tisdag 30 oktober 2012

Småskådning i Vada

SKÅDARHELGER PÅ ANNAN ort blir lätt väldigt intensiva. Allt ska hinnas med, från tidiga morgnar och kryssdrag till uggleskådning och ett glas gott. Därför var det skönt att hinna med lite vardagsfågel i dag, när jag tog en snabb eftermiddagstur till Vada, tre mil norr om Stockholm mot Brottby till.

Klassisk lantbruksmark var det jag möttes av, alltså stubbade åkrar, kohagar, enebackar och skogsdungar. Gulsparvar stöttes upp ur åkrarna, inga lappsparvar. Ute på enebacken pep det av kungsfågel, där fick jag också kontakt med en tofsmes.

I EN SKOGSDUNGE hörde jag det bekanta ljudet från stjärtmes och snart såg jag också en tio, tolv av de vita, långstjärtade fåglarna befinna sig i en björk en kort stund. Strax intill hade en större hackspett sin smedja i en tall, där bearbetade han en grankotte för att komma åt de fina fröna. En entita i en en blev den sista arten innan skymningen blev mer påtaglig, och jag åkte hem.

Jo, den där småskådningen är inte så dum den heller.

måndag 29 oktober 2012

En helg i Skåne


SKÅDNINGEN FLYTTADE TILL Skåne över helgen. Vi åkte ner tidigt på fredagsmorgonen och drog direkt med hyrbilen från Sturup till Kullaberg nordväst om Höganäs. Vinden var rätt frisk, men inte så kraftig att den hade tryckt in några av havets mest spännande fåglar, som stormfågel, men vinden räckte för havssula, alkor och tretåig mås.

Havssula har jag fascinerats av sen jag först såg fågeln på en resa i Bretagne för några år sedan. Så stor och så snygg; helvit med svarta vingspetsar. Nästan i samma ögonblick vi kom fram till bunkern nere på klipporna så visade sig den första sulan. Sen kom en till och en till; till slut var det minst ett tjugotal som snurrade omkring utanför oss och dök från hög höjd ner i det skummande vattnet efter fisk. En riktig wow-känsla om man som jag aldrig sett de där fåglarna på nära håll.

Tordmular och några sillgrisslor flög också förbi strax över vattenytan. Rätt vad det var kom en riktigt liten alka med snabba vingslag runt hörnet på klippan i norr. Det kunde ju inte vara nåt annat än en alkekung, och mycket riktigt så sa en av experterna att det var just vad det var. Riktigt lyxigt så långt.

Fiskmås och gråtrut flög hela tiden över vattnet, ibland kom en småskrake förbi. Plötsligt kom en mås med ett tydligt W på ovansidan av vingarna flygande helt nära. Tretåig mås, förstås! Precis som ungfåglarna ser ut i boken. Ytterligare fem stycken flög förbi under timmarna vi stod där.

SKÅNE ÄR VERKLIGEN speciellt för en fågelskådare, allt verkar finnas där. Efter Kullen tog vi en biltur för att kanske springa på ytterligare nåt, till exempel var en större piplärka vid en gödselstack värd att åka på. Vid gården Lönhult hittade vi gödselstacken, och snart också den större piplärkan. Piplärkor är häftiga fåglar, och den här varianten inget undantag.

Efter en natt i Foteviken drog vi till Falsterbo för att göra en intervju med Björn Malmhagen. Vi hängde där och snackade medan ringmärkarna fångade in gärdsmygar, stjärtmesar och blåmesar. Efter det drog vi för ett kryss igen, den här gången en hona rödhuvad dykand som låg i Krankesjön. Sånt händer bara i Skåne.

Till saken hör att vädret var makalöst hela tiden. Vinden från fredagen hade lagt sig nästan helt, och både lördag och söndag var helt vindstilla med blå himmel. Ingen vind betyder att ugglor rör på sig extra mycket, och natten mellan lördag och söndag riggade personalen på fågelstationer för att fånga och ringmärka ugglor. Vi besökte dem som hastigast och fick vara med att fånga några pärlugglar. Senare under natten fick de en hornuggla också.

En hornuggla såg vi förresten på söndagen också, den kom faktiskt insträckande från Danmark och landade nånstans mellan fyren och Nabben. Under timmarna vi stod nere på Nabben fick vi också se kungsörn, mängder av av ormvråk, många glador och en massa andra fåglar som gjorde det stora lyftet mot södern och vinterkvarteren.



En pärluggla får stå ut med att få vingen mätt.
Lite snarkning på Ljungen.
Lite hagel får inte störa naturbehoven.
Bistra miner vid bunkern vid Kullens fyr.
Stativskugga över Ljungen, kallar jag den här.
Den här kallar jag Sol och moln vid Hovs hallar.
Jag plåtar en fotograf som plåtar en fågelfotograf. En engelsman i mitten bryr sig inte om det.

tisdag 23 oktober 2012

Tärnanområdet och annan vildmark

SENASTE BOKINKÖPET BLEV en ganska gammal bok, utgiven 1999. Den heter Fågellokaler i Uppland och Stockholms län, och handlar precis om det som titeln säger. Dessutom innehåller den riktigt fina guider till var man vinterskådar bäst, var man hittar högst koncentration av rastande gäss, beskrivningar över vart man ska åka för att lyssna på ugglor om vårvintrarna, en förteckning över områdets nationalparker och naturreservat och en massa mer.

En guidebok med 13 år på nacken är förstås inte helt klockren; vägar kan har lagts om och skogar kan ha huggits ner, men med det i minnet så är det ändå en helt fantastisk bok att använda sig av för att upptäcka nya fåglar – och kanske framför allt nya fågelmarker. Det blir ju lätt att man håller sig till de gamla vanliga platserna när man ger sig ut, men med den här boken på nattduksbordet så behöver man inte missa några av alla fantastiska platser som finns i närheten.

I SÖNDAGS ÅKTE jag därför till ett område öster om Brottby. I boken kallas det Tärnanområdet efter en av sjöarna som finns där. Jag blev alldeles lycklig av att gå omkring i en riktig skog. Då och då hördes en bil som körde på den krokiga vägen i norr, men aldrig det där malande ljudet från motorvägar som så ofta ligger som en kuliss i den stockholmska naturen. Här hördes i stället mesarnas pip, hackspettarnas hackande och nötskrikornas skrän – det enda som överröstade dem var när porlande bäckar kom i dagen. Men det är ju ett härligt skogsläte det också.

Svartmes, blåmes, talgoxe, nötväcka, större hackspett och nötskrika var några av de arter jag träffade på, och alldeles intill där jag parkerade bilen befann sig fem mäktiga korpar. Jag gick och tänkte på att det nog inte skulle vara omöjligt att springa på en järpe, tjäder eller orre, särskilt inte när jag kom upp på en tallbeväxt bergsknalle. Precis då lämnade två stora fåglar ett träd framför mig och flög bortåt. I den täta skogen var det svårt att se vad det verkligen var, men två honfärgade skogshöns var det, tjäder eller orre.

Jag hamnade också rakt under ett träd där en större hackspett höll till. Den hade satt fast en kotte i en springa i en gren och bearbetade kotten för att komma åt fröna. Då och då tog den upp kotten och vred den lite för att komma åt nya frön. Jag vet inte riktigt, men det kan ha varit första gången jag såg en hackspettsmedja.

VILDMARKEN FINNS, OCH den ligger inte långt hemifrån nån av oss. I vildmarken finns svamp, bär, fåglar, luft, fyrbenta djur, träd och mjuk mossa. Ren lyx. Och ju mer vi vet om de här platserna och var de finns, desto bättre förberedda blir vi på att säga ifrån om nån får idén att torrlägga, göra golfbana, bygga Elgigantenlador och annat som tar bort unika livsmiljöer. Så det så.

Karta över Tärnanområdet från boken Fågellokaler i Uppland och Stockholms län.
Härlig skogsbilväg i Tärnanområdet.

söndag 21 oktober 2012

Skedstork utanför Norrköping

REGNIGT I STOCKHOLM, så det lockade inte att vara utomhus. Jag satt i soffan och hoppades på att lite tuffare typer skulle hitta nåt spännande inte alltför långt hemifrån, och strax före klockan ett kom larmet om skedstorkar i Norrköping. Kanske lite på gränsen, 20 mil enkel resa ungefär, men samtidigt inte helt galet för en ny art och några timmar med bilradiounderhållning.

Svensksundsviken var adressen till storkarna. Tornet de setts från låg nån kilometer från parkeringen och naturen var en fantastisk blandning av mader, betade hagar, bergsknallar och öppet Östersjövatten. Allt var grått och blött, så de två vita skedstorkarna lyste verkligen där de stod ett par hundra meter ut i maden. Gråhägrarna intill syntes knappt alls.

SKEDSTORKAR FINNS I södra delarna av Europa, men de allra flesta finns i Afrika och österut genom södra Asien. De som hittat till Norrköping kan väl möjligen vara några européer på utflykt. Första gången jag såg skedstorkar var för knappt ett år sedan i Israel, där fanns de i stora grupper i våtmarkerna.

Norrköpingsfåglarna betedde sig precis som de i Israel, de lät den långa skedformade näbben gå från höger till vänster i vattnet för att hitta nåt ätbart. De verkade hitta det de behövde, för efter ett tag gav de upp födosökandet och började fixa med sina fjädrar innan de stoppade näbben under vingen och ställde sig och vilade.

Spången ut till tornet.
Regn och dis, och en häger mellan storkarna.
Stiligt ändå i sin grå enkelhet.
Sovdags, bara hägern fortsatte jobba.

fredag 19 oktober 2012

Det låter och olåter

OMVÄGEN TILL JOBBET gick i dag via tunnelbana till Fridhemsplan, buss till Hornstull, promenad genom Tantolunden och tunnelbana till Karlaplan. Det var grått och mörkt, och det småskvatt hela tiden men utan att det började regna på riktigt. Höstmorgon alltså, men ändå ganska varmt, sådär en 13 grader kanske.

En förhoppning var att nån tidig sidensvans skulle ha hittat en klase rönnbär att smaska på, men nåt sånt levererades inte. Det var faktiskt riktigt stilla, förutom vanligheter som mesar, gråsparvar, kajor, kråkor, skator och björktrastar. Enda gången det hettade till lite var när en duvhökshona flög bara ett par meter ovanför huvudet på mig; de är rätt kraftfulla och stora när de kommer så pass nära.

ANNARS REAGERADE JAG mest på allt som låter i en stad, även när klockan inte är mer än halv åtta på morgonen. Tunnelbanetågen, trafiken och flygplanen som kommer in varannan minut över Söder för att släppa av folk på Bromma. När allt låter på samma gång försvinner blåmesarnas ljusa små läten.

Inne i Tanto svängde en stor sopbil runt på gångbanorna för att sopa bort de löv som hunnit falla till backen, jag tyckte inte att det såg ut att gå särskilt bra för den. På gräsmattorna körde en kille runt på en åkgräsklippare för att ta topparna av gräset inför vintern. Ett gäng kommunalare stod och kollade på en kollega som rände ett järnspett på en sten upprepade gånger, oklart varför. Och på andra sidan Årstaviken pågick nåt slags bygge som ekade över vattnet. Vilken olåt alltså.

När jag närmade mig Ringvägen hörde jag två skarpa signaler från en visselpipa. En del skådare använder visselpipa för att berätta att de ser nån rolig fågel där de står, och intensiteten i de här visslingarna fick mig att tänka att nån sett en kungsfågelsångare eller nåt annat häftigt. Men när jag hörde pipan igen såg jag att det var en tant som blåste i den för att locka på sin jycke som sprang omkring i snåren. Kungsfågelsångare får jag vänta med till en annan gång.

onsdag 17 oktober 2012

Rovfåglar på Narvavägen

I FLERA DAGAR har jag sett en sparvhök kring allén utanför kontoret på Narvavägen. En morgon såg jag den bli jagad av en kråka, innan de båda försvann över taken österut. En annan dag hade den kråkkontakt igen, och jag såg den bara väldigt kort eftersom den flydde upp på taket precis utanför fönstret. I går fick jag däremot bättre koll på sparvhöken, då satte den sig i några minuter i toppen av det stora trädet som står utanför Historiska museet. Där slapp den bli jagad av kråkor.

Några sparvhökar brukar stanna kvar i stan om vintrarna. I Tantolunden såg jag åtminstone ett par stycken flyga förbi fågelmatningen på toppen i vintras och intresserat spana in sparvarna som satt i buskarna. Att det är nåt rovfågelsaktigt på gång brukar avslöjas av att gråsparvarna och pilfinkarna blir helt tysta, resten av tiden tjattrar de på som bara den. Talgoxarna blir tvärtom mer ljudliga när det är nåt farligt i luften.

EN ROVFÅGEL AV större modell for också förbi kontorsfönstret i går. På stora vingar flög den rakt norrut mot vinden, man brukar inte se havsörnar pumpa på med vingarna på det viset, vanligtvis sveper den ut sina ladugårdsdörrar till vingar och glider i skyn. Men visst var det en havsörn vi såg, en äldre fågel med lysande vit stjärt.

söndag 14 oktober 2012

En dag på Lövstaslätten

INNAN JAG ÅKTE till campingen i Östnora för att kolla in turturduvan som fanns där, så var jag alltså ute på Lövstaslätten – den vidsträckta jordbruksmarken sydost om Uppsala. En baktanke med trippen var förstås att försöka leta reda på nån rastande lappsparv, men av det blev det intet.

I stället fick jag se mängder av steglits, eller kanske inte mängder, men det var steglitserna som kom närmast. Grupper om ett tiotal fåglar fanns hela dagen i toppen av nån tistel där de käkade frön. Mängderna stod i stället stararna för. De måste ha varit uppemot 500 i en flock ute på fältet. Tvåa i mängd var tofsviporna, som då och då bildade ett moln med stararna när nåt skrämde upp dem från marken.

JAG TRODDE ATT fler rovfåglar skulle visa sig under dagen, speciellt när det redan efter tio minuter flög förbi en ormvråk och en sparvhök. Men fler än så blev det inte, förutom att en kungsörn gled in från norr och satte sig i en grantopp. Där hade den säkert tänkt ta igen sig, men så länge den satt där var kråkorna på retfullt humör.

Kråkor fanns det förresten en hel del av också, och stora grupper av kajor. En korp såg jag också. Den flög ropande omkring över slätten och fick svar av en annan korp inne i ett skogsparti. Korpen i skogen hade ett jäkligt fint läte, den sa broa med en nästan mänsklig röst. Korpar!

VÄDRET VAR KANON hela dagen, och den lite småputtriga känslan av mesar, steglitser, sånglärkor, starar och annat var himla mysig. En hane mindre hackspett var också kul att följa när den flög omkring i en stor buske och lite förstrött hackade efter insekter.

Lilla bron tror jag att den här platsen heter.
Ett rådjur undrade vad jag pysslade med.
Ätande steglits kallar jag den här.
Det här blir ju då Ätande steglits II.

lördag 13 oktober 2012

Turturduvan i Östnora

FLYG OCH FLÄNG. Började dagen i Uppland och avslutade i Sörmland. Mer om det uppländska senare, först nya krysset på campingplatsen i Östnora – en liten by på vägen mot Nynäshamn.

Precis som rapporterna sa så satt en turturduva mellan husvagnarna på campingen. En fågel född i år, kan jag tänka mig, eftersom den var rätt blek i färgerna; en vuxen fågel skulle ha haft svarta kärnor i fjädrarna och rödbrunt runt det svarta.

ORDET TURTURDUVOR HAR blivit nästan synonymt med kärlekspar för de flesta människor, nåt som hänger ihop med att man i litteraturen fastnat för att den här sortens duva hänger ihop med sin partner livet ut, och att det klagande lätet från en ensam fågel kan uppfattas som hjärtesorg. Ja, varför inte, det är ju en rätt vacker tanke att fåglar hänger ihop genom livet – det finns en hel del andra fågelarter som funkar så också – när vi människor har lite bekymmer med sånt.

Själva turturdelen i ordet kommer från duvans läte, som nån gång i tiden uppfattats som trr-trr eller så. Att sköldpadda heter turtle på engelska och tortue på franska kommer från att teckningen på vissa sköldpaddor liknar turturduvans, och inte tvärtom alltså. Spännande.

Östnora campings turturduva.

torsdag 11 oktober 2012

Alla är flyttfåglar

PLÖTSLIGT ÄR DET en massa kråkor i luften. Utanför kontorsfönstret har jag under morgonen sett minst 20 av de gråsvarta fåglarna flyga förbi. De gör som kråkor gör, flyger lite kors och tvärs; men följer man dem med blicken ser jag att de till slut ändå rör sig söderut, från Östermalm där jag sitter och bort mot söder.

Kråkor ser man i stan året runt, samma sak med skator och kajor. Men kanske är det inte samma kråkfåglar vi ser i juli som vi ser i januari. I stället har våra kråkor flugit söderut mot Skåne och Tyskland och ersatts med kråkor från norra Sverige och Ryssland; är man van vid livet i norr så är kanske en stockholmsk vinter en baggis.

VID EN NORMAL fågelmatning vintertid brukar det finnas talgoxar, blåmesar, gulsparvar och andra fröätande fåglar; vi brukar kalla dem för våra stannfåglar, såna som kan hitta mat även när det är myggfritt. Men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Genom stan har det flugit svartmes på väg mot syd, och kollar man på hur många blåmesar som ringmärkts i Falsterbo den senaste tiden så förstår man att även skogens riktiga tuffingar letar sig till södern när det höstar på.

Var och varannan dag har ringmärkarna slagit nya fångstrekord för blåmes, siffrorna ligger på ett par tusen per dag, och gänget som står och räknar de fåglar som lämnar Sverige via Nabben i Falsterbo har nästan kommit upp i sexsiffrigt när det gäller blåmes, tror att deras nya rekord är drygt 88 000 blåmesar på en dag.

SVERIGE TÖMS PÅ FÅGEL den här tiden på året, jag läste nånstans att uppskattningsvis 450 miljoner fåglar lämnar landet, ungefär 90 procent av hela beståndet. Men fågelskådandet behöver som sagt inte dö med det, från nord och nordost kommer ju nya fåglar till oss. Sidensvansar är säkra vintergäster till bärbuskar, korsnäbbar kommer också in för att tömma kottar på frön – det kan bli rena invasioner ibland. Sen kan man alltid hoppas på att fler ryska fåglar väljer att korsa Bottenhavet. Taigatrast är alltid trevligt, och varför inte ytterligare nån bruntrast, som i fjol.

söndag 7 oktober 2012

Söndag i Järvaskogen

JÄRVAFÄLTET ÄR EN alldeles fantastisk plats. Vidsträckta skogar, små sjöar, jordbruks- och hagmark – perfekta miljöer för fåglar och andra djur. Perfekt för en söndagsutflykt också, så jag fyllde en termos och gav mig i väg.

Jag utgick från Fäboda i norra delen av Järvafältet, och lämnade den stora stigen där den fina fågelmatningen finns om vintrarna. Bara några minuter därifrån, vid området som hade en skogsbrand för några år sedan, kom jag mitt in i ett gäng stjärtmesars flirrande genom skogen. De fåglarna är ju helt otroliga; runda, små vita dunbollar med lång, svart stjärt som verkar så jäkla nöjda med livet när de flyger runt tillsammans. Vilket flyt för mig att jag kom i deras väg.

På samma plats fanns också tofsmes, svartmes, blåmes och talgoxe, ett favoritställe för mesar helt enkelt. Min första dubbeltrast för i år sågs dessutom i närheten. Där sprang jag också på en driva med trattkantareller, inget särskilt med det, hela skogen var full av trattkantareller, taggsvamp och annan svamp; några av dem hamnade i svamprisotton jag svängde ihop alldeles nyss.

JÄRVAFÄLTET KÄNNS OFTA som en riktig vildmark. Höga tallar, gamla lövträd, sumpmarker, död ved. Efter att varit ute nån timme satte jag mig på en bergknalle för att äta matsäck, den äventyrare som jag kände mig som då var väl värd kaffe och macka. Känslan fick sig en liten knäck när jag hörde kvistar brytas bakom mig. Björn? Nja, snarare en Ida eller Elin, en tvåårig tjej och hennes mamma som var ute och plockade svamp.

Jo, djupare är inte skogen än att man snart har gått rakt igenom den och hamnat bredvid vägen på andra sidan. Men det är inte så dumt egentligen, tvååringar och andra kan alltså lätt ta sig ut i en riktig skog, nära stan. Och vildmarkskänslan fick jag känna på lite senare. På nåt vis så visste jag plötsligt inte riktigt var jag var, inte förrän jag tog upp min Iphone och kollade upp min position med hjälp av kartfunktionen fattade jag åt vilket håll jag skulle gå. Men riktigt vilse går nog inte att bli här, så medan man är lite borta kan man passa på att njuta av Järvafältets fina del av verkligheten.

Tretåig hackspett har varit i skogarna förut, 
jag tror att det här är ett spår av det.
Några av alla trattisar i skogen.
Grunden till en god svamprisotto.

Ny taiga på Måssten

TREDJE BESÖKET PÅ Måssten, tredje upplevelsen av Måssten. Första vändan till den lilla ön utanför Singö i Roslagen var i våras. Fåglarna flög från söder mot norr och det låg en känsla i luften av att sommaren närmade sig. Andra gången, för två veckor sedan, kom fåglarna från norr och siktade söderut; hösten var definitivt här. Den gången regnade det de tio timmar vi var där och kungsfåglar klängde från varje liten gren. I går sken solen och vinden låg på från väst och sydväst. Inte direkt förutsättningar för att fåglar ska våga sig över Ålands hav, men det visade sig att fåglar är tuffare än vad man tror.

Bara en tunn strimma ljus i öster visade att morgonen var på väg när vi stävade ut från Svartklubbens lotsstation klockan halv sex. Varmare än tre grader var det inte och fullkomligt stjärnklart – Venus lyste tydligast och bredvid månen skymtade Jupiter. Buskarna på Måssten var den här gången tysta och vi började med att spana ut över havet i det första gryningsljuset, bara trutar och lastfartyg fanns där ute då.

När solen började blända oss, lämnade vi platsen för att skrota runt ön och se efter om det ändå inte dolde sig några fåglar i buskagen. En hel del kungsfåglar visade sig vara på plats trots allt, några gulsparvar rörde sig också i snåren och plötsligt lyfte en morkulla från sin rastplats i en vindskyddad skreva.

HAVTORNSSNÅRET PÅ NORRA sidan ser alltid intressant ut, men verkade faktiskt helt dött när vi ställde oss kring det för att kolla om några fåglar rastade i det. Inte förrän en av oss helt enkelt tog sin in mitt i buskaget blev det lite puls, han sa nämligen att det satt en taigasångare där inne. Mycket riktigt, för andra gången i rad på Måssten fick jag se den där sibiriska lilla sångaren som egentligen borde vara på väg till Kambodja eller nåt annat varmt ställe i Sydostasien. Nu verkar den sikta på Afrika i stället.

Tillbaka vid tubkikarna hade solen flyttat på sig och gett oss en större yta att spana av mot Åland. Några lommar drog förbi, tobisgrisslor likaså och en del småskrakar. Nån fick in en rovfågel långt ut över vattnet, och den närmaste timmen skulle elva ormvråkar dra in från öst över ön. De kämpade friskt i motvinden, men stannade inte till hos oss utan fortsatte in mot fastlandet, tydligen hade de tankat tillräckligt för att kunna fortsätta.

På samma bana som vråkarna såg vi att flockar med småfåglar också började komma in mot Måssten. Resten av dagen var det de här flockarna som fick vårt fokus. Flera bofinksgäng på uppåt ett hundratal individer strömmade över oss, totalt under dagen såg vi minst 4 000 individer. Grönsiskor var också i flyttartagen, liksom bergfinkar, grönfinkar, snösparvar och gråsiskor.

RARITETSMÄSSIGT VAR DET inget förutom taigan som stack ut, men behållningen av trippen till Måssten var den här gången att få stå mitt i den stora resan som fåglarna gör varje år. Fanken vad läckert det är.

Lastfartyg i morgonljuset.
Havtornsbusken där vi såg taigasångaren.
Ajöken Måssten.

måndag 1 oktober 2012

Svartpannad törnskata i Hjälsta

LARMET OM EN SVARTPANNAD TÖRNSKATA kom redan i går, men då hade jag inte läge att åka i väg till Hjälsta vid Hjälstaviken, drygt fem mil mot Enköping från Stockholm. Ett larm vid sextiden på kvällen sa att den verkade tagit nattkvist och alltså skulle vara kvar i dag på morgonen.

Ett rätt dassigt väder med regn och rusk kändes alltså rätt bra i morse trots att jag var på väg till jobbet och inte till Hjälsta, fågeln skulle nog inte lockas att flyga söderut under de betingelserna. Ett par larm under förmiddagen bekräftade den tanken, och efter ett möte på eftermiddagen kunde jag ta mig hem, sätta mig i bilen och köra västerut.

På grusvägen mot Tuna trädgård stod en skådare, och där stannade jag och började söka efter törnskatan. Ganska snabbt fick vi syn på den där den satt på en stolpe. Ganska lik en varfågel, men möjligen lite mindre och framför allt med ett brett, svart band över ögonen och upp över pannan. Så fick jag då min svartpannade törnskata.

I FÅGELGUIDEN STÅR det att svartpannade törnskator gillar att sitta på telefonledningar. Törnskatan i Hjälsta hade också suttit på en luftledning, men jag såg den antingen på en stolpe eller i toppen av en en, varifrån den dök ner på backen och plockade insekter. Med tanke på att fler luftledningar grävs ner i backen så får jag hoppas på att fågeln börjar gilla vanliga grenar igen, det funkade ju innan Bell uppfann telefonen. Men kanske finns det gått om ledningar i Östeuropa och i Asien, där den svartpannade annars lever.

Eftersom vi var väldigt nära Hjälstaviken var himlen full av gåsflockar som både drog in mot vattnet och bort därifrån. Jag hörde bergfink i luften, och när jag vid ett tillfälle hade tappat törnskatan med blicken dök det upp en praktfull blå kärrhök, en gammal hanne, som flög ett par meter ovanför marken. Snyggt.

Den svartpannade törnskatan, plåtad med Iphone genom tubkikaren 
– som resten av de ganska kassa bilderna på den här sidan.