lördag 21 mars 2015

Smygstart i Angarn

JAG BRYDDE MIG inte om bromsokets eventuellt nära förestående kollaps. Kanske hade ett par veckor i stillhet i garaget gjort att allt ordnat sig, ungefär som när man botar träningsvärk genom att ta det riktigt jäkla lugnt ett tag. Och bilen rullade faktiskt på utan några uppenbara bekymmer raka vägen till Angarn i morse, i nollgradigt solsken och några centimeter nylagd snö på backen.

Jag hörde ju tofsvipor från Angarn härom dagen. I dag såg jag dem också. Uppenbart sura stod de mest och kurade på ängarna, missnöjda med att deras sökande efter mat blivit så mycket svårare på grund av snön. Grågäss fanns i massor och de verkade inte bry sig lika mycket om snön. Vi sökte igenom flockarna i jakt på bläsgäss utan att hitta några, några sädgäss var det enda avvikande som hittades (kanadagäss fanns också). Enstaka tranor gladde också med sin närvaro, men mysigast av allt var att en hel del sånglärkor flög omkring och sjöng som om det vore maj.

DET SNÅDDE ONT i nordvästvinden, det blev riktigt kallt när den hade fri fart över ytorna inför krocken med min person. Uttrycket ”snå ont” är för övrigt jämtländska och betyder nåt i stil med ”blåsa kallt”, men även om ”blåsa kallt” beskriver precis vad det gjorde där på Angarnsängarna så tycker jag inte att det fångar känslan lika bra som när man påstår att det ”snådde ont”, det ligger nåt lite mer lömskare i det som jag vill åt.

Vid matningen på Midsommarberget läade det lite och rätt mycket steglits, grönsiska och bofink pickade i sig de frön som under vintern hade ramlat ner på backen. Uppe på berget spejade vi ut över vattnet och upptäckte både ett snatterandspar och en ensam brunandshanne. Fortfarande är det rätt lugnt därute, men det var grett att få komma ut en sväng och att kärran höll. ”Grett” är också ett ord på jämtska och betyder ungefär att något är okej eller bra. Eller ska man till och med dra det till det engelska ”great”, som nästan stavas likadant? jorå, det kan man. It was great.

fredag 20 mars 2015

Kvick var seg att leverera


Kvick i februari, fortfarande fanns snö på gården.
JAG FICK MIN Kvick, den klassiska fågelfröautomaten, nån vecka in i februari. Det var precis när värmen kom och småfåglarna som dittills varit beroende av matningar kunde plötsligt hitta mat lite överallt. Min lilla matning på sjätte våningen sket de blankt i, inte ett solrosfrö togs ur Kvick under hela februari, inte i mars heller.

Tills i dag. Sommarvädret de senaste dagarna har bytts mot kyla och regn, nästan snöblandat. Chocken måste ha fått traktens fåglar att leta efter säkra kort i matfrågan igen, för sedan i morse har ett gäng blåmesar suttit på talgbollarna. Men att få dem att upptäcka vad Kvick har att bjuda på var svårare, ingen satte sig på bygeln så att locket öppnades och fröna blev tillgängliga.

Kanske berodde det på att öppningen var riktad in mot balkongen, som på bilden ovan? Jag vände på steken och snart råkade faktiskt en blåmes sätta sig på bygeln och nappa åt sig ett frö. Succé, eller nåt i den stilen. Men någon rusning har det inte blivit, möjligen är det bara en av dem som löst koden, de flesta mesar väljer fortfarande hellre talgbollarna.

ANNARS HAR INTE fågellivet kommit mig så nära de senaste dagarna. Gjorde ett försök att lyssna in lite ugglor i Lappdal norr om Angarn i onsdags, men det var dödstyst på den plats jag de två senaste åren kunnat höra sparvuggla, pärluggla och kattuggla. Mer liv hördes från själva sjöängen vid Angarn, en hel del gäss kacklade på och bland ljuden lyckades jag höra årets första tofsvipa. Ett annat ljud kom från några tranor, inget årskryss på dem, men likväl de första för Uppland  i år.

söndag 15 mars 2015

Norra kyrkogården – inte mycket liv


I ett skogsparti på Norra kyrkogården fanns en korp.
ÄR LITE OSÄKER på bilen, har låtit den stå i garaget de senaste veckorna. Sist jag använde den hakade en bakbroms upp sig. Den släppte som tur var, men jag anar att det kan hända igen. Så jag har inte vågat stäva i väg mot några vidare bra fågellokaler, utan fått nöja mig med grönområden i närheten.

Ett av dem är Norra kyrkogården, det grönaste jag har bara knappt en kilometer hemifrån. Tall och några glest placerade gamla lövträd. Men inte mycket fågel, det märks att det inte hänt mycket på flyttfågelfronten än. Ringduva var den enda återvändaren jag såg. I övrigt mesar, trastar och några spelsugna nötväckor. Och korp. Får nog laga bilen om det ska bli nån fart på skådningen.

fredag 6 mars 2015

Ringduvan har hittat till Solna

KLASSISK SKÅDARMARK I DAG, soffan därhemma. Inte många vårtecken därifrån så här långt, förutom att skatorna har dragit omkring i stora gäng den senaste tiden. Och så lite sång och snack med vårröster från talgoxar och blåmesar.

Men så satte sig nåt bekant på grannhusets takantenn, en ringduva i all sin prakt. Det är nåt med ringduvor som gör att man gillar att se dem när de är vårtecken, annars inte så mycket. Det kanske är orättvist, alla fåglar är ju ett slags mirakel, men jag är inte ringduvornas största fan.

Just den som satte sig på antennen fick jag dock lite respekt för, för den fågel som redan satt på antennen var en sparvhök. Ringduvan var bra mycket större än höken och behövde bara hytta lite med vingarna så fick den antennen för sig själv, det såg ut som när någon ska tuffa sig lite för en annan, skjuter fram bröstet och knyter nävarna. Höken gled därifrån och ringduvan sitter kvar där än.

TILLÄGG, EN TIMME senare: Fick finbesök till den andra antennen, en stor jäkla korp. Har ju sett korp i den här trakten tidigare, men har nog inte haft nån sittande på antennen. Till skillnad från ringduva är korp en fågel som jag inte kan få nog av.