MONGOLPIPLÄRKAN I FÖRRA inlägget var en större piplärka. Så mitt 316:e Sverigekryss fick jag inte den 11 maj. Däremot kom det en vecka senare. En vitnackad svärta rastade med några sjöorrar på Hjälmaren 15 mil från Solna, och den medförde inga bestämningsproblem. Så, tillbaka på 316.
Svärtan låg på ganska långt håll, men tack vare att det var vindstilla och inte mycket värmedaller så var det inga problem att skilja ut den bland sina helsvarta resekamrater. Dels har ju hannar i sommardräkt den där vita nackspegeln, dels har de en klargul näbb och ett vitt fält i pannan – allting fullkomligen lös i det vackra vädret. Vi fick också se det typiska dyket när hela flocken av sjöorrar och vård vitnackade svärta gav sig ner under ytan för proviantering; vitnacken gjorde ett antytt hopp över vattenytan och dyker ner med halvöppna vingar, sjöorrarna hoppade i med slutna vingar.
VI VALDE OBSPLATSEN vid Uddens båthamn, men blev lite sugna att ta oss till andra sidan sundet för att komma närmare flocken. Det visade sig inte funka, flera små öar låg mellan oss på landbacken och fåglarna i vattnet. Däremot fick vi en skön stund i storslagen natur där på andra sidan: jordbruksmark, lövskogsdungar och stilla vikar. Här rådde det ingen tvekan om att fågellivet har återuppstått efter vintern. Överallt sjöng näktergal, härmsångare, svartvit flugsnappare, gärdsmyg. Och ute på ängarna fick vi se årets första törnsångare, buskskvättor och törnskata.
Lika mycket sommarkänsla infann sig faktiskt dagen före också, den 17 maj. Pungmesen som byggt bo högt i en björk vid Fysingen föranledde en utflykt dit, och då passade jag också på att lyssna in de första rör- och sävsångarna ute i vassen. Jag noterar med glädje att det går lättare för varje år att skilja deras läten åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar