måndag 31 mars 2014

Sommartidsfåglar

LITE STILLSAMHET EFTER förra veckans trippel med svartstrupig järnsparv, trädlärka och kaspisk pipare. Men våren ångar på, och en kort utflykt till Angarn i går gav lite nya årsarter, typ sädesärla, hämpling och bläsand. Jo, det var nog allt det.

Reflektion apropå nästan ingenting: Avsluta försöken med sommartid! Eller ha sommartid jämt. Kort sagt: håll inte på att byta tid ett par gånger per år. Den här förlorade timmen hänger kvar än och har gjort mig långsam i starten.

onsdag 26 mars 2014

Kaspisk pipare på Mörkö

Kaspisk pipare, inte min bild.

FRÅN SVENSK HÄCKFÅGEL i måndags (trädlärka) till nåt alldeles tvärtom. I går vid lunch kom ett larm om en kaspisk pipare som hade setts ute på Mörkö, sydöst om Södertälje. Bara att strunta i våffeldagen och andra uppgifter, och dra. Kryss 311 blev alltså en art som aldrig tidigare setts i Sverige.

En kaspisk pipare sågs i Björneborg, Finland, i måndags. Spekulationer fanns att fågeln skulle fortsätta västerut under natten och möjligen dyka upp på svenska östkusten senare. Jo tjenare, tänkte jag; även om den flyger över vattnet så skulle det vara som att hitta en vegan på en karneval, det finns ju lite kust att gå igenom.

MEN EN KASPISK pipare hittades, och enligt experterna så verkar det vara samma fågel som sågs i Finland. Kanske är det inte så otroligt att det är samma fågel, kaspiska pipare besöker sällan Europa från sina häckplatser norr och öster om Kaspiska havet, så det hade varit mer speciellt om det var två exemplar i ungefär samma trakt.

Mest otroligt är kanske ändå att nån hittade fågeln där ute på Mörkö. Platsen var inte direkt en given fågellokal, utan bara en massa vidsträckta åkrar som är riktigt svåra att överblicka. Dessutom finns liknande åkrar överallt i trakten, och bortanför den trakten, i nästan all oändlighet. När vi kom med bilen på den smala landsvägen och parkerade såg vi att det var ett gäng bläsgäss och sädgäss på en av åkrarna, tofsvipor flög också omkring, så kanske var det de fåglarna som lockade de första skådarna att spana av området.

TYDLIGEN HADE MAN först sett piparen på ganska långt håll från en dungen nära vägen. Men många skådare hade också gått grusvägen fram i nån kilometer för att sedan ta sig så nära piparplatsen som möjligt. Det gjorde vi också. Längs vägen stannade skådare till för att säkra fågeln genom tubkikaren. Jag såg också en fågel i området, men kunde på det avståndet inte avgöra om det var en kaspisk pipare eller eller nåt annat befjädrat som gillade att gå runt på en höstsådd åker.

Sista meterna fram till skådarna sprang jag, jag tänkte snabbt få in fågeln innan jag lugnt kunde kolla in den genom min egen kikare. Men precis som man befarar i såna här lägen så konstaterade de som stod där att piparen nu hade försvunnit ner i ett dike eller bakom en ås. ”Men den kommer nog fram, den är skitfin.” Jaha, men spådomar duger inte för mig nu, jag vill veta var den är!

MEN DET VISSTE ingen under de närmaste två timmarna. Vi vankade av och an för att möjligen få en bättre vinkel bakom åsen, men inte ens folk uppflugna i aspar och björkar lyckades få syn på den. Till slut vågade sig några över ett taggtrådsstängsel och i och med det var isen bruten. Plötsligt stormade hundra skådare över ett dike också, gick vidare i åkerkanten och nådde ett jakttorn varifrån åsens baksida öppnade upp sig. Och där fanns den kaspiska piparen.

Den hade nog varit där hela tiden sen den försvann, ätandes småkryp utan inseende från en massa folk med kikare. Vi såg den precis i kanten av åkern, först bara bakifrån, men snart vände den upp fronten och såg ut att titta oss rakt i ögonen. Då syntes också det speciella bröstbandet, tegelrött lysande mot det grönbruna underlaget.

FOLK STOJADE OCH skrattade, slog varandra i ryggen och gjorde high five. Den tryckta stämningen från minuterna före var helt borta, nu haglade skämten igen och de stackare som åkt direkt från jobbet i bara kostymen såg inte längre ut att frysa i den snåla nordanvinden.

På väg tillbaka till bilarna var det vi som kunde gå med avslappnade steg på grusvägen, de vi mötte hade fortfarande det där stressade steget och orolighetens kval i mörknade ögon. Men alla som kom ut på åkrarna i går fick se fågeln. Och kvart i sex i morse kom larmet som sa att piparen var kvar även i dag, regnet och blåsten under natten fick den nog att stanna. Mums.

Avslappnade skådare med nytt kryss.
Kaspisk pipare, min härliga bild.

tisdag 25 mars 2014

Trädlärka vid Angarnsjöängen

OM MAN BERÄKNAR antalet svenska häckfåglar till 253 så har jag sett 242 av dem (har utgått från den artlista som användes vid Fågelfoto-SM 2013). Givetvis borde de fåglar som faktiskt bygger bo och föder upp ungar här vara lite prioriterade för en kryssare, i stället för felflugna gäster. Men nordsångare, lappmes, videsparv, dvärgsparv, tornuggla, jaktfalk, höksångare, gulhämpling, fjälluggla, dvärgbeckasin och blåstjärt – de som återstår att se för mig – är inte så jäkla lättillgängliga om man befinner sig på fel plats vid fel tid. Då kan det vara enklare att åka på en svartstrupig järnsparv, till exempel.

Fram till i går saknade jag tolv av de här häckfåglarna, men en tur till Angarnsjöängen kunde ta bort det skamliga med att inte ha trädlärka på listan. Faktiskt så hörde jag trädlärka redan för ett par år sedan utan att vara medveten om det. Jag har skrivit om det tidigare, om hur jag på väg till en lappuggla ute på Ekerö hörde en sjungande fågel som inte var bekant, men att jag hörde två gubbar prata om den. Jag tyckte att de sa ”trädpiplärka”, eftersom ordet ”trädlärka” inte fanns i min vokabulär på den tiden. Mer kunskap hade alltså gjort att jag hade kunnat kryssa av lärkan redan då.

SEDAN DESS HAR jag inte direkt jagat trädlärkan. Som sagt så kan det både vara enklare och mer intressant att åka i väg och kolla in en raritet. Men ju fler fåglar jag ser, desto viktigare känns det att ta de ”enkla”, de som faktiskt har fasta häckplatser i landet. Trädlärkan börjar komma tillbaka från Sydeuropa den här tiden på året, rapporter från skådare avslöjar det. Ett sånt avslöjande kom alltså från Angarnsjöängen härom dagen, och i går hade jag läge att ge mig ut på jakt.

Att jag kom ut först mitt på dagen hade kunnat spoliera fyndet. När jag kom fram till Tältholmen förstod jag att fågeln hade hörts tidigare på dagen, men att den nu tystnat. Däremot sjöng bofinkar som bara fanken, och på rundan jag gjorde bort från Tältholmen fick jag också årets första bruna kärrhökar, brunänder, skogsduva och spillkråka.

TILLBAKA PÅ TÄLTHOLMEN satte jag mig för att fika. En halvtimme in i kaffet och en nu kall cheeseburgare hörde jag plötsligt det där välljudande lätet, som jag spelat upp i bilen på väg ut, på andra sidan åkern. Jag gick mot de starka tonerna för att kanske hitta trädlärkan sittande nånstans, men i stället rörde sig ljudet ovanför mitt huvud nånstans i himlen utan att jag fick syn på upphovsmannen. Så bra, ändå. En stund senare såg jag en fågel flyga med en silhuett jag inte kände igen: breda vingar och ingen tydlig stjärt. Kanske var det min trädlärka.

Med ett 310:e Sverigekryss innanför västen tog jag bilen för att kolla av åkrarna vid Åsta, södra sidan av Angarnsjöängen. De ljungpipare som några hade sett såg jag inte, men däremot ett gäng sångsvanar. Mindre sångsvan kanske kunde gömma sig i gruppen, tänkte jag när jag började kolla av svanarna från vänster till höger. Och längst till höger låg en svan med bara lite gult på näbben, med kortare hals och mycket annat som tydde på mindre sångsvan. Så kul, ändå. Min första för i år, på två år faktiskt.

Mindre sångsvan, dimmad av en torkad tår på linsen.

söndag 23 mars 2014

Svartstrupig järnsparv på Gräsö

Svartstrupig järnsparv, hane.


KLOCKAN STÄLLDES PÅ strax före tre på morgonen i fredags, tanken var att jag skulle hinna upp till Öregrund för att ta färjan ut till Gräsö nån gång före soluppgången. Anledningen var förstås en svartstrupig järnsparv som visat sig på en matning uppe i Norrboda i torsdags. Det löste sig, och jag fick mitt

Jag var framme vid färjeläget strax efter fem. Det var fortfarande halvmörkt och vinden friskade på rätt rejält, men det var inga problem för färjekarlen att ta de fyra bilarna – alla med skådare – över sundet klockan halv sex. På väg upp till Norrboda kom ett larm om att fågeln setts på samma ställe som dagen före, 20 minuter senare gick jag själv på vägen fram till bondgården där det redan stod ett tiotal skådare.

JODÅ, JÄRNSPARVEN HAR setts, för bara tre minuter sedan var den på marken vid matningen, sa de församlade. Som vanligt räcker inte det om man kom efter just den tidpunkten, så det var bara att ställa sig och vänta och kolla in de talgoxar, blåmesar, gulsparvar, grönfinkar och koltrastar som njöt av de frön som hemmansägaren hade placerat ut. En havsörn flög också förbi, en gröngöling gapade; grågäss, tranor och hägrar flög också omkring över gården. Men ingen svartstrupe, nervositeten steg ytterligare när en sparvhök dök upp i bondens trädgård. Skulle den föredra sibirisk gäst eller nöja sig med de vanliga i häcken?

Efter nån timme visste vi inte vad som hänt, det enda som stod klart var att den inte verkade dyka upp vid matningen igen. Jag ville inte stå kvar och bara glo på en fröbehållare, så jag tog en vända till vänster om huset. Några buskage längre ner i trädgården såg rätt lämpliga ut för en järnsparv att gömma sig i medan den smälte frukostmaten. Ett gäng andra skådare hade fått samma idé och dragit sig bort mot högersidan av trädgården. Därifrån kom plötsligt ett rop om att svartstrupen sågs inne i ett annat buskage. Jag rusade dit, utan att få syn på den.

HELA SKÅDARGÄNGET DROG sig nu till aspdungen bakom buskaget. Några fick syn på delar av svartstrupen, andra såg inte ett smack. Däribland jag. Så jag bestämde mig återigen för att lämna gruppen och gick tillbaka till vänstersidan och ställde upp tuben för att ha koll på buskaget från det hållet. Det lönade sig ganska fort. Medan jag spanade in i riset med tubkikaren fick jag plötsligt en pippi i fokus som jag aldrig sett. Svart huvud och bröst och med ett tydligt ljust ögonbrynsstreck. Det var den där svartstrupiga järnsparven som jag hade väntat på. Den satt helt öppet i gott och väl tre sekunder innan den försvann in i dunklet igen.

Jag ropade dit de andra, men fågeln sågs inte mer just därifrån. Själv var jag nöjd för tillfället och sprang upp till bilen och tog en fikapaus. Men jag var sugen på att se mer av järnsparven, så jag gick tillbaka till gården igen. Jag såg den ganska snart igen, den höll till i buskaget till höger i trädgården, men bjöd inte på några superfina uppvisningar. Däremot kom den snart tillbaka till matningen igen, och under någon minut så fick jag se den riktigt fint.

DET HÄR VAR sjätte gången en svartstrupig järnsparv dök upp i Sverige, eller i alla fall sjätte gången som en setts, så det var många glada miner bland skådarna som äntligen fick se arten. Vanligtvis brukar det vara på höstarna man ser dem, men årets milda vinter kanske har gjort att några stannat kvar. Just järnsparven i Norrboda antas ha kommit fram ur skogarna under det snöfall som kom tidigare i veckan, snön gjorde det helt enkelt svårare för den att hitta mat på egen hand och en matservering var nog lockande. Bra det, tredje nya krysset för i år.

måndag 17 mars 2014

Tundra- och spetsbergsgås

GÅSSKÅDNING I HJÄLSTAVIKEN blev lite spännande i fredags. Mest var det sädgås och grågås på fälten, trea i antal var nog bläsgås. Men bland sädgässen kunde det ju finnas någon enstaka tundrasädgås också, underart med namnet rossicus. En koll gav snabbt ett par kandidater med märkbart tjockare hals, kompaktare kroppar och övervägande svarta näbbar. Jodå, det var tundror.

Vitkindade gäss och kanadagäss rastade också, dessutom sjöng vårens första sånglärkor. Vi tog oss från Hårbykullarna till en kulle i norra delen av Hjälsta och kollade av en flocka sädgäss i hopp om att i det fina medljuset kunna urskilja lite rosa ben också, spetsbergsgäss alltså. Och mycket riktigt, snart fick jag in en i tuben och snart upptäckte jag att ytterligare en betade i samma tubfält. Toppen.

torsdag 13 mars 2014

Berglärka och alförrädare trots trög start

EN GANSKA ANNORLUNDA start på året. Mindre av det mesta: skådning, jobb och sånt. Mer av kärlek: inget att förakta. Men här handlar det mest om skådning, så det är den jag kommer att fortsätta att redogöra för.

Mindre av den alltså. Jag har inte varit lika het på att samla på mig arter tidigt på året, den där Betonglistan som jag annars brukar hetsa på står hittills på noll till exempel. Men en tripp till Öland i slutet av januari hyfsade till årslistan en smula, dessutom gav resan två nya Sverigekryss: alförrädare och berglärka – båda arter som jag väntat länge på, framför allt har berglärkan varit lite av en drömart. Äntligen, alltså.

DEN VANLIGA VARDAGSSKÅDNINGEN har det alltså varit lite sämre med, men några guldkorn har den gett. Till exempel spelande pärluggla samma kväll. Jag var på väg från Östersund till Laxviken och fick för mig att stanna längs väg 339 på en slumpmässigt vald parkeringsplats. Direkt när jag öppnade dörren hörde jag en pärlugglas poppande ramsa. Samma sak hände när jag kom fram till stugan i Laxviken: en spelande pärla satt nånstans i byn. Fint.

I går kväll kom nästa topp. Åkte ut till Lappdal vid Angarnsjöängen för att gå till en plats där jag i fjol hörde både sparvuggla och pärluggla. Inget spår av de två, men däremot kattuggla. Klockan var kanske halv sju när en hane hoade i öster. En stund senare hoade det till igen men från ett annat håll. Möjligen är det två kattugglerevir i krokarna.

Bäst i går var ändå två morkullor som drog över kalhygget längs några linjer de verkade ha helt klara för sig. Två tofsvipor roade sig också på andra sidan hygget, ett V med åtta sångsvanar drog mot norr tidigt på kvällen och i skymningen sjöng åtminstone fem koltrastar ljudligt i skogen. Lite vår nu.