torsdag 29 maj 2014

Svartand i Frövisjön

Sjön Kornan där rutten gås, klockan sex i går. 
Fågeln är en kanadagås, ingen rutten gås.
Undertecknad under kaffepaus.
Unga nötdjur vid Frövisjön.
HADE INTE RÄKNAT med att dra på en raritet i går. Min plan var ju att ge mig ut på standardrutt 11I7H Kornan och efter det rulla hem och ta igen förlorad sömn. Nu rullade jag mot Västerås efter avklarad inventering i stället och kunde väldigt enkelt kryssa in min 317:e Sverigeart vid Frövisjön, Skultuna kommun.

Anden hade rapporterats redan kvällen före, men jag ägnade den inte så mycket tanke eftersom jag bestämt mig för att göra inventeringsrutten under den morgon som vädermässigt såg bäst ut. Så jag klev upp vid halv två på morgonen, åkte vägen mot Rimbo, Rånäs och Kornan och kunde ge mig ut på rutten vid planerad tid, klockan 03.30. Kallt var det, bara tre grader, men precis som jag hade hoppats var blåsten nästan minimal.

RUTTEN BJÖD INTE på några överraskningar, däremot en rejäl dos naturupplevelse av bästa slag. Kungsfåglars rullande sång, ringduvors tidiga hoande, trädpiplärkors galna avslut, någon enstaka svartmes pumpande pip. Orrspel hördes i norr vid punkt 3 och på sträckan efter punkt 4 fick jag både höra och se en snygg spillkråka komma flygande över huvudet. På samma hygge satt också en törnskata i ett högt, torrt träd och muttrade.

Jag har inte fört in observationerna från rutten ännu, men jag tror att jag hamnade på kring 50 arter på de åtta kilometerna. Nya för i år var törnskata, brun kärrhök, storskarv och säkert nån art till som jag inte kommer ihåg nu. Men hur många det blir är egentligen inte så noga, bäst är att få vara ute och gå när skogen mornas. Tur då att jag inom den närmaste månaden ska göra elva rutter till, de flesta placerade i Hälsingland och Jämtland.

STRAX FÖRE KLOCKAN nio var jag klar med rutten och koncentrationen kunde läggas på annat. Som den där svartanden. Lite uppspelt efter morgonpromenaden kändes inte en resa mot Västerås så galen, så i stället för att åka hem och sova gav jag mig ut på vägarna. Lite mat i magen gav nog med energi för att ta mig till Frövisjön, alltså samma ställe som hyste en gulkindad kricka i fjol. Krickan är en så kallad klamrad art, en fågel som inte anses uppträda normalt i landet, men svartanden brukar anses som spontan.

I vanliga fall håller den till i Nordamerika, men fynd görs då och då i Europas västligaste delar, som Island och Irland, men två gånger har den också setts i Sverige tidigare, senast 1997. Skådare på plats pekade ut var jag kunde hitta anden, och snart hade jag en gräsandsliknande figur i kikaren – totalt sett mörkare än en gräsandshona, svart mössa och lite gul på näbben. Den var ingen superskönhet, även om fåglars komposition alltid ligger på den sköna sidan, men helt klart värd att åka på om man nu som jag gillar att sätta en bock i boken på de arter jag ser. Men skönast är att jag nu slipper åka på svartand nästa gång en sådan dyker upp i Sverige, målet är ju att se allt för att kunna slå mig till ro på en hemmalokal nån gång i framtiden. Tjo.

tisdag 27 maj 2014

Ugglor i Västerbotten

ATT DRA NORRUT en helg i slutet av maj är väl inte helt rätt rent krysstrategiskt, men ett uppdrag tog mig i alla fall till Umeå i torsdags förra veckan. Jag tror inte jag missade supermycket av rariteter i södra Sverige under trippen heller, eller så har jag valt att förtränga det. Men Västerbotten levererade annat, bland annat närkontakt med hökuggla, slaguggla, tornfalk och tretåig hackspett.

Det fina att vara med på ugglemärkning är att man kommer så nära de där djuren. Man får stå och lyssna på varningsläten och andra ljud, som man annars bara får höra i fjärran. Bra lektioner, helt enkelt. Och tydligen går häckningen bra för ugglorna. En hökugglehäckning hade två ungar uthoppade ur boet, två slagugglehäckningarna hade tre ungar vardera redo att hoppa ur boet inom ett par dagar och en tredje slagugglehäckning hade tre ägg i boet.

MAFFIGAST VAR KANSKE ändå tornfalkshäckningarna vi var förbi. Vilken vacker fågel alltså. Man är så van att se dem ryttlande ovanför åkrarna att man skapat sig en bild av hur de ser ut. På nära håll är det en helt annan upplevelse. Deras huvuden är så små, ögonen så stora och stjärten så lång. Fantastiska specialister på sorkjakt.

I Västerbotten sitter mängder av tornfalksholkar uppe, liksom en del slaguggleholkar. Hjälpen behövs, eftersom landskapet också är en stor virkesproducent så får oftast inte ihåliga stammar stå kvar länge ute i markerna.

PÅ ÅRSKRYSSNIVÅ HÄNDE också en del. Ortolansparv i häckningsmiljö var kul, liksom en tretåig hackspett i ett gammalt brandområde i skogen. Smalnäbbad simsnäppa lär jag kanske stöta på i fjällen i sommar, men att få se de där små vadarna under rastning är förstås inte så illa det heller.

Nytt årskryss fick jag i går kväll också. Vid Fysingen såg jag årets första årta, annars brukar jag se de första tidigt i maj på nån Ölandsresa. En spetsbergsgås var också en överraskning vid Fysingen, och mitt skådarsällskap gillade bäst en gammal hane havsörn som satte sig i en al för att komma undan mobbande skrattmåsar.

Om det blir nya årskryss i morgon återstår att se. Inventeringssäsongen sätter i gång med min rutt kring Kornan i östra Uppland. Orre kanske går att få in, kanske större korsnäbb också. Men mest lär det väl bli lövsångare och bofink. En lite farhåga jag har är att det är ganska kallt och en nordvind på några sekundmeter i området som kan störa lite, men onsdagsmorgonen ser ändå bäst ut under den period jag måste ta rutten.

Tornfalkshona, kanske 5k.
Huggorm som råkade störas under solning.
Knåpade ihop en finsk pinne. Funkar kanon.

onsdag 21 maj 2014

För sen för sumphöns?

JAG FÖRVÄNTADE MIG vattenrall och kanske småfläckig sumphöna när jag åkte ut till Norra Järvafältet i går kväll. Men det var tyst i våtmarken vid 30-meterkärret, i alla fall av sumphöns, bara rörsångare, tofsvipa, näktergal och några till lät höra av sig. Jag antar att sumphönsen har dragit vidare, eller möjligen tystnat redan. I alla fall där och i går. Läckrast blev i stället några fladdermöss som elegant och pricksäkert fångade insekter över ängarna.

Apropå ängar. Vid avfarten mot Barkarby har jag de senaste åren kunnat lyssna på vaktel som har stått i gräset ner mot flygfältet. När jag kom i rondellen i går så kunde jag plötsligt inte orientera mig. På platsen där vakteln sjöng sitt pritt-pi-pritt låg nu en stor husgrund, och intill den nya husgrunden stod redan en massa andra byggnader, till exempel ännu en Ica Maxi. Jahapp, det var det.

EN POSITIV UPPLEVELSE i går var annars en väldigt livlig grönsångare, som blev tvungen att stanna och lyssna till på väg från stan genom Hagaparken mot Solna. Fågeln sjöng fantastiskt intensivt, ett snurrande mynt på en marmorskiva känns inte som en rättvis liknelse för en beskrivning av sången. Dessutom hördes ett nedåtgående ty-ty-ty-ty-ty som jag först inte kunde placera. Sen kom jag ju på att grönsångaren även använder den sången. Rostig är man.

Genom Norra kyrkogården var det mest trastar, rödhake och bofink som skapade ljudkulissen, men även en gröngöling sågs hoppa omkring på en stam – den såg hela tiden till att sätta sig på baksidan av stammen, liksom för att undvika min blick.

I MORSE VAKNADE jag i ottan och bestämde mig för att gå ut på balkongen och höra efter vad som händer i träden på baksidan. Inte mycket, faktiskt. Inte ens några rödhakar sjöng. Däremot kom ett sträck ganska rätt över huset vid femtiden. Att det var skarvar sågs med blotta ögat, det framgick också att den första fågeln inte var en skarv. Med kikarens hjälp blev det uppenbart. Fågeln som ledde de åtta skarvarna var en vitkindad gås. Två nya balkongkryss i samma svep alltså.

måndag 19 maj 2014

Vitnackad svärta i Hjälmaren

MONGOLPIPLÄRKAN I FÖRRA inlägget var en större piplärka. Så mitt 316:e Sverigekryss fick jag inte den 11 maj. Däremot kom det en vecka senare. En vitnackad svärta rastade med några sjöorrar på Hjälmaren 15 mil från Solna, och den medförde inga bestämningsproblem. Så, tillbaka på 316.

Svärtan låg på ganska långt håll, men tack vare att det var vindstilla och inte mycket värmedaller så var det inga problem att skilja ut den bland sina helsvarta resekamrater. Dels har ju hannar i sommardräkt den där vita nackspegeln, dels har de en klargul näbb och ett vitt fält i pannan – allting fullkomligen lös i det vackra vädret. Vi fick också se det typiska dyket när hela flocken av sjöorrar och vård vitnackade svärta gav sig ner under ytan för proviantering; vitnacken gjorde ett antytt hopp över vattenytan och dyker ner med halvöppna vingar, sjöorrarna hoppade i med slutna vingar.

VI VALDE OBSPLATSEN vid Uddens båthamn, men blev lite sugna att ta oss till andra sidan sundet för att komma närmare flocken. Det visade sig inte funka, flera små öar låg mellan oss på landbacken och fåglarna i vattnet. Däremot fick vi en skön stund i storslagen natur där på andra sidan: jordbruksmark, lövskogsdungar och stilla vikar. Här rådde det ingen tvekan om att fågellivet har återuppstått efter vintern. Överallt sjöng näktergal, härmsångare, svartvit flugsnappare, gärdsmyg. Och ute på ängarna fick vi se årets första törnsångare, buskskvättor och törnskata.

Lika mycket sommarkänsla infann sig faktiskt dagen före också, den 17 maj. Pungmesen som byggt bo högt i en björk vid Fysingen föranledde en utflykt dit, och då passade jag också på att lyssna in de första rör- och sävsångarna ute i vassen. Jag noterar med glädje att det går lättare för varje år att skilja deras läten åt.

söndag 11 maj 2014

Mongolpiplärka (?) vid Sandemar

(Uppdatering: Det lutar nu mer och mer åt att fågeln som sågs vid Sandemar är en större piplärka och inte en mongolpiplärka. Formen på de svarta fälten på de mellersta täckarna är spetsig och talar för större, liksom ögonbrynsstreck och teckningen på stjärtpennor. Fågeln kommer att studeras mer av Rk (raritetskommittén) men svar därifrån kommer tidigast om ett knappt år. Alltså blev det inget nytt Sverigekryss för mig, men jag låter texten stå kvar i sin ursprungliga form ändå.)

MOTTOG EN FÖDELSEDAGSPRESENT i går som innebar supermiddag och supernatt på Grand Hôtel i Stockholm. Visst hade det varit kul att åka till Kvismaren och försöka få syn på orientseglaren som hade upptäckts där, men så här i retrospektiv så är jag supernöjd med supernatten. Tur då att jag kunde stilla krysslusten med en mongolpiplärka i dag. Kryss 316 på Sverigelistan.

Nånstans mellan sista drinken och den sena frukosten på rummet såg jag i displayen på telefonen att nån sett en avvikande piplärka i Sandemar. Batteritorsk gjorde att jag inte kunde kolla upp larmet grundligare förrän jag kom hem. Då visade det sig att misstankarna gick mot mongolpiplärka, en art som jag inte sett. Ett larm under tidig eftermiddag visade att den fortfarande var på plats, så jag trotsade tröttheten och tog bilen mot Sandemar.

SKÅDARE JAG MÖTTE på väg ner till fågeltornet sa att piplärkan visserligen såg mongolig ut, men att den var på alldeles för långt håll för att kunna göra några säkrare utlåtanden kring arttillhörigheten. När jag fick upp kikaren i tornet hade den flugit närmare och kunde ses på kanske 80 meter. Eftersom jag aldrig sett en mongolpiplärka så hade jag bara det jag läst i Fågelguiden att gå på, men det kändes att det inte var en större piplärka, som jag sett vid ett tillfälle tidigare.

Den större piplärkan känns stor när man ser den, dessutom har den en ljus undersida. Piplärkan vid Sandemar kändes inte stor alls, trots att den hör till de ”större piplärkorna”, och undersidan var snarare beige, till och med åt det lite röda hållet.Till skillnad från vanliga piplärkor som trädpip och ängspip var den också i det närmaste ostreckad, jag fick lite stenskvättekänsla nästan. Folk med bättre koll än jag blev senare på dagen helt säkra på att den var en mongol som sprang runt på gräset närmast vattnet. Tack för folk med bättre koll.

Jag stannade inte länge vid Sandemar, men kunde konstatera att jag såg årets första gulärlor där, liksom årets första fågelungar. Det var tofsviporna som redan fått ut en kull, och samma sak hade några kanadagäss lyckats med. Livet går vidare.

söndag 4 maj 2014

Ugglor i Brunflo

Lappugglan vid Kolåsen, kanske samma som jag såg i fjol.

EN RESA NORRUT blir en resa bakåt i tiden så här års. Inga försök till löv på björkarna, fjolårsgräs som inte vant sig med att slippa ha tung snö över sig och därför ligger tätt mot marken, nästan inga fåglar i markerna. Men inget negativt i att få en ny vår, det ger ju chansen att få uppleva saker på nytt. Och eftersom vi är en bit upp i landet, Östersundstrakten, så får man också lite upplevelser som man annars kan gå miste om när trastar, spovar och annat bara forsar förbi i södra Sverige.

Härom kvällen åkte jag upp längs Rissnavägen och tog in på skogsbilvägen mot Kolåsen. När jag stannat till såg jag ett par stora vingar svänga upp i en dunge. Jag smög mig närmare och såg en rejäl uggla sitta i en tall. När den vände på skallen såg jag rätt in i en lappugglas stora ansikte.

Den lyfte och gled sakta över marken för att sätta sig på en stubbe. Efter lite spaning där gled den stort mot ett annat träd, och så gjorde den ett par gånger. Till slut fick den lön för spaningen. Från en björk kastade den sig rakt ner på marken och kom upp med en sork i näbben. Den försvann ur min åsyn för att käka middag, antages.

MORGONEN DÄRPÅ BJÖD på ännu en uggla. I hagelstormen skymtade jag en tubliknande fågel sittande på en staketstolpe. En titt i kikaren gav svaret på vad det var: hornuggla. Den flög snart därifrån och sågs inte mer. I går kväll var jag tillbaka vid elvatiden för att kanske höra den, men det gav inget.

Däremot fick jag in veckans tredje uggla, också längs Rissnavägen. Strax efter elva hörde jag kvällens första pärluggla popoa. En timme senare hade jag ännu en pärluggla på stället jag såg lappugglan. Men inga andra ugglor snackade i går, däremot några morkullor och en och annan enkelbeckasin.

torsdag 1 maj 2014

Prärietrana i Västerfärnebo


Prärietranan mitt i bild, vanlig trana till vänster.
MAN FÅR INTE dubbeldippa. Det var nåt som George Costanza fick lära sig på en fest. För honom handlade det om att han blev tillsagd när han dippade ett chips, tog en tugga och sedan dippade det igen. För skådare innebär uttrycket ”dippa” att man missar en fågel som man dragit i väg för att se, och det är inget man vill göra.


Så de senaste dagarna nöjde jag mig med en dipp. I tisdags kom först ett larm om en svartvingad glada i Östhammarstrakten, sedan ett om en prärietrana i Västerfärnebo. Eftersom jag skulle norrut dagen efter så gjorde jag ett snabbt överslag i huvudet om att gladan nog skulle stanna kortast tid och att prärietranan skulle gå att ta på vägen upp till Jämtland. Så jag drog på gladan, och dippade den. Den hade dragit från platsen en stund innan vi kom upp. Eftersök gav inget, förutom en stäpp- eller ängshök, honfärgad, som gled lågt över vägen och ut på ett fält. Trots att jag sprang ut på fältet fick jag aldrig se den igen. Kul ändå.

TRANAN STOD MYCKET riktigt kvar på morgonen den sista april, men jag skyndade inte för att komma i väg eftersom jag skulle ha med både fjälla och morsa i bilen. Men vid elvatiden rullade vi genom Västerfärnebo och parkerade vid den gula Elimkyrkan. Snabbt sprang jag fram till en tub och fick se den ljusa prärietranan stående 700 meter ute på fältet. Med krysset fixat sprang jag tillbaka och hämtade mina egna kikare.

Tranan stod och vilade med huvudet under vingen, eller hur de nu löser det där, men efter ett tag så sträckte den på sig och visade hela sig. Ljus, som sagt, och påtagligt mindre än de vanliga tranor som stod intill. Snart blev prärietranan mobbad av två andra tranor och tack vare det lyfte den så att vi fick se den i luften också. Den gick ner i ett videsnår och syntes för stunden inte mer. Perfekt läge för oss att göra sorti. Innan vi for hann jag träffa Daniel Green, mannen som upptäckte prärietranan och som nu för alltid kan kalla sig den som hittade Sveriges första prärietrana. Ja, så undvek jag alltså att dubbeldippa.

EFTERSOM VI VIKIT av från den vanliga rutten mellan Solna och Östersund fick vi stå vårt kast och köra genom Dalarna. Inte så pjåkigt det, men det blev lite darrigt norr om Orsa när temperaturen föll och det snart började snöa riktigt rejält. Med sommardäck hoppas man ju inte på temperaturer kring noll. Men vi klarade oss, och på vägen fick jag in årskryss på tjäder, storspov och ljungpipare.

Morgonen i dag spenderades i backarna norr om Brunflo. Bland rastande trastar hoppades jag få se ringtrast. Mycket riktigt, i enebackarna vid Vamstastugan lokaliserade jag två hannar med vackert vita halvmånar under strupen. Vamsta bjöd också på bergfink, spillkråka, tal- och rödvingetrast, jagande tornfalk, domherre och några korpar. Finemang det.

Vy från Vamstastugan.
Ringtrasten.