söndag 29 juni 2014

Rutter i X och Z

Fjällabb som troligen bevakade ett bo. Jalkedsåjja.
Högfjällsplatå med bland annat myrsnäppa. Jalkedsåjja.
Nu har jag alltså även bågekort.
MIdsommarafton i Laxviken. Det kom snö senare på dagen.
En liten björn som tappat en handske.
Tidig morgon, cirka 03.15. Jalkedsåjja.

EN HEL DEL dagar i tält, radioskugga och snålblåst. Juni har dominerats av fortsatt inventering, halvkasst väder och och en Teliatäckning som inte direkt bjudit in till att använda datorn till www. Den 10 juni började jag inventera i Hälsingland, den första av fyra rutter hette Grannäsen, och sedan dess har jag gjort fyra till i Jämtland. Bara två kvar nu.

Utan att kolla tillbaka i protokollen kommer jag inte ihåg om det hände nåt speciellt på Hälsingerutterna. Däremot minns jag att jag på väg mot Grannäsen mitt i natten stannade till på ett ställe som jag tyckte borde kunna hysa kornknarr; fina ängar som ännu inte hade slagits. Jag stannade bilen, vevade ner rutan och möttes av krää-krää. Fullträff alltså. Och på andra sidan vägen upp mot en skog sjöng en gräshoppsångare för fulla muggar.

ANTINGEN HADE JAG en jäkla flyt, eller så sitter det kornknarrar lite överallt. Bekymret för dem är ju annars att ängar slås ner tidigare nu än förr i tiden, då bönderna nöjde sig med att låta gräset växa klart innan de slog och kornknarr och andra ängsfåglar han föda upp sina ungar innan lien kom. Ensilaget som skördas tidigt är förvisso bättre rent näringsmässigt för korna, som i dag ska producera 10 000 kilo mjölk per år jämfört med 500 till 1 000 kilo för 50 år sedan. Tror inte att jag är beredd att betala det priset för att alltid ha tillgång till mozzarella.

Jo, en annan hågkomst från en av rutterna är förstås tre mårdar. Den första dök upp vid lägret, jag såg den smidigt klättra upp för en grov tall. De två andra såg jag ute på en rutt. Jag hade just skrämt fram en orrhöna med tre ungar då två mårdar kom springande genom blåbärsriset. Möjligen hann en av dem få tag på nåt ätbart nära boet, den andra såg jag springa i väg tomhänt.

JÄMTLANDSTURERNA HAR JAG hittills tagit med utgångspunkt från stugan i Laxviken. Första fjällrutten gick delvis på Ansättens nordligaste fjäll, kring Nördersttoppen hittade jag både fjällripa, blåhake och ringtrast. Andra fjällrutten innebar en övernattning i tält. Jag körde bil till Vinklumpen och gick cirka åtta kilometer ut på fjället för att komma till punkt 1. Vid Vinklumpen spelade dubbelbeckasin och efter bara nån kilometer ut på fjället fick jag se årets första fjällabbar. Totalt såg jag nog 20 fjällabbar, de flesta drog omkring i ett stort gäng. Men åtminstone två par hade en möjlig häckning, vilket är rätt kul eftersom det sägs ha varit ont om labbhäckning under de senaste lämmelfria åren. Jag såg inga lämlar i år heller, men labbar kanske har bättre koll än jag.

En av rutterna gick i Gåxsjö. Det var lika blåsigt som resten av dagarna, men eftersom en reporter från Länstidningen i Östersund hade lurats att följa med var det bara att genomföra rutten. Det blev rätt okej ändå, med en fjällvråkshäckning som toppnotering. Artikeln går att läsa här.

EFTER ATT HA vilat upp mig, tvättat kläder och gött mig med både pilsnerdricka och hemlagad mat känner jag mig redo för sista etappen av årets inventering. I morgon ger jag mig av norrut mot Gäddede och Ankarede för att vandra ut 14 kilometer på fjället för att nå respektive rutt. Vädret har blivit en smula bättre, i alla fall varmare – för det hotas med några ihållande regnskurar på eftermiddagarna. Men med den uppladdning jag fått lär jag nog klara av det.

torsdag 5 juni 2014

Rutt alltid rätt

En rejäl gammal gran stod kvar i Skyttorpskogarna.
DET ÄR LITE av ruttider. Har gått två standardrutter nu, den senaste i tisdags morse. Området heter Skyttorp och ligger i Lena församling i Uppland. En ganska typisk rutt för den här delen av landet, känns det som: virkesåkrar i olika stadium av uppväxande och fågelmässigt de fåglar som kan gilla läget.

Som vanligt en tyngdpunkt på bofink och lövsångare, kryddat med rödhake, trädpiplärka och taltrast. Kungsfågel gillar jag att höra, och det var inte dåligt av dem, och är man inne på lite diskreta sångare så bör ju trädkrypare och järnsparv nämnas också. Och en rödstjärt var kul att höra också. Bland de bullrigare i tisdags var förstås tjädertuppen som valde att lämna vilogrenen och dra till skogs, han för väl bullrigast helt enkelt, och skränigast var de två nötkråkorna som höll i gång i trädtopparna.

En ensam korp kraxade ihärdigt på ett hygge. Oroligt flög den mellan de enstaka träd som lämnats. Tills lut fick den lön för mödan då en korp till svarade på ropen och snart anslöt till hygget. Tillsammans svepte de runt de höga tallarna, till synes rätt nöjda med återseendet. En större hackspett satt strax intill korparnas aerodrom och ropade han också. Även hans rop lönade sig, snart dök en hona upp. Oklart vad de sysselsatte sig med, för jag gick vidare på rutten.

NÄSTA VECKA BÖRJAR det riktiga allvaret för ruttsäsongen. Jag drar mig norrut mot Hälsingland för att gå fyra rutter i trakterna av Edsbyn, Alfta, Los och såna ställen. Då blir det till att hitta tältplats så nära ruttstarten som möjligt för att kunna slumra fram till tre på morgnarna innan det är dags att gå ut i skogarna.

Efter Hälsingland blir det Jämtland. Sex rutter där blandar skog med fjäll, vissa av dem får jag vandra ut till redan dagen före eftersom de ligger långt ute i väglöst land. Så är det.

måndag 2 juni 2014

Dvärgsumphöna i Halland


JAG UNDVEK EN dipp i fredags genom att inte ens dra. För ett tag sedan dök det upp en orientseglare vid Kvismaren som jag inte hade läge att åka på. I fredags larmades om en likadan seglare från samma ställe, och gåendes bland hyllorna på Coop beslöt jag mig för att inte åka i väg – jag skulle fullfölja den fiskgratäng jag vari färd med att köpa ingredienser till. Två kompisar ringde och sa att de hade plats i en bil och det fick mig att tveka, men jag stod fast vid beslutet att inte dra.

Senare på kvällen var min fiskgratäng färdig och kunde avnjutas. Pojkarna som drog till Kvismaren meddelade i samband med att jag skrapade upp såsen med en kniv att de just hade missat seglaren. Den hade dragit nånstans mitt framför näsan på dem. Då kände jag mig ännu tryggare i beslutet att inte dra.

SÅ HAMNADE JAG i ännu ett beslut i att dra eller inte dra. Det var i lördags kväll och en blåtrast hade setts på Hallands Väderö i Skåne. Magkänslan sa att det var för långt bort, att den skulle hinna flyga därifrån innan jag ens kommit söder om Södertälje, att blåtrast får bli en fågel jag ser om jag råkar se den nån gång i framtiden. Men så växte ändå motivationen, särskilt sedan jag fått ett erbjudande om att hänga på i en bil där jag inte behövde vara chaufför under natten.

Så jag lämnade det sällskap jag var i åkte hem och rafsade ihop det jag trodde mig behöva för bilresa och artjakt. Klockan var då halv elva på lördagkvällen. Nånstans kände jag att det inte var likt mig att göra det här draget, särskilt illa tyckte jag om att beröva en kär person på en vanlig mysig lördagskväll och, med tanke på resans längd, även en potentiellt mysig söndag med en mer normal utflykt till loppisar, glasskiosker eller en filt i en park. Men för en blåtrasts skull, tänkte jag, då kanske man får.

BILRESAN NER GICK rätt smidigt. Jag slumrade till kort ibland, han som körde gjorde det inte. En dvärgsumphöna spelade vid Skottorp strax norr om Hallandsåsen, och eftersom vi hade hyfsat med tid innan båten från Torekov till Väderön skulle gå så hade vi tid att stanna till och försöka lyssna efter den. Det funkade kanon, på fem minuter hade vi hört sumphönan, nytt Sverigekryss för mig, och lite andra ljudliga nattsångare – som kärrsångare, rörsångare, sävsparv och de idoga näktergalarna.

Halv sex gick en hyrd fiskebåt ut till ön, och vi landade i en stämning som inte var direkt hoppfull. 15 pers hade åkt ut före oss, men på en halvtimme kammat noll. I ett par timmar stod vi ändå vid den senaste platsen för en obs på blåtrasten utan att se den. När vi på bred front gick genom dungen gav inte det heller nåt. Precis som magkänslan sagt så hade den nog redan lämnat ön.

VI GICK ÄNDÅ runt lite mer på ön, inte alla gånger man är på en sån plats. Överallt sjöng törnsångare och i luften samsades ladusvalor och hussvalor om godbitar i form av insekter och spindeldjur. Åtminstone fyra rosenfinkar spelade, en av dem såg vi fint – skarpt röd på huvud och bröst och med en intensiv vilja att säga att han var glad att se oss.

Halv elva gick båten tillbaka till Torekov och på parkeringen i hamnen kändes verkligen att det var lika lång väg tillbaka. Jag hade slumrat till liggande direkt på marken ett par gånger ute på ön, men var förstås inte i närheten av att vara utvilad. Jag klarade att köra till Jönköping innan jag behövde avlösning, sen fick det vara nog. Undrar just hur mycket nog det får vara när nästa larm kommer?