Roadrunner

Roadrunner är Club300:s medlemstidning där jag sedan 2011 porträtterat folk som är fantastiskt vassa på fågelskådning. 

Här följer ett urval av intervjuerna, de ligger efter varandra i denna ordning, bara att scrolla:
Magnus Ullman
Elsy-Britt Schildt
Phil Benstead
Christian Cederroth
Thord Fransson

--

Intervju med Magnus Ullman, publicerad i Roadrunner 2/2014 

Pionjär som vägrar vara pensionär

Magnus Ullman var med om att förnya fältskådningen på 70-talet, på 80-talet startade han AviFauna. 2014, som 65-åring, gav han ut sin nionde bok och inget tyder på att han är beredd på att dra ner på tempot.

Man kan lätt tro att skådningen alltid sett ut som den gör nu, att man alltid sparkat i samma buskar och alltid sett samma fåglar. Så är det inte, många rariteter som vi årligen ser nu för tiden trodde man inte gick att hitta i fält förr i världen. Precis som det behövdes en Sergej Bubka för att visa att det faktiskt gick att stavhoppa över sex meter så har fågelskådningen behövt sina barriärbrytare för att visa att nya möjligheter funnits.
Varje tid har haft sina skådarpionjärer och vi har förstås inte sett de sista än. Men om vi vrider okularet och zoomar in på 70- och 80-talen så ser vi ett gäng som smyger omkring där ingen annan smugit omkring tidigare. Säkraste sättet att se dem är genom att rikta kikaren mot Öland, och vrider vi zoomen i botten så ser vi en individ vars karaktärer är omisskännliga: yllemössa över en sportkeps, välanvänd oljerock, svarta regnbrallor och kängor – runt halsen en Leica 12x50, på ena axeln en tubkikare, på den andra en kamera med mastodontobjektiv. En typisk Magnus Ullman.
Karaktärsbeskrivningen ovan är förstås rent påhitt. Jag har ingen aning om hur Magnus Ullman såg ut när han röjde dungar på Öland för 30, 40 år sedan tillsammans med Anders Jönsson och andra skådarkompisar. Det beskriver bättre hur han ser ut i dag, faktiskt exakt hur han ser ut när vi går ner till vattenbrynet vid Hagestads naturreservat på södra Österlen en tidig morgon i april. På vårarna är det här Magnus favoritlokal för att räkna den ejder som sträcker längs kusten upp mot häckplatserna längre norrut i Östersjön.
– Det är ett fint ställe. När man är klar med ejdrarna är det nära att knalla runt i skogen intill och leta rastande tättingar, för två veckor sedan hade jag en brandkronad kungsfågel här, säger Magnus.
Det han inte säger är att just han var en av pionjärerna då för 40 år sedan, det är en slutsats jag själv drar. Själv säger han egentligen bara att skådandet var annorlunda då, och att det fanns skådare som bestämde sig för att vara ute i fält mycket mer än vad man varit tidigare.
– Några små grupperingar hade börjat ägna sig åt mer aktivt skådande, att vara ute och söka upp arterna, som Nils Kjellén, Per Adell, Peter Öhström och några andra i Skåne. Men generellt var skådarförmågan och attityden ljusår från vad den är i dag.
Att Magnus själv tillhörde en sådan gruppering förstår jag när han räknar upp några av bedrifterna från resorna till Öland:
– Vi var ett gäng som körde Öland på höstarna, innan det var någon riktig höstskådning där. Vi hade till exempel en fälthittad kungsfågelsångare nere vid Ottenby, supertungt på den tiden, och den första brunsångaren i fält vid Segerstad 1981. De här arterna, inklusive taigasångare, kallades fågelstationsarter, de hade inte börjat hittas på annat sätt än i fångstnät då. Den riktade skådning som vi höll på med, där man söker efter vissa typer av arter i rätt miljö, vid rätt årstid och med rätt sätt att leta var nytt.
Magnus var med om att upptäcka fler arter under den tiden: landets fjärde ökensångare 1980, en guldtrast norr om Stenåsabadet 1985, Sveriges andra nunnestenskvätta vid Segerstads fyr 1982. Fjärde, femte och sjätte kejsarörnen var han också delaktig i, liksom två tidiga dvärgörnar 1980 – rena drömobsar på den tiden:
– Bröderna Sven och Anders Jönsson och jag hade varit vid Börringesjön och vi skulle tillbaka till bilen. Men bilnyckeln låg inlåst i den. Eftersom det hade hänt förut visste Anders eller Sven att det gick att ta sig in genom att bryta upp bakluckan och krypa in den vägen, det tog tre minuter extra. Då kom Sveriges tredje dvärgörn flygande rakt över oss! Med nyckeln i fickan hade vi inte sett den. Några veckor senare såg vi ytterligare en dvärgörn, i Fyledalen. Osannolikt nästan.

Nere vid Hagestad har ejdersträcket ingen höjdardag i ostvinden, inte som den där dagen 1987 då Magnus var med och räknade in 280 000 ejdrar, direkt.
– Det var en helt fantastisk dag! I dag är det vindens fel, men siffrorna har sjunkit länge. Innan man upptäckte att populationerna blivit mindre vid häckningsområden längre norrut hade vi märkt av vikande antal på sträcket, säger Magnus.
– Något är fel någonstans. En annan indikator på det är att vi inte ser lika många praktejdrar heller. Jag har haft en i år, Sven (Splittorff) som står i Kåseberga har haft en också, i fjol hade han bara en.
På Magnus tubstativ sitter en massa klickräknare, att räkna de fåglar som sträcker förbi ser han som en plikt. Och det är det där grundskådandet han gillar mest, att vara en del av de stora rörelserna vår och höst. Om det är av blygsamhet eller en vilja av att inte framhäva sig själv vet jag inte, men när Magnus pratar om den skådartyp han respekterar mest så nämner han inte sig själv, även om han pratar om ett beteende han själv onekligen skådar efter:
– Mina favoritskådare är sådana som är mycket ute i fält och har skådningen som det primära, där kryssandet är en bisak. Det var ju invasion på brandkronad kungsfågel för några veckor sedan, då gillar jag de där skådarna som inte åker till de dungar där det var fyra brandkronade dagen före, utan åker till dungar där ingen tittat. Men har man inte så stor erfarenhet eller dåligt med tid, då är det klart att man ska åka dit fågeln sågs senast, det har jag förståelse för.
Men har då den gamle raritetsjägaren slutat kolla på rariteter? Självklart inte. Rariteter är fortfarande ett drivmedel i skådandet, något som gör det extra spännande. Senast det hettade till ordentligt kring Magnus gällde det artbestämningen av en större gulbena som Sam Stigsson först upptäckt (januari 2013). Men att dra på kryss gör han inte längre.
– Jag är inte så pigg på att hamna på en plats där det redan står 200 skådare och väntar. Den gråhuvade sparven (Gislövs Stjärna, 2012) var jag knappt på, trots att det var cykelavstånd till den. Har jag dessutom sett en fågel på annat håll i världen så räcker det, jag för ingen Sverigelista och behöver alltså inga nya bockar. Kafferseglare hade jag i Spanien redan, men när Hans Larsson upptäckte den vid Stenshuvud (2013) så drog jag. Dels är det en fantastisk art, dels har jag fått lite lokalkänsla och det var dubbelt kul att det var på Österlen. Men mest gillar jag sättet Hans hittade den på, att han analyserade väderläget och var på rätt plats vid rätt tillfälle för att se seglare.

Två gärdsmygar tumlar in mot stranden, först den ena, sedan den andra. Vilka tuffingar.
 – De startade i går kväll från Tyskland, fler kom säkert redan under tidiga morgonen, säger Magnus.
Det är alltid speciellt att se insträckande småfåglar, att vara den som tar emot dem efter resan. Men förutom de två gärdsmygarna var det nog inga andra sträckare som fick ett välkomnande av skådare den här morgonen. Vi vet att Sven Splittorff sitter i Kåseberga, men resten av den vidsträckta kuststräckan är ekande tom.
– Österlen är gravt underskådat, hit kommer rariteter som ingen människa hittar. När vi upptäckte sjöfågelsträcket här på 80-talet så kom många från Lund och Malmö och kollade höststräcken framför allt, men det gör de inte längre, särskilt inte sedan kommunkryssandet blev större. Samtidigt trivs jag när det är lite folk. Jag skådade mycket på Öland förr, men plötsligt var alla där de heta veckorna i maj. Just då är det bra lägen på andra håll också, så jag började skåda hemma då i stället.
Magnus har bott i Skåne de senaste 45 åren, först i Lund och de senaste tio åren i Brantevik på Österlen. Trots att han låter som en äkta västeråsare så är det faktiskt också Skåne han kommer ifrån, men som liten flyttade familjen först till Sundsvallstrakten för att sedan hamna i Västerås. Där, vid Asköviken, började en ganska mödosam väg mot att bli en av landets mest betydande skådare.
– Jag var väl kring tolv år när jag och kompisarna började ta oss ut dit med våra farsors hjälp. En kompis farsa var väl den som skulle lära oss, men det var lite som den blinde leder den halte. Det är lite synd att vi inte hade kontakt med skådarna i lokalförening, då hade vi kunnat lära oss något. Under många år trodde jag att jag hade sett både gulsångare och bastardnäktergal, tills jag insåg att det var samma art. Och aldrig har jag sett så mycket hybrider som under de åren, vi kunde ju inte bestämma vad det var vi såg. ”Det måste vara en hybrid”, var vår lösning på allt.
– Efter hand lärde jag mig mer, men det gick fruktansvärt sakta, att komma upp i 200 arter tog säkert 20 år. Den fälthandbok jag hade hoppas jag att ingen har hört talas om, nämligen Göran Brunius Svenskt fågellexikon. Den mannen har stulit tio år av mitt liv. Kompisarna hade efter ett tag Europas fåglar, och jag var så knasig att jag fick för mig att deras inte var bra för att det var för tydliga bilder och att man därför skulle tro att det var så lätt. Brunius bilder var som om han haft en bred pensel som han drog ett drag med för att måla en fågel.
Magnus kom tillbaka till Skåne 1969 för universitetsstudier i Lund. Exkursioner med Skånes ornitologiska förening rådde bot på att han inte hade bil, och under exkursioner med Lunds universitets fältbiologer fick han möta en annan pionjär: Gustaf Rudebeck.
– Rudebeck var otroligt fascinerande och en stor förebild för oss alla. Han sa till oss i samband med exkursioner på 70-talet: ”Så länge din artbestämning och observation stannar i obsboken så spelar det ingen roll, men så fort den blir offentlig så måste den vara korrekt.”
Det där tog Magnus till sig.
– Även på 60-talet, när vi var helt koko, så var vi noga med att göra korrekta artbestämningar, hade man fel var det oerhört genant. Kanske var det bra att vi lät allt obestämt bli hybrider. I dag har respekten för korrekta rapporter minskat och Svalan svämmar över av felbestämningar. Ett problem är att Svalan används som personlig obsbok samtidigt som rapporterna utgör grund för vetenskaplig data.
– Bofinkar i april eller talgoxar i mars spelar inte så stor roll, men när det gäller skyddsvärda arter så borde Naturvårdsverket bli oroliga. NV, SOF och regionala föreningar måste ta ett större ansvar. Det behövs redan i dag en effektivare kontroll av tveksamma rapporter och inte minst en jämnare kvalitet i de olika landskapen. SOF verkar ovilligt eller oförmöget att ta tag i saken, men kanske skulle det bli bättre om NV satte till mer pengar.

– Mjukosten räddade min skådning!
Vi har hunnit ner i fikaryggsäcken nere vid Hagestad och Magnus berättar om hur smörgåspaketen höll på att få honom att tappa lusten för att ge sig ut i fält.
– Jag gick över till mjukostmackor redan för 15 år sedan. ”Jag pallar inte, jag slutar skåda om jag ska göra de där jäkla mackorna”, tänkte jag.
Om skådarkarriären hade varit över hade vi gått miste om tre Ullmanböcker om fåglar, och Avifauna hade tappat en av sina mest populära guider. Författandet kom i gång tack vare de studiecirklar för Studiefrämjandet som Magnus började leda på 80-talet för att dryga ut hushållskassan. Boken Fåglar från början blev från 1984 den bok som Studiefrämjandet använde på sina studiecirklar och den blev också starten på ett författarskap som spridit kunskap och glädje.
Guidandet och reseledandet bygger på samma lust att dela med sig av sina kunskaper, och förstås lusten att få komma till platser med andra fåglar och andra miljöer.
– Erik Hirschfeld och jag arrangerade två resor för Skof 1983 och 1984, sen tog vi idén vidare till SOF. Första resan med mig, Erik och Nils Kjellén gjordes 1985 under namnet SOF-Resor, det som sedan blev Avifauna.
Magnus har uppnått pensionsåldern och kan nöjt se tillbaka på sitt pionjärarbete som artupptäckare, som fågelresegrundare och som författare. Men nöjer han sig med det? Inte då. Resor för Avifauna är inplanerade flera år framåt. Och om man få önska så ligger det snart en ny Ullmanbok på diskarna.

--

Intervju med Elsy-Britt Schildt, publicerad i Roadrunner 1/2014

Livet leker i Össby

Att välja att bli cancerspecialist för att få mer tid för livet – det kanske inte är det val gemene man skulle ha gjort. Men för Elsy-Britt Schildt var det precis rätt. Nu lever den Karlskogabördiga onkologen och hårdskådaren livet på Öland.
--> -->
1985. Årtalet är svaret på en fråga, och det kommer två timmar efter att frågan ställts. Jag undrade förstås när Elsy kom över det här lilla underbara huset i Össby på sydöstra Öland, byggt 1878, med låga dörröppningar, vedspis och modern spis, fågelmatningar utanför fönstren och en obsplats med mjuka fåtöljer på övervåningen – ett 50-tal meter ner till Östersjön.
Att det tar två timmar att ge ett svar på en så pass enkel undran beror inte på att Elsy är osäker på svaret, inte heller på att hon har svårt att hitta orden. Tvärtom är det en strid ström av berättelser som når min bandspelare över sconesen vid matbordet, framför tubkikaren på övervåningen och under rundan vi gör i omgivningarna via Össby Hill och Elsys skog. Och alla ord som leder fram till siffrorna 1, 9, 8 och 5 visar sig länka samman livet i dag med det i går.
Så varför inte börja från start med att berätta hur en tolvårig Elsy-Britt – det är hela namnet, men Elsy är vad hon kallas – fick en fågeltokig lärare som närde både hennes naturintresse och tävlingsinstinkt.
– Han fick in fågelskådning i nästan vartenda ämne. Fortfarande i dag så kan jag Afrikas länder genom våra geografilektioner: rödbena flyttar till Kongo, silvertärna till Sydafrika, svartvit flugsnappare dit och så vidare. På vårarna tävlade vi om vem som såg de första vårfåglarna, och på teckningslektionerna fick vi måla av den fågel vi hade sett med Durango som förlaga, klippa ut den och sätta upp den på ett papper som gick runt hela klassrummet. Jag fick måla en hel del tofsvipor. På gymnastiken cyklade  vi ofta till en fågelsjö som heter Fisksjön i Karlskogas utkant och där skulle vi få syn på så många arter som möjligt. Vissa försökte få extrapoäng genom att påstå att de sett fåglar som absolut inte kunde förekomma där, jag blev så jäkla upprörd över att de hittade på.
Läraren blev betydelsefull även för fritiden. Han startade Karlskoga biologiska förenings ungdomsavdelning som nästan helt och hållet kom att ägna sig åt fåglar.
– Lite miljötänk var det också, men vi var absolut inga Fältbiologer. Just det var väldigt polariserat i Karlskoga, om man som skådare blev kallad Fältbiolog uppfattade man det som ett skällsord. Vi kallade dem ölburkskramare. ”Hörru du din jäkla Fältbiolog, gå i väg och plocka dina ölburkar, vi ska faktiskt skåda.” Det låter hemskt, men det var lite så.
Mellan Karlskoga och Örebro ligger Kilsbergen. Ett bra område att lära sig mer om fåglar i, här såg Elsy sina första tretåiga hackspettar, järpar och kungsörnar. Och givetvis en massa ugglor.
– Folk frågar om jag inte är rädd för att bo här helt ensam, det är ju helt svart här på kvällarna, men jag har ingen rädsla för mörkret efter de där nätterna i Kilsbergen då jag var ute och lyssnade efter ugglor.

Jag dyker ner bland de nybakade sconesen. Ute är det långt ifrån svart i dag, det är snarare helt vitt. Himlen är låg och då och då sveper det in snöfyllda moln från Östersjön som gör allt bara ännu vitare. Mellan snöbyarna ser vi iskanten utanför stranden, men mer än någon enstaka fiskmås syns inte i dag.
– Annars har det varit mycket fiskmås de senaste dagarna, i går hade jag säkert 150 som drog förbi medan jag satt på övervåningen och tittade.
Övervåningen, det är som sagt en rätt mysig obsplats. Fåtöljer, bord med plats för ett fat med mackor och en kaffekopp, utsikt mot nordost, ost och sydost ut över vattnet.
– Det var ett rum häruppe tidigare, nu har jag blåst ut det och gjort tre små sovrum och det här större rummet. Tanken var att få bättre utsikt över havet, och det fick jag. Här kan jag stå när jag blir halt och lytt.
Platsen har också skapat en fördel gentemot de skådare som står nere på Össby Hill: Elsy har sett till att skapa en öppning i träden mot nordost som gör att hon får syn på en fågel före dem som står utomhus.
– I fjol pep Chrille (Christian Cederroth) ut en havssula på väg söderut, den fick jag in före de andra. Ny art på tomtlistan!
– Nu avslöjar jag mig som en tävlingsmänniska igen, det är så tramsigt att man nästan skäms.
Som 14-åring upptäckte Elsy Kvismaren i Närke. Första uppdraget var att ligga i en tuva och hålla i nätstolpar medan man fångade gräshoppsångare. Året därpå var uppdraget ringmärkarassistent och snart var hon ordinarie ringmärkare hela somrarna fram till 1975. Kvismaren på den här tiden var lite av en skolstation, här passerade många av dåtidens och dagens forskare och ansedda ringmärkare; Susanne Åkesson, Björn Olsen,, Bo Petersson, Erik F Nordberg, Staffan Bensch och Janne Pettersson för att nämna några. Den höga standarden på Kvismarefolket gjorde dem attraktiva i till exempel Ottenby, och det var dit Elsy siktade.
– Redan i maj 1971 cyklade jag runt Öland för första gången. När jag kom till Ottenby träffade jag Gustaf Aulén som erbjöd mig jobb året därpå i en höksångarinventering. Jag skolkade en vecka från skolan och jobbade åt honom. Då började jag känna suget till Ottenby.
Efter gymnasiet var Elsy fortfarande för ung för att börja ringmärka vid Ottenby och föräldrarna tyckte att det var dags för henne att plugga vidare. Intresset att sy och väva ledde in till en textilutbildning i Örebro och en ansökan skickades sedan in till, och accepterades av, Textilseminariet i Uppsala. Samtidigt hade en ansökan gått till Ottenby, även den accepterades.
– Det var inget dilemma för mig, men pappa var arg för att jag valde Ottenby. Mina föräldrar stöttade mig men särskilt pappa var noga att jag inte skulle glömma skolan. Jag skolkade en del när det var fina fågeltider, gick upp tidigt, orkade inte gå till skolan och sov i nåt dike tills pappa åkt till jobbet och jag kunde gå hem.
Men skollusten kom tillbaka. Efter tre säsonger som ringmärkare i Ottenby kom Elsy in på läkarutbildningen på Karolinska Institutet i Stockholm och hösten 1978 började hon studierna.
– Jag gjorde ett livsval där, jag kände inte för att bli heltidsskådare utan ville ha ett civilt yrke och hålla kvar glädjen i skådandet.
Fortfarande drog Ottenby och våren 1979 blev det mer fågel än studier. En reaktion på det blev att Elsy körde på anatomitentan.
– Det var en hel termins studier och man fick bara ett försök till på den. Jag grät och funderade på hur jag skulle lägga upp mitt liv. Då fattade jag mitt riktigt stora beslut, skulle det här gå vägen så måste jag välja spår. Kikaren fick ligga mer på hyllan och jag slutade åka till Ottenby lika mycket. På somrarna jobbade jag med ett ruggningsprojekt i Kvismaren många veckor, men inget var på samma hängivna sätt som tidigare.

De följande åren fick konsekvenser. På den positiva sidan finns att Elsy stormade genom studierna på ett mer än galant sätt samt att en familj bildades. Ex-maken Per Lundberg hade hon träffat vid Kvismaren tidigare, men det var i ett myggträsk vid Voxnan i Gästrikland det hettade till. Ett forskningsprojekt om Ockelbosjukan behövde en person som var både läkare, ornitolog och ringmärkare och till den uppgiften fanns bara Elsy. Som blodprovsassistent kallade hon in Per, som då bedrev ett forskningsprojekt på Andøya och hans kunskaper om att ta blodprov på småfågel behövdes. Det här var 1983, och under de kommande sex åren kom familjens tre barn.
– Jag hade innan varit noga med att inte skaffa någon fågelskådande pojkvän, jag ville bli respekterad som skådare och inte bli sedd som en som hängde med en kille bara. Det lyckades, jag var oftast ensam tjej och det var aldrig några problem, och för grabbarnas flickvänner var jag ofarlig. Per var ju förstås skådare, men så dags var jag ju etablerad sedan länge.
De mer negativa konsekvenserna, enligt Elsy, så här i efterhand i alla fall, var att hon missade den explosiva revolution skådandet och kryssandet fick på 80-talet.
– Jag var inte med när svararen kom, introduktionen av sökaren missade jag, liksom starten av Club300 och att man började tävla om vem som sett flest arter. På 70-talet visste jag förstås vilka fåglar jag hade sett, men ingen räknade ihop sina kryss.
Efter läkarexamen 1984 flyttade Elsy till Åsele för jobb som skoteråkande distriktsläkare men efter ett år vidare till Umeå, där Elsy också disputerade 1998. Men Elsy ställde ett ultimatum inför flytten. Kärleken till Öland gjorde att hon vill ha ett hus där. Och nu kommer alltså svaret jag väntade så länge på. 1985 blev huset i Össby till salu och en gammal dröm blev verklighet.
Efter ett år i Guelph i Kanada 1990 började familjen tänka på att söka sig söderut och den 1 januari 1995 började Elsy på onkologen i Lund. Fortfarande låg hon på hobbynivå när det gällde fåglar. Men 2002 blev maken Per, teoretisk ekolog, erbjuden att medverka i en ”think tank” i Santa Barbara i Kalifornien och hela gänget hängde med.
– Jag hade nio månaders jourkomp att ta ut och tänkte att nu ska jag skåda järnet i ett år. Det året gav mig en makalös nytändning, skådningen var helt fenomenal både ute till havs och i land.
Elsy hamnade också med ett gäng damer och deras tisdagsskådningar. Tidig start, mycket skådning och avslutning vid lunchdags på någon vingård i Sonoma Valley.
– De var verkliga livsnjutare de där damerna. Men jag lärde känna riktiga hårdskådare också. Jag brukade sitta på en udde om morgnarna och fick se fantastiska lomsträck. Skådarna frågade om jag ville göra ett kunskapstest, för de behövde folk som hjälpte till att räkna åt UCSB. Jag satt med dem en morgon och fick åldersbestämma och tala om vad jag såg. Så jag fick jobb som sträckräknare fyra morgnar i veckan under en månad när det riktiga sträcket satte i gång. Jag räknade in 40 000 stillahavslommar och tusen och åter tusen svartnäbbade islommar, i dag har jag en otrolig kärlek till lommar.
– Det jag framför allt lärde mig i Kalifornien var jizzen på de olika lommarna. Bertil Breife, som hade besökt oss där på västkusten, jobbade med Sjöfågelguiden vid den här tiden och ringde mig sedan när de skulle skriva lomkapitlet. Jag fick bidra med jizzen för de olika arterna.
Året i Kalifornien gav blodad tand och det stod klart för Elsy att fåglarna var så viktiga att de måste vara med på allvar igen för att hon skulle få balans på liv och arbete.
– Jag träffade Niklas Jonzén på  en middag när jag kommit hem och han sa: ”Se till att skaffa sökare nu!” Jag tvekade, jag blir ju så lätt biten. Men hösten 2003 skaffade jag en, och sen var det kört.
Då hade Elsy drygt 300 Sverigekryss, i dag ligger hon på 415 – 400 passerades 2011 med en ökenvarfågel.
– Dragpsykologin är väldigt häftig, ska man dra eller inte och den där vansinniga stressen och pulsen när man är på väg. Jag blir ansatt av något primitivt vid larm, som om det är en receptor i hjärnan som skriker efter obsen  och måste bli mättad . Och så är det en sån lättnad och glädje när man får se fågeln, världen ler och man känner att man kan bjuda på pizza laget runt på väg hem.
Annars är tomtlistan viktig. Om inget hänt ligger den på 211 och innehåller bland annat en kejsarörn som höll på att kosta Elsy livet när hon skulle ta sig upp på skorstenen för att plocka in den – krysset innefattade både ett fall och assistans att ta sig tryggt ner till backen igen.
Att komma över 300 på årslistan är fortfarande ett personligt mål, Ölandsårslistan är mer en tävling mot de andra ölänningarna – 2013 delade heltidsarbetande Elsy förstaplatsen.  Mest prestige ligger i sockenlistan. Det märkte jag inte minst när jag dagen före mötet med Elsy står och tittar på alförrädaren vid västrevet vid Ottenby och hennes gamle vän Erik F Nordberg ber mig fråga om Elsy har den arten uppe i Gräsgårds socken.
– Jäkla skit-Erik. Han glider ju på en räkmacka där nere i Ås. I Gräsgård får vi ingen hjälp av 200 gästskådare, här får vi plocka in våra fåglar själv! Erik och jag har alltid en kamp, men är väldigt hyggliga med varandra, ser vi något på väg åt norr eller söder så ringer vi oavsett tid på dygnet. Han vill ha in det på sin tomt.

Ute fortsätter snön att yra, men vi tar en runda ändå. Vi går väl intrampade stigar genom snåren och kommer fram till Össby Hill, som inte är det berget jag fick för mig utan en låg, gammal kompost men som ändå duger perfekt för sträckskådning. Söder om huset går vi genom Elsys skog. Precis som Össby Hill lever skogen kanske inte helt upp till namnet, men bland de få stammarna i änden av tomten finns ett dike som ser ut att vara hyperintressant vår och höst.
Det är på en avundsvärd plats Elsy har hamnat, för tre år sedan valde hon att lämna Lund och bosätta sig permanent i Össby.
– Livskvalitet i vardagen är det jag strävar efter. Jag tänker att jag måste ta ansvar för livet här och nu och inte bara planera för framtiden. Jag är lyckligt lottad, priset är att jag lämnade såväl kära vänner som akademin i Lund och att jag nog inte kommer att kunna ta ut min docentur. Är det värt det? Ja, det är det.

--

-->
Brittiskt på Bjäre

Phil Benstead har lämnat jobbet som habitatsspecialist på RSPB i England och växlar nu sin tid mellan att vara naturguide runt om i världen och Bjärehalvöns flitigaste skådare. RR följde honom i hasorna en regnig höstdag.

Vi följer efter Phil Bensteads bil på en liten väg ute på Bjärehalvön. Han blinkar och svänger in på en ännu mindre väg. Det är då vi märker något konstigt: förarsätet i hans bil är tomt. Hjärtat slår ett extra slag, det är ju ändå halloween och spöken kan vara i farten. Den förarlösa bilen kör in på en ännu mindre väg och stannar vid en buske.
Det hela får sin förklaring när Phil öppnar dörren till passagerarsidan. Det är inte passagerarsidan. Bilen må vara svenskregistrerad, men i allt väsentligt är den brittisk (trots att det är en Volkswagen) och i och med det har den förstås ratten på höger sida.
– Jag skulle dö om jag hade ratten på andra sidan. När jag stannar vid vägkanten för att kolla in en fågel så kan jag tryggt kliva ut i diket och inte mitt i vägen, säger Phil.
Men ett annat mysterium återstår: Hur kan en inflyttad engelsman hitta som i sin egen ficka på de här småvägarna? Jo, svaret är att sedan han flyttade till Grevie med sin svenska fru och två döttrar 2007 har han nött i stort sett varje kvadratmeter av Båstad kommun under sina nästan dagliga fågelskådarturer.
– De första två åren pluggade jag Artportalen för att få koll på alla lokaler och vilka fåglar som var här under årets gång. Nu har jag nog lika bra koll på Bjäre som någon som bott här hela livet, om inte bättre, säger Phil där vi står mitt i ett oskönt regn vid Torekovs rev och ser en 25-flock snösparvar, Phils första för året, födosöka på stranden. I övrigt: inte mycket.

Phil Benstead är grabben från Norfolk i östra England som fick sin första kikare som 8-åring och sedan dess aldrig tagit blicken från fåglar och natur. Han har arbetat inom RSPB (Royal Society for the Protection of Birds) och varit reseledare och guide i 46 länder. Tolv böcker har honom som redaktör, medförfattare eller huvudförfattare – mest har de handlat om hur man underhåller våtmarker både i England och i Asien, beskrivningar av nya fågelarter och rena skådarguider. Han har också studerat fälthönan västlig tragopan på Himalayas sluttningar i Pakistan och färdats längs norra Argentinas regnskogsfloder som ledare för en expedition som studerade amazonskraken.
En cv som knappt har sin like i Sverige, och här står vi med honom på en regnig strand, övergivna av både fåglar och andra fågelskådare.
– Det är lite typiskt för svenska skådare, antingen är alla ute eller så är ingen det. Visserligen var det vindstilla i går och inget sjöfågelläge, men det borde ha kunnat hittas ytterligare några spännande seglare till exempel, säger Phil, som till de svenska stugsittarnas försvar hittar en skälig ursäkt:
– Folk kan ju ha använt upp sin skådartid efter stormen Simone, och det är väl bra att de tar sig tid att göra det de egentligen ska göra där hemma i stället.
Men Phil verkar inte ha några mellandagar vad gäller skådning. Blir det inte heldagsturer runt Bjärehalvön så finns alltid en lucka för en kort avstickare till Klarningen, Rålehamn eller Lervik för att kolla läget.
Upplägget funkar eftersom Phil numera nästan bara arbetar som guide, och mellan de intensiva långresorna ut i världen kan tempot vara lugnare.
– Jag träffade min fru i England och vi bodde där i tio år. När vi ville flytta till hus visade det sig att vi skulle få mest för pengarna i Sverige. Väl här så slog det mig att jag utan dagis och fritis inte hade kunnat fortsätta jobba med det jag gör, då hade jag fått se mig om efter något annat.
Den yrkesmässiga kontakten med djur och natur började när Phil slutade skolan. Thatchers England var inne i en djup lågkonjunktur och att hitta jobb som ung var inte lätt. Däremot fanns betalda praktikplatser, och de mest populära bland fågelskådare var de som erbjöds hos RSPB.
– Den enda kvalifikationen som behövdes var att man skulle ha varit arbetslös i ett halvår, så många fågelskådare höll sig undan annat arbete i sex månader för att få den här chansen. Vi fick vår ersättning från kommunen och tjänade till och med mer än våra chefer, deras små löner kom från bidrag och välgörenhet.
Phil kunde till och med spara en del av lönen, och med de pengarna gjorde han sina två första större skådarresor, till Spanien och Israel. Efter det var han fast i resandet. Vilket arbete som helst dög om det kunde hjälpa till att bygga upp nästa reskassa. De närmaste åren var han på resande fot nästan jämt. Australien och Sydostasien, Israel och Turkiet – med tillfälliga jobb på fågelstationer under tiden som gav tak över huvudet.
– På två år var jag hemma i England i bara en månad. Resan till Sydostasien var min första och jag blev förälskad i platserna där och har åkt tillbaka många gånger. Bland annat hade jag och min fru en årslång smekmånad där.
Trots att Phil hade upplevt de anställdas låga lönenivå inom RSPB ville han fortsätta arbeta för dem. När reslusten tillfälligt mattades passade han på att skaffa en utbildning inom habitatsbevarande och fågelskydd och började jobba för RSPB.
– Det var en bra utbildning eftersom den var så fokuserad. I dag ger den en examen, det gjorde den inte då, men med bara den skulle det vara svårt att få samma jobb i dag, de som kommer in på min position ska nästan ha doktorerat för att få jobbet.

Phil uppfattar att vi Upplandsskådare står och skruvar lite på oss, något skånskt borde väl gå att få syn på trots vädret. Vattenpiplärkorna som börjat komma till stränderna kanske, eller toppskarvarna som brukar rapporteras från skären utanför Torekov. Jodå, Phils guideläge är lätt att slå på och snart snirklar vi runt på småvägarna igen.
Phils yrkesmässiga guidning inleddes 1997 då han blev tillfrågad av en arrangör. För någon som älskar att resa var det inte svårt att tacka ja.
– Just den här arrangören har inte bara fågelresor, och det gillar jag för egentligen har jag lite svårt att umgås med fågelskådare. Eller inte människorna i sig, men det är den där kryssarmentaliteten som ibland kan störa mig. Folk blir missnöjda om de inte ser en viss art och det är alltid en massa stress för att hinna runt på allt. Jag gjorde en fågelresa till Japan där fem öar skulle täckas. Var och varannan dag satt vi i ett flyg eller på ett tåg, alltid på jakt efter nästa fågel. Vi var i Japan i 16 dagar, ett fantastiskt land som har mycket att upptäcka, men totalt skådade vi i lite drygt fem dagar.
– Det är därför jag inte kryssar lika ihärdigt längre, jag vill inte sitta en hel dag i bilen, leta en fågel i en halvtimme och sedan åka hem igen. Jag vill hellre ha tid ute i fält, och även kolla in taxon som däggdjur, reptiler och sländor.
Phil säger också att han helst skådar på egen hand, eller möjligen med sin fru eller en riktigt bra kompis. Han förklarar det med att det är så han alltid gjort, tagit saker i sin egen takt, tagit sig tid att verkligen utforska de platser han kommer till.
– Det har förstås påverkat mina listor. Kompisar som jag stöter på har uppåt 7 500 arter på sina världslistor, själv har jag 4 745 i dag.
I det ser han inget nederlag, i stället har Phil hittat en egen sporre i det:
– Mitt mål är att nå 5 000 arter utan att åka till ekvatoriella Sydamerika, det skulle jag vara först i världen med. Så nu är jag orolig för att min boss ska skicka mig dit innan jag lyckas, eller att en privat kund tvunget måste till Brasilien… Ett bra år ser jag kanske 100 nya arter, ett mer ordinärt år kanske 15–20 – eftersom jag vanligtvis åker till platser jag redan varit blir det inte mer.

I bloggen Birding Benstead – Birding in Bjäre and beyond kan man följa Phils eskapader. Och det är just så det ser ut: Bjärehalvön eller världen, sällan andra ställen i Sverige.
– Jag håller med Klaus Malling Olsen som sagt att den svenska västkusten nog är Europas bästa fågelområde under ett år. Jag blir aldrig uttråkad här, oavsett tid på året finns det alltid något att leta efter och chansen finns alltid att man hittar något spännande. Sverigelistan bryr jag mig inte om så mycket, jag var redan så långt efter täten när jag flyttade hit.
2013 har varit ett av de bästa för Phil på hemmaplan, kommunlistan har utökats till 256 arter, bland annat med en amerikansk sjöorre som Phil upptäckte efter intensivt nötande.
– Jag tror att jag hjälpte Nils Kjellén att få ett nytt Skånekryss med den. Redan året före hade han och jag haft samma idé, att stå vid Kattvik när det var stora rörelser av sjöorre. Vi satt bredvid varandra och kollade igenom flockarna, men trots att flera tusen flög förbi såg vi ingen amerikan. Men i maj i år dök den upp i en rastande flock, och Nils kom upp och fick se den.
– Jag har upptäckt en amerikansk sjöorre i England också, den fjärde för Storbritannien då på 90-talet. Att ha upptäckt en både här och där kanske är lite unikt.
Sverigelistan har kommit upp till 306 arter, men är som sagt inget som prioriteras, det är skådningen som ligger inom en 20-minutersradie från hemmet i Grevie som viktigast. Men gulbrynad sparv finns på listan, den togs i samband med ett besök hos svärföräldrarna 2009. Kafferseglaren tidigare i höstas lämnades däremot utan åtgärd.
– Den har jag sett i Afrika, ska jag åka på ett drag i Sverige ska det vara en fågel som jag aldrig har sett alls.
Nä, att dra på kryss, ”twitching” som Phil säger, är mer eller mindre ett avslutat kapitel. Tidigare var det annorlunda, då var han en del av den stora folkrörelse hemma i England som drar runt efter rara arter.
– Det var faktiskt min fru som fick mig att skaffa en sökare, som man hade då. Hon såg att folk hade en och tyckte att det kunde vara kul. Och det var kul, vi fick se en ny del av England varje helg. Men det är inte skådning. Många av twitcharna ser ut som skådare, men allt de gör är att följa rariteterna.
Här ser Phil en av de stora olikheterna mellan skådandet i Sverige och i England:
– Jag har stor respekt för svenska fågelskådare, de är så mycket bättre i fält än de engelska och de kan sina läten. Kanske blir ni inte störda lika mycket av en massa larm och får tid för riktig skådning, att vara ute och nöta på era lokaler. Det lönar sig.
Trots att Phil föddes och växte upp i Norfolk, en plats dit brittiska fågelskådare vallfärdar, så är han inte beredd att byta Bjäre mot det.
– Skådningen är så bra här att jag aldrig kan flytta tillbaka till England. Även så här på hösten kan jag säga det, och då vet jag ändå att det på ett ställe som Shetlandsöarna kan dyka upp en eremitskogstrast när som helst. Men problemet i England är att de vanliga fåglarna håller på att försvinna, gråsparv och pilfink sjunker rejält till exempel. Senast jag var i Norfolk var jag ute och gick med mina döttrar och vi såg knappt någonting. Såg vi en sånglärka så fick vi vara glada. Den där ön har det tufft nu, kombinationen av föroreningar och bekämpningsmedel tar ut sin rätt. Sverige nu känns som England när jag var barn, kanske värdesätter ni inte hur bra ni fortfarande har det och ser inte riktigt de varningssignaler som finns.

Stormen Simone har täckt en säker strand för dvärgbeckasin med tång, vattenpiplärkorna har hittat andra platser att hänga på. Men sex toppskarvar satt snällt på revet utanför Torekov. Dagens missar är inget som stör Phil, han behöver ju inte åka härifrån på eftermiddagen utan kan se fram emot nya Bjäredagar. Ofta med döttrarna i släptåg.
– En av anledningarna att vi flyttade hit var att barn har mer kontakt med naturen här. I England är det inga ungar ute och leker längre, hur ska de då få en känsla för djur och natur? Faktum är att genom livet har fågelskådning legat bakom nästan alla större beslut jag har tagit, men det har ändå inte tagit över mitt liv, snarare har jag kunnat leva ett liv där skådning är en naturlig del.
Söder om oss på andra sidan vattnet reser sig Kullaberg. Phil erkänner att skådningen troligen är ännu bättre där, men han väljer ändå Bjäre.
– Kullaberg ger en bättre vy än vad Bjärehalvön skulle göra, dessutom känner jag att jag gör en större insats här. Men även om jag helst skådar själv så önskar jag att det fanns fler skådare här. Det skulle göra jobbet lite enklare, och få bort den där gnagande känslan att jag hela tiden missar en massa fågel.

--

Slitvargen vid fyren

Klockan är inte mer en halv sex på morgonen den 14 september, och det är becksvart. Christian Cederroth har placerat sig uppe i Segerstads fyr för att försvara fjolårssegern och rekordet i Riksmästerskapen i tomtskådning, 116 arter jobbades in 2012. Men varför är det så mörkt? Christian öppnar appen som har koll på soluppgången igen.
– Aha, det förklarar saken, av någon anledning visade den tiderna för den 23 augusti. Så kan det gå, säger han.
En miss i planeringen? Förvisso, men Christian verkar inte tänka på en timmes förlorad sömn, i stället får vi ett prov på den där skådarenergin som tagit honom upp till 453 Sverigekryss – Christian kastar sig över möjligheten att vara extra tidigt ute denna viktiga dag. Han riktar tuben ut i det lilla gryningsljus som ändå finns.
– Yes, strandskatan från i går är kvar!
Vi anar knölsvan på vattnet, och på de stenar som sticker upp ur revet kurar några havstrutar. Trädgårdens rödhakar och mesar har vaknat till också och det kommer ännu ett glädjerop när några djypp hjälper oss att få syn på en fågel som flyger förbi intill fyren.
– Grönfink har jag inte sett till på en vecka, trodde den var körd!

Segerstads fyr är Christians hem sedan 1994 då han 29 år gammal lämnade Djursholm utanför Stockholm och flyttade in i fyrvaktarbostaden. Redan då var han en bjässe bland landets kryssare och när möjligheten att komma över en tomt på sydöstra Öland dök upp så kunde han inte tacka nej. 303 arter har sedan dess skrivits in på tomtlistan, några av dessa har varit förstafynd för Christian, och för Sverige.
– Ja, inte var det för nattlivet eller för tunnelbanans sträckning jag flyttade hit, bara genom att kolla på en karta ser man ju att det är ett bra ställe för att sträckskåda. Dungarna suger åt sig rastande tättingar också. Men under vintern är det inte lika läckert. Vägen ner till huset svämmar över, det fryser till is, isen håller inte att köra på, man får ha bandvagn. Men sedan den gick sönder har jag fått gå med pannlampa och vadarstövlar för att ta mig upp till vägen eller hem med matkassarna.
Men flytten har som sagt lönat sig, och varje dag finns förhoppningen att den ska löna sig ännu mer. Förutom att försöka upptäcka något under den dagliga sträckskådningen, plöjer han också strandlinjen rakt genom tistlar, mållor och diken i jakt på en skulkande fågel som skulle kunna bättra på tomtlistan, eller ännu hellre: Sverigelistan.
– Förra veckan stod det ett gäng på stranden norr om fyren när jag var ute. ”Sjöorrarna är på väg nu”, sa de. ”Jaha, vad kul”, sa jag. ”Har du inte sett larmet? Det går en amerikansk sjöorre med dem. Pass på, där kommer de!” Jag fick upp tuben och såg att det lyste orange från en näbb.
Men inte var det en sjöorre, utan en fin vitnackad svärta.
– Jag kutade allt vad jag kunde de 200 meterna hem för att få den på tomtlistan, och lyckades. Jag hade en hona på sträck redan 1994, men den gick så långt ut att jag inte var helt hundra, så den rapporterade jag inte ens. Jag tänkte att det nog kommer en hane någon gång. Det gjorde det alltså, 19 år senare.
Något nytt tomtkryss under tomt-RM tror inte Christian på, faktum är att han sedan han såg prognosen inför lördagen redan gett upp kampen om vinsten.
– Det är ostvind i hela landet, vilket i och för sig är bra för sträcket förbi Segerstad. Men det innebär också att de flesta vanliga småfåglar inte går förbi här. Däremot lär Anders Kornestedt i Smedsgård på västkusten få allt sånt.
Även om Christian tror på förlust så har förberedelserna inte varit desto mindre noggranna, fortfarande måste den inofficiella titeln Bäst på Öland bevakas. En granne norrut har utrustats med walkie-talkie och ett 150-tal potentiella arter har märkts ut med överstrykningspenna på en artlista för att ha bättre koll på vad som finns att hämta in. Mackor är bredda och lunchfiskgratängen ska in i ugnen under en trädgårdsrunda framåt dagen och intas uppe i fyren.
– Det går inte att bara sitta hem RM, man måste vara på plats och alert hela tiden för att inte missa en fågel. Det kommer förmodligen bara komma en falk i dag till exempel, då gäller det att ta den.
Under ett RM lämnade han ändå tornet för lunch, en capricciosa på Pizzeria Campino i Ljungby.
– Det kom ett larm om krushuvad pelikan från Danmark som hade kurs mot Kullen i Skåne. Jag blåste i väg mot Halland för att ta den där. Men så visade det sig att den hade vänt, dessutom var det en rosaryggad pelikan. Jag tappade fem timmars tomtskådning den dagen, men eftersom det var västvindar så kunde jag ta hem RM ändå.
Att dragviljan alltid är på topp fick vi ett bevis på dagarna före RM, då en segelprydd ejder rapporterades från Träslövsläge i Halland. Var det en borealis? Misstanken räckte för att Christian skulle sätta sig i bilen.
– Det var nog en vanlig mollissima, än så länge, men tanken på att det skulle kunna vara landets första borealis var intressant – och kanske har vi dålig koll på hur de ser ut och det finns fler av dem än man kan tro i våra vatten.
Pikant i sammanhanget var att CC stod på samma kvadratmeter 1991 och tittade på en adult trut som han inte fick kläm på. Inte förrän fem år senare, då han och Hans Larsson hade börjat hitta unga kaspiska trutar.
– Det var ett Heurekaögonblick när jag tog fram anteckningar och diabilder från 1991 och förstod att det var en kaspisk jag hade sett, Sveriges första levande. Vi hade helt enkelt förbisett att de var ganska vanliga här, jag kan se tiotals vid Segerstad per dag nu.

Uppe i fyren går dagen vidare, vid 9-tiden var drygt 80 arter inhängda, men sen flyter de in i allt trögare takt. Roadrunnerteamet sänds ibland ner till trädgården för att stöta fram rastande tättingar, ibland lämnas vi i tornet när Christian själv tar hand om rotandet. När en blåhake stöts söder om fyran rusar Christian tillbaka innanför tomtgränsen för att kunna kryssa den därifrån. En rödstjärt norr om fyren hittas, den får vi hålla koll på tills han har kutat de 96 trappstegen upp till oss så att vi kan gå ner och stöta den.
På närhåll får vi bevittna det som andra skådare berättat om, Christians ovilja att lämna något åt slumpen. Hans eftersökarkraft måste vara en av landets bästa, och när vi får höra historien om den svartstrupiga järnsparven på Stora Fjäderägg 1987 så förstår vi mer:
– Jag var på väg till Ammarnäs för att inventera och åkte ut för att få tag på den, den måsta ju vara kvar på ön. Jag började leta direkt på kvällen utan att hitta den, sov någon timme innan jag började igen. Då hade Västerbottenskådarna börjat komma ut, Ralf Norberg till exempel, som fick syn på den direkt. Då var jag hundra meter bort.
– Jag hade bara att fortsätta att jaga, men mina mackor och pepparchips hade tagit slut, så jag fick nödproviant av personalen. Jag höll på 22 timmar per dygn de där dagarna och fick problem med ljumskarna av att behöva lyfta benen så högt genom slyn, det satt kvar i tio år.
En svartlärka vid Bofasterud i Värmland var också ett tredygnsjobb utan kryss:
– En tant förbarmade sig över mig och bjöd på sockerkaka till slut, och lite info: ”Den svarte lärka bruker sitte å äte med gässera, men det är mest om möran.” Ja, vad skulle man tro, jag hade väl varit där fel tid. Eller så hade hon sett en stare.
En ny svartstrupig missades i Skåne, men belöningen kom på hemmaplan:
– Det blev också dramatiskt. Det kom ett larm om att sibirisk järnsparv fångats i ett av näten nere vid Ottenby, men eftersom jag hade haft två sibiriska på tomten hade jag ingen anledning att åka dit. I stället skådade jag bara hårdare här hemma, hade en sibirisk kommit så kunde det ju finnas mer. När jag gått ända ner mot Sebybadet så kom nyheten om att det inte var en sibirisk, utan en svartstrupig. Jag sprang hem, hoppade in i bilen, men när jag kom ner hade de hunnit släppa den. Bara att leta igen, och till slut fick jag den äntligen.
En annan av Christians dragteorier är att även om det i allmänhet är bäst att stå kvar där fågeln senast sågs, så kräver situationen att några offrar sig för att söka i närheten.
– Om alla står på ett ställe riskerar man ju att alla missar den. Jag brukar vara den som systematiskt går i allt större cirklar och ibland har jag fått in den och kunnat ropa dit de andra.
Ändå, på den gråhuvade sparven vid Gislövs Stjärna i Skåne 2012, gick inte allt enligt den planen.
– Då stod alla på kullen, men ingen hade sett den på flera timmar. Jag och SUS [Stig-Uno Svensson] gick mot utloppet där den hade setts vid tre tillfällen tidigare. När vi var som längst bort hörs såklart en visselpipa från kullen. Jag vurpade under språngmarschen tillbaka, bakom mig kom SUS, som fastnade med foten i min kamerarem och ramlade nedför en slänt. Vi tog oss ändå fram och fick titta i en tub och se sparven.
Exempelkavalkaden kan ändå avslutas med en klockren framgång där sökarenergin kom alla till gagn: mellanspetten i Falsterbo 1989:
– Vi var många som sökte, men när folk gick till bilarna för att sova fortsatte jag. Till slut hittade jag den och kunde kuta runt och knacka på bilrutorna för att de andra skulle vakna.
Spetten satte också punkt för en lite lustig mellanspetthistoria. Den sista häckningen var vid Bjärka-Säby söder om Linköping, men Christian hade genom åren sökt efter fågeln i det Bjärka som ligger vid Söderköping.
– Ja, jag hittade alltså ingen mellanspett medan de fanns kvar. Inte att undra på…

I dag konstaterar Christian att det inte är kryssandet som är det roligaste, kort och gott för att han med 453 Sverigearter knappt får kryssa längre och skulle få njuta för lite om allt hängde på det. Faktum är att han alltid sett kryssen som grädden på moset och ett resultat av nyfikenhet på misstänka nya arter och 365 dagar i fält per år. I stället är det att förfina fältbestämningen som lockar, som att hitta nya karaktärer i motljus som går att artbestämma på.
Troligen finns tillräcklig kunskap för att skriva böcker i ämnet, men där nöjer han sig med att bjuda på sin expertis till de grupper han guidar.
– På 80-talet törstade jag efter läsning om fältbestämning och prenumererade på Svenska fågeltidskrifts-paketet, de lokala föreningarnas publikationer, och British Birds för att få läsa så mycket det gick. Det som redan fanns kunde jag utantill. Men att skriva egna böcker… Såna som Lars Svensson, Lars Jonsson, Dick Forsman och andra har gjort fantastiska arbeten i ämnet, så där behöver jag inte bidra, där ligger man hela tiden steget bakom.
Men bara att få vara ute och uppleva naturen är också en drivkraft.
– När jag guidar slinker det med både geologisk och paleontologisk kunskap, sånt som intresserar mig. Fågelmässigt så vill jag förstås se så mycket som möjligt, labbar är till exempel alltid en fest. Och att komma riktigt nära fåglarna är fantastiskt. Som i går när jag gick upp till Södra hamnen och kom tätt inpå unga sandlöpare och kustsnäppor. De har väl aldrig sett en människa förut och tänkte väl bara att det är en ko på två ben som kommer förbi.
På tal om labbar så blir det lite fest under tomt-RM sista fas. En granne norrut, Bertil Breife, ringer och säger att han har två obestämda labbar på väg söderut. Pulsen stiger, varje art kan vara viktig.
– Där kommer de! Det är två unga fjällabbar, säger Christian, och trots RM-allvaret och Ölandskampen larmas labbarna ut.
Snart kommer ytterligare en ung fjällabb, närmare den här gången. Men mer intressant är en flock gäss som nästan stryker vattenytan med vingarna.
– Vad sa jag i går? Sa jag inte att höstens första prutgäss skulle komma, va? Här kommer de!
Klockan är nu snart åtta, det är lika mörkt som när vi ställde oss uppe i tornet i morse och fyren skickar återigen sina ljussignaler österut över vattnet. Till och med Christian är beredd att ge sig nu, kvällsdrillsnäppan han har väntat på verkar inte komma.
Morgonen efter har resultaten tickat in. Segerstads fyr fick ihop 101 arter, Smedsgård 115. Förlusten är klar, men resultatet betyder också två positiva saker. 1: Rekordet på 116 arter står sig. 2. Närmsta ölänning slogs med en art.

--

-->
Ringaren från Nynäshamn



Hans avtryck på fågelvärlden sträcker sig från Ringmärkningscentralen och nyfiken forskning till utgivning av standardverk. Nu har även folket på Kreta fått stifta bekantskap med Thord Fransson.

Det går omkring en man nere vid fikonträden, han har händerna fulla av fåglar. Han sträcker ut armarna, öppnar nävarna och plockar dem ur luften. Jag vet, för jag har sett det själv. Han är en fågelman.
Nja, vi vet förstås inte vad den gamla kvinnan på Kreta berättade för sin familj om sitt möte med Thord Fransson. Men snacket hade börjat gå i byn där Thord sedan 2003 driver ett forskningsprojekt om energilagring hos fåglar som står i kast med att flyga över Medelhavet och Sahara.
– Vi var inne på ett internetkafé, och tjejen som jobbade där frågade en av mina grekiska kollegor om det var vi som håller på med fåglar. Hon berättade att hennes faster sagt att hon hade träffat en man som fångade fåglar med händerna, säger Thord och minns tillbaka.
– Då kom jag ihåg att jag några dagar tidigare hade träffat en svartklädd gumma nere vid ringmärkningen och visat henne en sammetshätta som vi hade fångat. Hon hade förstås ingen aning om vad vi pysslade med.
Sammetshättor, fruktfyllda fikonträd och Kretas värme känns avlägsen när vi sitter på Thords vanliga arbetsplats en förmiddag i januari. Ingången till Ringmärkningscentralen ligger i en passage vid Naturhistoriska riksmuseets högra flygel och måste vara en av Stockholms kallaste platser den här morgonen
De här lokalerna har varit Thords arbetsplats sedan 1985 då han gick in som vikarie på halvtid.
– Jag fick kontakt med RC när jag höll på med mitt examensjobb, jag analyserade återfynd av grå flugsnappare, säger Thord.
Han hade sett att återfynden fanns i centrala Afrika, där man trodde att arten övervintrade, men fynden härstammade bara från senhöst och förvår – inga under midvintern. Så var övervintrade de egentligen?
– Då kom två återfynd av finska fåglar i södra Afrika, senare kom också svenska återfynd som bekräftade fältobservationer om att det är där de övervintrar och att de andra fynden är från flyttningsfas eller uppladdningsfas.
Kontakterna Thord fick på RC under detta arbete ledde till att han med goda rekommendationer kunde söka egen ringmärkningslicens. Men det var inte helt smärtfritt. Dåvarande chef, den färgstarke Sten Österlöf, ställde Thord på prov genom att fråga hur man skiljer kärr- och rörsångare, något som var ännu svårare då än nu. Thord förklarade det hela, och Sten svarade: ”Ja, det är ju svårt det där…”
– Det var väl oklart om Sten själv hade koll på karaktärerna…

Thord föddes i Lidköping, men det är Nynäshamn han räknar som hemma. Det var där fågelintresset kom, ”bara över en natt” som han själv beskriver det.
– Jag flyttade dit när jag skulle börja i fyran och i stort sett alla killar i klassen var plötsligt fågelskådare. Jag vet inte hur det gick till, ingen lärare triggade eller så.
I parallellklassen såg det likadant ut, och grabbarna blev en aktiv del av Nynäs fältbiologer.
– Fältbiologerna var mer än fågelklubb än något annat hos oss, likadant såg det ut hos närmaste grannen norrut, på Södertörn.
Tuomo Kolehmainen, kollegan på RC, var en i det gänget, liksom Roger Mellroth. En annan bekantskap från de åren, och kanske en av anledningarna till att exkursionerna med Södertörns Fältbiologer var så intressanta att vara med på, var att en tjej som heter Inger var med där. Hon blev sedermera Thords fru och är ofta den avgörande faktorn för Thord att tillsammans med henne sticka ut och skåda annat än genom jobbet.
I Nynäs togs även de första stegen inom ringmärkning, bland annat under överinseende av Curt Gunnarsson som tidigare startat Getteröns fågelstation med brorsan Arne (känd Falsterboringmärkare).
– Jag sprang mycket där. Jag bodde alldeles i närheten, så det blev en del under skoltid också ibland. De äldre som ringmärkte, Jan Ohlsson, Berth Nygren och Gert Andersson, hade en positiv inställning till mig, vilket var mycket viktigt för mitt fortsatta intresse – jag var faktiskt bara 14 år när jag ringmärkte mina första fåglar.
1975, sökte han till Ottenby, men var för ung för att vara assistent, så han fick jobba som guide på museet i stället.
– Jag var inte jätteförtjust i Ottenby då, så jag övertalade Roger och Paul (Elfström, en annan Nynäskompis) att dra till Gotland i stället.
Året därpå bar det av. På Thords initiativ cyklade de omkring och tältade i tre veckor.
– Vi kollade fågel hela tiden. En dag rekade vi platser att skåda på nere på allra sydligaste Gotland, under motivet att ”en sydlig udde måste vara bra”. I ett buskage höll jag plötsligt på att gå in i ett slöjnät. Det var så jag träffade P-G Bentz (se RR #3 2011) som lärt mig mycket av det jag kan om ringmärkning.
P-G hade börjat ringmärka nära Gotlands sydudde, i Sundre socken. Thord, Tuomo med flera blev engagerade och efter de första åren i Skoge rörde de sig ned mot Hoburgen. 1978 på våren blev Thord andremannen i det som skulle komma att bli Sundregruppen och deras protegé Sundre fågelstation, Tuomo var den tredje att kliva in.
– Det blev tydlig Nynäsprägel på platsen.

Gotland kom att bli betydelsefullt för Thords karriär, bland annat gjorde han delar av sin doktorsavhandling, Time and Energy in Long-distance Migration, där.
– Jag läste enstaka biologikurser (vilka ledde till en kandidatexamen i biologi) så att stora delar av vårarna kunde göras lediga för att vara på Gotland och ringmärka.
Efter några år hade han pusslat ihop studier och ringmärkning så pass att han stod inför arbetet med doktorsavhandlingen.
– Jag blev tidigt intresserad av varför mindre arter kan ha som vinnande strategi att flytta så långt som de gör varje år. Hur kan flyttning vara hållbart? Doktorsavhandlingen blev fokuserad på rastningsbeteenden, hur fåglar agerar kring tids- och energiaspekten. Min forskning har mycket gemensamt med Åke Lindströms (prof. Lunds Universitet).
En del i arbetet bestod i att driva ett matningsprojekt på törnsångare på Gotland. I sex veckor i augusti och september satt Thord på en stol på en äng nära Sundre kyrka, och hans mjölmaskar drog massor av törnsångare.
– Jag dukade upp rejält för att se om fåglarna prioriterade att äta så länge det fanns mat eller om de hellre skulle se till att komma i väg på flytten i tid.
Det visade sig att fåglarna föredrog överflödet av föda på Thords trestjärniga restaurang, de optimerade alltså för fettupplagring och inte för tidig flyttning. Ett resultat av Thords undersökningar blev att vi fick reda på att 1) fåglar med fri tillgång till föda lägger upp större fettreserver och 2) fåglar som flyttar sent lägger på sig mer fett än tidiga fåglar.

Nyfikenheten är det som alltid drivit Thord vidare i arbetet och i forskningen.
– Det är fascinerande att fåglarna bara finns där, och att vi vet så lite om dem trots att vi har så otroligt mycket data. Jag tror att vi behöver lära oss att tänka i andra banor för att förstå dem bättre.
Deras förmåga att använda energi är alltså ett område han fastnat för, och visst är det fascinerande att tänka på att en liten fågel klarar en flera dagar lång flygtur över Sahara på en tankning.
– Det där är spännande. Och med tiden störde jag mig på att man inte riktigt visste hur fåglarna förbereder sig för att flyga över Sahara. De kommer till Medelhavet om hösten och då verkar de helt plötsligt veta att de står inför en etapp på 180 mil utan mat. På vårarna är det ännu längre, uppåt 240 mil, på grund av att torrperioden gör att Saharas sydliga gräns ligger längre söderut.
I labbmiljö kunde Thord, tillsammans med kollegorna Sven Jakobsson och Cecilia Kullberg vid Stockholms universitet, med hjälp av specialbyggda spolar utsätta fåglar för ett magnetfält som motsvarade det som råder på deras huvudsakliga uppladdningsplatser kring Medelhavet (till exempel Egypten för näktergal). Det visade sig att de ökade väsentligt i vikt jämfört med ett magnetfält som motsvarade Sveriges. Magnetfältet var alltså bokstavligen den osynliga kraft som fick fåglarna att äta mer, vilket ledde till en artikel som publicerades i ansedda Nature.
På liknande sätt visade Thord och kollegorna hur rödhakar som utsattes för Medelhavs-magnetfält slutade lagra fett, i deras värld var de framme.
– Tidigare hade det där förklarats med att de låg i deras årsrytm, men jag ville inte nöja mig med den förklaringen utan började studera det närmare.
Ännu närmare kom Thord när han för cirka tio år sedan började åka till Kreta och ringmärka. Den grekiska ön är ett strategiskt ställe inför Saharaflytten.
– Vi började ringmärka trädgårdssångare, och det visade sig att de väger 19 gram när de kommer ner till Grekland och 30 gram när de flyger vidare söderut. Det visar att de vet att de är nära Sahara och att de gör upplagringen där de behöver den.
– Fikon var deras huvudsakliga kost, vilket syntes på skiten. Den var som fikonmarmelad, bara att lägga på mackan.
Att fikonen faller fåglarna på läppen visas inte minst av att Thord och gänget får massor med mellanårskontroller eftersom fåglarna kommer tillbaka till samma fikonträd.
– Ibland använder vi playback, men det lockar främst nyanlända fåglar och vi är mest intresserade av dagliga kontroller för att se hur de bygger upp vikten.
Även ön Gavdos, Europas sydligaste ö, har blivit intressant i forskningen. Dit ska han, kollegorna på ringmärkningscentralen och grekiska biologer i vår för att ringmärka de fåglar som är på väg norrut för häckning.
– De väger extremt lite när de kommer dit från Sahara, de har till och med börjat bryta ner bröstmusklerna för att få energi. Men en diet på nektar från blommor gör att de snabbt ökar i vikt, de blir alldeles kletiga kring näbben och fulla av pollen.
Fångstdatan fascinerar. Som att den lättaste trädgårdssångaren på våren vägde 10,8 gram och den tyngsta på hösten vägde 34 gram – och det för en art som normalt väger mellan 15 och 20 gram.
Vi diskuterar kring de stora migrationerna, och Thord spekulerar i att vi utan den skulle haft en tredjedel av antalet arter i Sverige. Club 300 hade kanske hetat Club 100, och den som kom upp till 168 arter först hade vunnit…
En annan aspekt på flytten av två miljarder fåglar genom Sahara varje säsong är att den är en komponent i ett av de mest globala ekosystem vi har på jorden.
– Ja, ponera att något skulle få antalet fåglar som klarar flytten att minska radikalt, det skulle kunna innebära en katastrof för hela Europa i form av till exempel ofantliga mängder insekter och förstörd matproduktion. 

Det blir mycket prat om forskningen, men Thord är ju också chef för Ringmärkningscentralen och ytterst ansvarig för den ringmärkning som sker i Sverige. Spåren finns överallt där vi sitter, dels alla gamla ringmärkningsprotokoll i pärmar längs väggarna, dels alla brev om återfynd som kommer till RC varje dag.
– Jag brukar fråga Tuomo om han fått in något intressant återfynd. Då svarar han ”alla fynd är intressanta”, och det har han ju rätt i, det beror bara på vilket sammanhang man sätter det i.
Några av återfynden har varit extra intressanta. Som den där silvertärnan som märktes i Hudiksvall och hittades på Nya Zealand. TT gick ut med det som en nyhet, och via AP spreds det ut i världen.
– Jo, jag fick göra en direktsänd intervju i BBC Scotland och pratade också om det i nyzeeländsk radio.
Att sprida information till allmänheten om vad ringmärkning betyder för våra kunskaper om fågelpopulationer och sambandet med bland annat klimatförändringar ser Thord som en viktig uppgift. Hans arbete med Svensk Ringmärkningsatlas har resulterat i en tredje och sista volym och tittar man på hans 14 A4-sidor långa CV så ser man att informationsflödet är massivt. Förutom handledning av studenter och undervisning innehåller det även 49 vetenskapliga publikationer, tio böcker, 27 rapporter, 55 populärvetenskapliga artiklar och ett par sidor föredrag och framträdanden som tv:s Mitt i naturen, intervjuer i SVT:s morgonprogram och expertuttalanden om fågelinfluensan.
En av de mer spridda publikationerna är Nordens fåglar som han gjorde tillsammans med nu bortgångne Roland Staav. Den första upplagan kom 1987 och 2007 gavs den fjärde ut. Tillsammans med Roland står han också bakom Prismas stora fågelbok.
– Böckerna ligger helt utanför arbetet på Riksmuseet. Roland hade mycket kontakt med förlag sedan tidigare och hade skrivit och översatt ganska många böcker. När han fick frågan från Norstedts om denna bok så kände han att det var lite för mycket arbete för honom att klara av själv, även om det fanns ett samarbete med ett danskt förlag där Benny Gensböl skrev texten. Så han frågade mig om jag var intresserad av att bistå honom. Vi tyckte båda att det var ett trevligt projekt med en bok som gav lite mer utrymme också åt fåglarnas biologi – uppträdande, häckning och flyttning – och inte bara utseende och fältbestämning. Den innehåller ju ett begränsat antal arter så mer utrymme kunde ges till varje art. Prismas stora fågelbok bygger i princip på samma text, men innehåller färre arter och all information om de olika arterna är sammanhållen.
– Roland Staav började arbeta på RC några år före mig och han har varit en av svensk ringmärknings verkliga frontfigurer. Vi arbetade tillsammans på RC i 23 år fram till hans pensionering 2008.

Snön yr i blåshålet utanför RC, kylan gör sig påmind. Men kanske är det hungern som påverkar oss mest just nu. Vi förstår att vår förmåga att omvandla lagrat fett till energi ligger långt efter fåglarnas, den kanellängd vi knaprat i oss under timmarna intervjun pågått har inte heller hjälpt oss.
Även Thord ser fram emot en rejäl lunch. Han må vara en fågelman, men han är ingen fågel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar