tisdag 22 april 2014

Loj påsk

Favoritnatur på Ljusterö: betade hagar med enar och gamla träd.
HUR SKÅDAR MAN en påsk då? Jo, man lojar på i makligt tempo och undviker att vara ute när folk är på väg till eller ifrån sina påskplatser. Så på Skärtorsdagen försökte jag att göra ifrån mig det på förmiddagen och tog mig till Ljusterö för att försöka få syn på en praktejderhanne som legat därute. Inspirerad av en skådare på plats som i och med ejdern fick sitt 300:e Upplandskryss så bestämde jag mig för att räkna igenom mina egna kryss i det som nu är mitt hemmalandskap. Praktejdern blev det 230:e. Ny lista att uppdatera alltså.

Dagen därpå drog jag till Flen för att fira en födelsedag. Om jag tog vägen över Gnesta så skulle jag kanske få chansen att årskryssa en svart rödstjärt. Sagt och gjort, och jag behövde inte gå länge bland industritomterna längs Storgatan innan jag hörde en typiskt väsande följt av en tydlig drill. Snart såg jag den sjungande hannen också. 125:e fågeln i Sörmland, inte mycket att skryta med.

I Flens utkant låg stugan det skulle firas i. Jag fattar inte varför jag fortfarande bor i lägenhet i stan när man skulle kunna bo så där, mitt i skogen. Överallt fågel: entita, rödhake, nötväcka, talgoxe, blåmes, större hackspett, trastar, och mellan buffén och den gula tårtan kom en spillkråka till en tall utanför köksfönstret. Ja jäklar, ja.

PÅSKHELGEN AVSLUTADES ÄNNU lojare med en eftermiddagstur till Hjälstaviken. Inget speciellt mål med trippen fanns, men fisktärna, dvärgmås och lövsångare blev nya arter för året.

måndag 14 april 2014

Dvärgbeckasin i Alhagen

SM i dåliga fågelbilder fortsätter. Två beckasiner i mitten.
ÄNNU EN AV de svenska häckfåglarna har kunnat prickas av. I helgen fick jag äntligen se dvärgbeckasin. Trippen till Alhagen utanför Nynäshamn gav den 243:e svenska häckfågelarten, och den 314:e arten sedd i Sverige.

Inget gläder mig mer än att se de där arterna som faktiskt föder upp sina ungar i Sverige. De fåglarna har hängt med i alla fågelböcker man nånsin har kollat i och att få se dem i naturen smäller alltid högre än att dra på en art som man dittills inte har känt till.

DVÄRGBECKASINEN VERKAR HA en lucka på några vårveckor då den dyker upp i Stockholmstrakten på väg norrut. Jag har i åratal sett rapporter om rastande beckasiner (även på höstarna förstås), men de har alltid hunnit ge sig av när jag har dykt upp och trampat igenom blöta ängar och diken.

Men rapporten från Alhagen fick jag en annan känsla för. De tre som sågs där i söndags morse fick jag för mig skulle stanna kvar ett tag. Så när jag en bit fram på dagen parkerade vid Alhagens våtmark hade jag bara att knata fram till Skålpussarna och kolla in dem.

NU VAR DET inte riktigt så lätt. Dvärgbeckasiner är små, och deras fjäderdräkt passar så väl in den miljö de befinner sig i: mörk bakgrund med torrgräsgula längsgående streck på ryggen. Det som avslöjade dem var deras vana att gunga med kroppen. Även med näbben nere i dyn, sökandes efter nåt att käka så dansade den lilla kroppen rytmiskt. Som om de lyssnade på musik. Men jag såg inte om de hade hörlurar.

fredag 4 april 2014

Mer från östra Skåne

SIGHTSEEING KAN MAN kanske kalla det, snarare än birdwatching. Fyledalen, Pulken och Stenshuvud blev dagens erfarenheter – och Fyledelen tog förstapriset.

Vi började annars med att åka till ett tips från i går, Thysells väg, norr om Sandhammaren. En liten grusväg till några sommarhus med några ängar i söder. Dubbeltrast, taltrast, rödvingetrast fanns i mängder, men också nån enstaka ringtrast. Kul att se dem så här i södern. Vid Hagestad fick vi närkontakt med gärdsmyg igen, när vi gick i lövskogen norr om stranden gick det inte att undgå att anfallas av deras pigga sång.

FRAMÅT FÖRMIDDAGEN DROG vi mot Fyledalen, ett område som mest är känt för sina övervintrande rovfåglar. Av såna såg vi inte mycket på plats, men vi slogs ändå av alla röda glador som finns överallt i trakten. Inte konstigt att Tomelilla kommun har en glada i sitt stadsvapen.

Väl i Fyledalen såg vi fler glador, men inte nån av kungsörnarna som sägs häcka där. Men promenaden längs sluttningarnas bokskogar var ändå rätt magisk, det är sällan man går omkring i en liknande miljö. Lutningen gör att man snabbt kommer i samma nivå som de nedersta bokarnas toppar, och sittandes på de torra löven kunde vi följa stenknäckar, bofinkar, entitor och andra fåglars pyssel i ögonhöjd. Smidigt.

PÅ VÄG MOT Simrishamn igen åkte vi lätt mot nordost för att kolla in Pulken väster om Yngsjö. Där, i Kristianstads vattenrike, är snacket i stan mest om alla tranor som rastar, som i ett mindre Hornborgasjön. Drygt ett tusental stod på fälten i dag, men roligast var ändå att få se en första skogssnäppa för i år. I en kohage hade också en stenskvätta hittat en bra plats för eftermiddagsfika.

Stenshuvud togs bara från bilen, ett redigare besök får sparas till senare. Tidigare på dagen gjorde vi mer bilfynd. På vägen mellan Fyledalen och Pulken körde vi förbi ett hus med tre storkbon på taket, alla på väg att fyllas av häckande storkar. Baby boom.
Bokskogen i Fyledalen.
Strax ovanför mossiga rötter: en gubbe med kamera.
Vit stork i Stänkelösa.

torsdag 3 april 2014

Nilgås i Skåne

Välsandat på stranden i Hagestad.
TIDIG MORGON I Skåne i morse, närmare bestämt på Österlen, där jag hamnat tack vare ett uppdrag för tidningen Roadrunner. Men dagens Sverigekryss togs norr om Helsingborg. Där stod en nilgås enligt ett larm på eftermiddagen, och det gjorde den även lite senare när jag själv åkte dit. 313 nu alltså.

Men dagen började på Österlen, på stranden vid Hagestad, några kilometer öster om kända sträckskådarlokalen Kåseberga. Vindarna var inte optimala för att se något femsiffrigt ejdersträck, men de cirka tusen vi såg var ändå imponerande. Men mest imponerande var ändå först en, sen en till, gärdsmyg som kom instapplande över vattnet och fann fast mark i talldungen ovanför stranden. Tufft att väga sju gram och knappt ha nån stjärt och ändå våga lämna Tyskland i skymningen för att flyga en hel natt över havet. Undrar hur många som inte klarade överflygningen.

EFTER AVKLARAT JOBB, som förutom jobb även bjöd på härlig natur kring Kåseberga, Ale stenar och resten av Österlen, så hade det blivit eftermiddag och dags för ett ärende till Lund. På väg dit larmades nilgåsen, och efter avklarat ärende (också jobb) så styrde vi färden upp mot Helsingborg – det är ju inte ofta man bara har sju mil dit.

Vid Hasslarps sockerbruk skulle fågeln vara, på en åker tillsammans med grågäss. Grågässen hittade vi snabbt, men besökaren från England eller Holland, Europas nilgäss kommer oftast därifrån och inte från Afrika, ville inte visa sig. Den lätta paniken som uppstår innan en given fågel ses infann sig och det irrades runt bland dammarna intill för att kolla ifall den lagt sig i nån av dem. Men tillbaka där vi började leta såg vi den till slut, på samma ställe där vi i kikarsvepet sett en gås ligga och sova med näbben under vingen tidigare. Då kunde vi inte se några klara karaktärer utan tog den för grågås, men nu såg vi allt som behövdes, inklusive mörk fläck över ögat och på magen. Så fin så.
Långbent och fläckig, fina nilgåsen.

tisdag 1 april 2014

Isabellstenskvätta i Sörmland

Dålig bild på isabellastenskvätta. Men lillvingen syns.
Min skådarvän fick sin 52:a art.
ÄVENTYRET FORTSÄTTER, I DAG med en isabellastenskvätta utanför Strängnäs. Ett larm kom sent i går efter att upptäckarna analyserat sina bilder och kunnat slå fast att det verkligen var en isabella. Jag vågade vänta in första larmet i morse innan jag drog till Lötfälten, och väl där visade den sig fint på nästan en gång. 312 arter nu då.

När jag hade parkerat i dikeskanten slog det mig att jag inte hade med mig tuben. Fruktsallad var med i en låda, men tubkikaren var inte med. Men ett tiotal skådare var redan på plats, och med dem ett antal tubar att kolla in skvättan i.

FÖRST SATT FÅGELN drygt hundra meter ut i ett plöjt fält – kanske liknande dess vanliga biotop i centralasien – där den pickade i sig de smådjur den kom över. Den var hela tiden rörlig och flyttade sig snart närmare oss så att den kunde ses i fint medljus. När den satte sig på ett litet betongfundament var den bara 30 meter i från oss och då kunde jag med bara handkikaren se den svarta lillvingen som är typisk för isabellan.

Utan tubkikare gick det inte att göra några riktiga detaljstudier av fågeln, förutom när jag snabbt fick låna en skådares tub – då kunde jag också snabbt smälla av ett kasst kort med mobilen. Men med handjagaren gick det ändå att få kläm på isabellans beteende, till exempel att den gärna står mer upprätt än vår svenska stenskvätta. Bra jobbat.

Taltrast på kyrkogården

STAPPLADE OMKRING I joggingskor med flämtande lungor på Norra kyrkogården i eftermiddags. Jag kan inte kalla det träning. Men jag kan konstatera att platsen nog är min del av Solnas bästa naturområde. Mellan gravkamrar och stenar finns både barrskog, lövskog och parkområden med gamla träd.

Jag uppehöll mig på kyrkogården i drygt 20 minuter under sen eftermiddag, så inga fler än bofinkar, talgoxar, ringduvor, koltrastar och nötväckor lät. Kanske inte många fler än dem som har kommit på plats än heller. Trodde jag, tills jag hörde en hes trast uppifrån en gran i minneslunden.Ljus, och inte koltrastmörk. Upprepade teman i den spruckna sången. Så nog fanken var det vårens första taltrast som sjöng upp sig inför raggningsssäsongen.