ärtsångare där också – en ny art på Betonglistan i år. En trädpiplärka flög över mig och satte sig i toppen av en björk. Där tog den igen sig lite innan den lyfte och flög söderut, en riktig vila får den när den landar i tropiska Afrika där den ska övervintra.

UPPE PÅ SKINNARVIKSBERGET stod en skådare och tittade ut över en ganska lugn himmel, något sträck av vadare eller gäss har inte direkt kommit i gång över stan än. Till sällskap hade han två grabbar som släckte törsten efter en lång natt på krogen och en kille och en tjej som passade på att hångla innan de gick hem för att sova.

söndag 5 augusti 2012

Kryss i taket

DET VAR PÅ VÅREN 2007 som jag började fågelskåda på riktigt, intresset i sig hade jag haft sen jag var liten. Men nu stod jag med en ny handkikare kring halsen och en tubkikare på stativ framför mig och prickade av änder och vadare vid Angarnsjöängen utanför Stockholm. Ett helt universum hade öppnat sig.

Att ha skaffat sig ett sätt att komma ut i naturen är det nyttigaste resultatet av det här. Men drivkraften är att lägga nya fåglar till listan. När 2012 började hade jag sett 227 olika arter, det hade tagit fem år. Så här långt i år har det blivit 229 olika arter, jag märkte inte ens när jag passerade antalet från årets början.

41 av årets arter är helt nya, och ändå har jag inte flängt omkring supermycket för att få tag på dem. Skillnaden mot tidigare år är bara att jag gett mig fan på att höra och se mer i närheten. Till exempel har jag tagit arter som alltid brukar dyka upp, alla de där sångarna som varje år sitter och sjunger vilt i början av somrarna till exempel, men som jag fram till i år har inte brytt om att leta efter.

DEN SENASTE VECKAN HAR OS slukat många timmar, och det har jag gillat som bara den. Men några snabba utflykter har gett både livskryss och årskryss. Nu börjar hösten på riktigt och bland de fåglar som snart börjar strömma ner över landet finns arter som jag varken sett i år eller tidigare. Jäklar var spännande.

torsdag 2 augusti 2012

Svartbent strandpipare i Hjälstaviken

MITT UPPLÄGG OM ATT SE fler fågelarter än dagar som gått på året kommer inom kort att bli svårt att följa. Jag har nu prickat av 229 arter, vilket gör att den 16 augusti i nuläget är dagen allt tar slut. Visst kan jag putta in några ytterligare fåglar till dess, men de flesta av de vanliga har jag redan sett. Hoppet står till överraskningar (som ormörnen i går), vild jakt på säkra arter på andra håll i landet (ripor och sånt i norr till exempel) eller att kallt vänta in flyttande vadare som nu börjar strömma ner över landet.

I går fick jag ju både kustpipare och myrspov när de sträckte över Berga ängar nära Sorunda i Sörmland. Jag såg de arterna i dag också när jag åkte till Hjälstaviken för att kolla in den där svartbenta strandpiparen som rapporterades redan i går. Det gick bra, piparen var kvar och verkade ha det ganska bra trots att den flugit fel (finns normalt i södra och sydöstra Europa).

En kille i tornet upplyste mig om att det bara var fjärde gången arten setts i Uppland, så den är alltså himla ovanlig i de här krokarna. När jag har sett den tidigare har det varit på vårarna på Öland, där brukar nåt enstaka exemplar traska runt bredvid fyrvägen ner mot Ottenby.

Not: Upptäckte att jag inte hade skrivit in blåhaken jag såg ute på Måssten i maj. Nu är den inne och jag fick en dag till.

Myrspov.
Och så den svartbenta strandpiparen. 
På långt håll blir bilderna jag tar med 
telefonen genom kikaren inte så jäkla bra...

onsdag 1 augusti 2012

Ormörn nära Nynäshamn

DET KOM TVÅ LARM i morse som jag hade läge att dra på. Dels en svartbent strandpipare i Hjälstaviken, dels en ormörn vid Berga ängar nära Nynäshamn. Det lutade åt strandpiparen, den skulle troligen vara kvar och det skulle ge ett säkert årskryss – ormörnen hade försvunnit för upptäckaren och skulle möjligen inte dyka upp igen. Men så larmades om att örnen setts igen, och eftersom ormörn skulle innebära ett helt nytt kryss så drog jag söderut.

När jag kom till Berga ängar hade örnen inte setts på ett tag, men det fylldes på med skådare som var sugna på att få se den så området skulle bli välbevakat. Vi reagerade på allt som svävade ovanför ängarna; ormvråkar, havsörnar, bruna kärrhökar, tornfalkar, fiskgjusar. Men ingen fågel visade upp en ljus undersida. Efter ett par timmar på platsen räknade jag inte med att få se ormörnen, utan tänkte att det ändå var positivt att jag kunde lägga ett gäng kustpipare och myrspovar till årslistan – de sträckte över platsen.

MEN SÅ BÖRJADE DET  MUMLAS om nåt misstänkt i horisonten rakt norrut. Kikarna riktades dit och en tung fågel gick rakt emot oss på långt håll. Medan den närmade sig sågs fler karaktärer som talade för att det skulle vara ormörn, och när fågeln till slut gjorde en sväng i luften kunde alla se den ljusa undersidan.

Örnen kom allt närmare och stannade då och då till för att ryttlande spana av marken under sig efter middagsmat. Det var en fantastisk syn att se en så stor fågel ryttla, vingspannet är ändå upp emot 185 centimeter och det är inte ofta så stora fåglar rör vingarna på det sättet. Klang och jubel, ormörnen kunde kryssas.

Full fokus på ormörnen i fjärran.
Surkörsbär, det som på vissa ställen kallas 
klarbär, höll hungern borta de timmar 
jag stod och spanade ut över fälten.
Ett av larmen visar att det är lite nervigt 
att se en rar fågel, fingrarna hänger 
liksom inte med. ”Rakt mot väster 
från reningsverket”, tror jag att det ska stå.