Ett rätt dassigt väder med regn och rusk kändes alltså rätt bra i morse trots att jag var på väg till jobbet och inte till Hjälsta, fågeln skulle nog inte lockas att flyga söderut under de betingelserna. Ett par larm under förmiddagen bekräftade den tanken, och efter ett möte på eftermiddagen kunde jag ta mig hem, sätta mig i bilen och köra västerut.
På grusvägen mot Tuna trädgård stod en skådare, och där stannade jag och började söka efter törnskatan. Ganska snabbt fick vi syn på den där den satt på en stolpe. Ganska lik en varfågel, men möjligen lite mindre och framför allt med ett brett, svart band över ögonen och upp över pannan. Så fick jag då min svartpannade törnskata.
I FÅGELGUIDEN STÅR det att svartpannade törnskator gillar att sitta på telefonledningar. Törnskatan i Hjälsta hade också suttit på en luftledning, men jag såg den antingen på en stolpe eller i toppen av en en, varifrån den dök ner på backen och plockade insekter. Med tanke på att fler luftledningar grävs ner i backen så får jag hoppas på att fågeln börjar gilla vanliga grenar igen, det funkade ju innan Bell uppfann telefonen. Men kanske finns det gått om ledningar i Östeuropa och i Asien, där den svartpannade annars lever.
Eftersom vi var väldigt nära Hjälstaviken var himlen full av gåsflockar som både drog in mot vattnet och bort därifrån. Jag hörde bergfink i luften, och när jag vid ett tillfälle hade tappat törnskatan med blicken dök det upp en praktfull blå kärrhök, en gammal hanne, som flög ett par meter ovanför marken. Snyggt.
 |
| Den svartpannade törnskatan, plåtad med Iphone genom tubkikaren – som resten av de ganska kassa bilderna på den här sidan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar