måndag 30 september 2013

Snösiska på Måssten

NÄR JAG VAR liten och sparkade till plugget längs Skogsvägen i Brunflo så minns jag att jag stannade till och kollade in några fåglar som satt i en buske. Jag kände igen dem från fågelboken, det var gråsiskor och snösiskor. Båda två med en röd fläck på skallen, men snösiskan så himla mycket ljusare.

På senare tid har jag förstått att de två arterna inte är helt uppenbara att skilja åt. Ska det vara två olika arter ens? Och eftersom jag knappt sett en snösiska på några år så har jag tänkt att de som förespråkar att arterna slås ihop har rätt. Men så var jag ute på Måssten i Singö skärgård i söndags och i de stora gråsiskeflockarna som drog runt ön och käkade frön var det ju några fåglar som gav samma intryck som fåglarna jag såg på väg till Kastalskolan.

ÖGONEN FASTNADE FÖRST på fågeln som var ljusare än de andra. Då och då justerade den sin position genom att snabbt flaxa till så att övergumpen syntes, helt vit. När den satt still kunde jag också se hur klen näbben var, faktiskt tydligt mindre än de siskor som smaskade frön intill. Så snösiskor finns nog, och det här var första gången på säkert 30 år som jag kunde kolla in en ordentligt.

Måssten var annars ingen jättehit den här gången, inga taigasångare, inga stäpphökar, inga horder av kungsfåglar, bofinkar eller bergfinkar – som är delar av resultatet från mina tidigare tre besök. Men förutom snösiskan blev det ändå en rolig grej till, fyra–fem bändelkorsnäbbar som passade på att rasta på ön. De tutade ordentligt i sina trumpeter innan de satte sig och tuggade i sig alkottsfrön. Så jäkla kul läte.

I LÖRDAGS JOBBADE jag hemma igen, vilket betydde halvtimmesskådningar från balkongen med jämna mellanrum. Precis som förra helgen snittades tio arter per halvtimme, och totalt blev det 20 arter den här gången. Nya arter var bland andra stenknäck, skogsduva, fjällvråk och havsörn.

Vyn från balkongen på Ankdammsgatan.

söndag 22 september 2013

Balkongdag i Solna

GAV MIG SJÄLV husarrest i dag, behövde jobba. Men jobb behöver distraktion för att utföras, så för att inte fastna i surfande och korsordslösande så systematiserade jag lite balkongskådning. Sju gånger ställde jag mig på balkongen i en halvtimme och räknade alla arter jag såg därifrån. Lustigt nog gav alla halvtimmar bra precis tio arter vardera.

Jag misstänkte att det inte skulle bli så mycket sträckskådning, utan mer en avbockning av de stationära fåglarna. Men redan första halvtimmen, med start 9.15, kom en ensam sädesärla – och de borde ju vara på väg söderut nu. I övrigt blev det de förväntade: blåmes, kråka, ringduva, tamduva, talgoxe, björktrast, skata, gråsparv och silltrut.

DET ANDRA PASSET liknade det första, så när som på att en grönfink dök upp och att sädesärla uteblev. Men tio arter igen, alltså. Nästa pass plussade på med korp, nötskrika och större hackspett, men eftersom tre andra arter inte visade sig så noterades tio igen.

Kring halv två gick jag ut för fjärde gången och såg två ormvråkar snurra i den lilla termik som fanns. De tillsammans med en stationär sparvhök och en gråtrut gjorde att trenden bröts med elva arter under en halvtimme. En dryg timme senare var jag ute igen och noterade tio arter, den här gången var kaja ny.

KLOCKAN 17 VAR det dags för en ny tiorunda. Konstigt var att gråsparv ofta uteblev, till exempel den här gången. Kvart över sex gick jag ut för sista gången och fick bekräftat att det kunde vara riktigt tungt att få ihop tio arter igen. Men så studsade det till med kajor, en sparvhök och fem sädesärlor som lustigt nog drog norrut. Efter ett tag såg jag hur fem sädesärlor gick söderut, kan ju ha varit de norrgående som ångrade sig efter en koll i almanackan.

Precis när jag skulle stänga och konstatera att det blev tio arter även den sista halvtimmen, hörde jag några knäppanden från parken nedanför. Rödhake. Den blev dagens sista art, den 19:e.

Protokoll och kaffe, som det ska vara.
Hackspetten testade antennens hållfasthet.
Sparvhöken på en annan antenn, satt mest och spanade.

lördag 21 september 2013

Snabb kväll på Hagbytippen

HUR MÅNGA ARTER ser man egentligen de där gångerna man står ett par timmar utan att se ett dugg? Fler än vad man tror, när man räknar efter. Drog en sväng till Hagby Ekopark strax före skymningen och såg verkligen inte mycket, men det kändes trots allt rätt okej att vara ute en sväng.

Skulle vi se tio arter? När frågan kom räknade jag efter – vi hade sett nio på en halvtimme då. Bland annat en ladusvala som jagade över kullen, måste vara en av de sista för hösten. Just i sluttampen av ljuset fångade vi in en enkelbeckasin i kikaren, och strax därpå en lärkfalk. 19 arter till slut ändå:
Steglits, ringduva, kaja, kråka, ängspiplärka, grönfink, havsörn, skogsduva, sädesärla, ladusvala, nötskrika, ormvråk, gråhäger, björktrast, taltrast, gräsand, vigg, enkelbeckasin, lärkfalk.

En sån där skuggbild.

måndag 16 september 2013

Sammetshätta på Öland

SPÄNNANDE SKÅDARHELG, DÅ jag tack vare ett uppdrag hamnade i ett annat. Åkte ner till Öland för tidningen Roadrunners räkning och väl där hamnade jag mitt i RM i tomtskådning. Från lördag morgon klockan fem fram till åtta på kvällen stod jag mer eller mindre hela tiden uppe i Segerstads fyr. Vår värd räknade in 101 fåglar den här dagen, och ett par av arterna hjälpte jag honom att få syn på. Fjällabb och dvärgmås var kanske de roligaste arterna under dagen, men hela upplevelsen var makalös.

På väg ner till Öland stannade vi till i Kråkerum för att försöka få syn på en ung stäpphök som hade hängt på några ängar där i några dagar. Lite på måfå svängde vi av mot området där den setts, och rätt vad det var såg vi en rovfågel stå på en stubbåker. På endast 80 meters håll gick det kanon att se alla karaktärer. Grymt fint, och kryss nummer 302 för den här farbrorn jag brukar skåda med (fjällabben blev sen hans 303:e).

PÅ ÖLAND VÄNTADE ett kryss för undertecknad också, en sammetshätta som varit nere vid vid fyren sen i juli om jag inte missminner mig. 20 minuters spanande i Bertils trädgård gav resultat, en hona av fågeln som annars mest brukar befinna sig vid Medelhavet blev mitt kryss nummer 301. Skönt att ta sig över den där 300-siffran på riktigt.

Första solstrålen från fyren i lördags morse.
Fyrvaktarbostaden vid Segerstads fyr.
Kväll, dags för lampan att jobba igen.
Fantastiska ölunderlägg från TT.
Nyfikna kor i Starrsångardungen.

söndag 8 september 2013

Vitryggig hackspett blev 300:e arten

ATT DET BLEV vitryggig hackspett som blev Sverigeart nummer 300 var både en slump och inte. Slumpen består i att vilken fågel som helst kan dyka upp framför ögonen på en. Videsparv hade det kunnat bli, dvärgbeckasin, stormfågel, bredstjärtad labb eller nästan vad som helst. Allt hänger ju på var man råkar befinna sig. Det icke slumpmässiga ligger i att vi för ett par dagar sedan, den här andra farbrorn som också hade hamnat på 299 och jag, bestämde att den art vi skulle kunna ta ihop var just en vitryggig hackspett. Arten är en av Sveriges mest sällsynta häckfåglar, men ett räddningsprogram har pågått i bland annat området kring Nedre Dalälven så vi visste att chansen fanns.

Att försöka se den vintertid sägs vara bra mycket enklare, då utfodras nämligen de sällsynta fåglarna, i alla fall där uppe på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Vi hamnade också just där talgbollar och annat hängs upp under vintermånaderna, i ett område som består av mestadels lövsumpskog. Men inget annat än större hackspett syntes till just då.

SKOGSVÅRDSSTYRELSEN VERKAR GÖRA en ganska bra insats för att skapa mer områden som passar vitryggen, både vid Nedre Dalälven och i områden i Värmland och i Småland. Modernt skogsbruk där pappers- och massaved premieras gör att skogarna fylls med barrträd och de gamla lövskogarna tynar bort, men insatsen ska se till att det år 2050 ska finnas 150 reproducerande par i Sverige – mot dagens knappa tio.

Efter en lite promenad hamnade vi på en plats som kändes rätt för att ställa sig att spana på, bästa tecknet var några döda björkar som pekade naket uppåt. Rätt vad det var hördes ett läte som lät misstänkt likt en gråspett, och snart kom också en sån flygande över huvudena på oss och satte sig i träd längre bort. För den där andra farbrorn betydde det 300! I nästan samma sekund kom en spillkråka som också satte sig i närheten av oss, och i det ögonblicket befarade jag att jag skulle få nöja mig med två väldigt fina spettobsar och försöka glädja mig åt att kamraten nått 300.

MEDAN VI KONCENTRERADE oss på att följa gråspetten som rörde sig i området hördes ett ganska tystlåtet hackande. Kanske gråspetten, tänkte vi. Men när jag kollade efter såg jag en hackspett som jag inte sett tidigare. Stor som en större hack men utan vita fält på ”axlarna”, sidorna vitstreckade – allt som behövdes för att konstatera vitryggig, det svarta på skallen tydde på en hona! Jag fipplade upp tubkikaren och telefonen och lyckades få ett par bilder på den också.

Fågeln bytte träd ett par gånger och visade sig fint, bland annat såg jag ett par ringar på ena tarsen, röda och gula. Från väster kom ett spettläte och vår hona svarade. Strax efteråt drillade den andra fågeln med näbben mot en stam, lite längre och nästan snabbare än en större hack. Troligen var det hannen som hölls sig ganska nära honan.

JAHA, SÅ VAR den gränsen nådd. Skönt att ha klarat av, men bara början.

Vitryggen!
Farbrorn som fick 301 i dag.
Farbrorn som fick 300 i dag.
En liten hyllning på Club 300:s sajt.

tisdag 3 september 2013

Rödstrupig piplärka vid Angarnsjöängen

TVÅ LATHETER HAR hindrat mig från att kryssa rödstrupig piplärka förrän i kväll. Den ena handlar om att jag inte sökt mig till den här piplärkans rastlokaler den här tiden på året. Kanske har jag suttit i en soffa då jag borde varit ute, eller så har jag varit ute på annat håll. Den andra latheten är att jag inte har lärt mig lätet, vilket betyder att om jag ändå tagit mig ur soffan och åkt till rätt lokal så har jag inte förstått att det var en rödstrupig piplärka som flög upp framför mig under pipande flykt.

Men under året har jag förstått att läten går att lära sig. En spellista med de vanligaste sångerna har gått i bilen när jag varit ute och kört, det var inför vårens och sommarens inventeringar jag kände att de skulle in i skallen. Så därför gav jag mig på den rödstrupiges lockläte, sedan i går har jag lyssnat in mig på det för att kunna reagera om jag skulle hamna i rätt läge för att höra det.

RÖDSTRUPIGA PIPLÄRKOR HÄCKAR i nordligaste Sverige och österut, men sveper nedför östra sidan av landet under höstflytten. Rapporter har talat för att det har funkat i år också. Så laddad med nyvunnen läteskunskap åkte jag ut till Angarn, ett av ställena där det setts och hörts rödstrupar de senaste dagarna. Jag kom ut rätt sent, men blev ganska fort belönad med tre eller fyra fåglar som flög upp ur tuvorna och drog sig ut över sjöängen medan de lät höra ett utdraget pipande. Precis det läte min hjärna lärt sig registrera. Kanon. Art nummer 299 på listan.

Att det är just 299 arter jag nu sett eller hört i Sverige är lite pikant. Dels är 300 arter något av en drömgräns bland skådare (skamgräns enligt många diton), dels är jag nära bekant med en annan farbror som bara för ett par dagar sen kom upp i samma antal som jag fick ikväll i och med prärielöparen i Foteviken. Så nu jäklar är det spännande värre.

Angarn i kväll, en halvtimme efter mötet med rödstruparna.

söndag 1 september 2013

Prärielöpare vid Foteviken

FÅGLAR FÖLJER SINA egna sinnen. En intuitiv kontakt med naturen gör att de vet exakt när de ska flytta söderut, med vilka de ska para sig, vad de ska käka på. Flyttningen sker ofta med kuslig precision. Vissa arter flyttar och kommer tillbaka på dagen när, år efter år (även om det för en del arter har förskjutits på senare år).

Men många flyttar bara när vädret är det rätta, visserligen inom samma tidsperiod varje år. Rovfåglar, till exempel, som passar på att dra söderut när uppvindarna är gynnsamma. För precis ett år sedan var det såna betingelser då jag var nere i Falsterbo över helgen. Om jag minns rätt såg jag 18 rovfågelarter som det veckoslutet kände att allt stämde för att flyga söderut. Hände samma sak i år? Inte ett dugg.

FÖRHOPPNINGEN FANNS OM att årets Falsterbotripp skulle ge samma rovfågellycka som förra årets. Inte helt samma, förstås, tanken var att arter som större skrikörn, gåsgam, svartvingad vadarsvala och vad som helst som inte finns på min lista skulle dyka upp också. Det gjorde de inte. Halvkasst väder gav inte den termik som skulle locka upp dem i luften, strömmen av hundratals bivråkar uteblev också.

Så i stället för att stå på Skanörs ljung och räkna in rovfågel fick det bli lite uppsökande verksamhet i stället. Till exempel letade vi upp en svarthalsad dopping i en pöl söder om Börringesjön och tittade på när en massa lokala röda glador visade upp sig i luften, ett par bruna glador var uppe och konkurrerade om luftherraväldet.

MEST SPÄNNANDE BLEV helgens enda nya Sverigekryss, en prärielöpare. Fågeln hade rapporterats från Lilla Hammars näs norr om Foteviken under hela veckan, och nog trodde man att det bara skulle vara att hämta in den arten. Men så enkelt blev det inte. Första gången vi gav oss ut var det inget liv ute på revlarna och andra gången fick vi veta att den dragit i väg nånstans. Tredje attacken var på väg att ta oss vadande ut på revlarna, men det visade sig inte behövas.

När vi kom dit fick vi veta att den återigen lyft mot fastlandet på andra sidan. Trots det så stod vi kvar genom en blöt regnskur och tittade efter det lilla som fanns. Några kustpipare kom till reveln, snart också ett gäng kärrsnäppor. När så två strandpipare och en avvikande fågel landade blev det riktigt intressant. Polaren hade svarat på ett telefonsamtal och jag försökte upphetsat rikta hans uppmärksamhet mot den lilla vadaren där ute. Jag kände direkt att det här var en het prärielöparkandidat, men behövde hjälp att artbestämma den. Så lyfte min kandidat, gjorde en sväng över reveln och blev en allt mindre prick i min kikare.

Var det rätt fågel? I det läget kunde jag inte hävda det. Men så såg jag att ett larm kommit. Gänget som vadat ut på ön hade bevittnat samma sak som jag, från 50 meters håll och inte de 250 meter jag hade ut till reveln. Då var det klart. Det trista var bara att grabben vid tuben bredvid inte hade sett den. Fler människor kom ut till oss efter larmet, och 40 minuter senare var det någon som såg prärielöparen igen.

AT FÅGLAR FÖLJER sin egen agenda är otroligt frustrerande när man räknat med att få se en viss art för att kunna pricka av den på listan. Men, och den här slutsatsen är lika klichéartad som sann, det är ju lite den grejen som är kul. Att få jaga, analysera misslyckande, spinna nya planer. På det sättet blir varje nytt kryss en ny bekantskap, och inte bara en ny siffra. Även om det är viktigt också.

Så: nummer 298, prärielöpare.

Sträckräknargänget på Nabben, Falsterbonäset.
Sista dagen drog vi till Kullens fyr för havsfågel. Tidig ankomst.
En del blev tröttare än andra av att kliva upp klockan 3.
Räkost, chips, Onsalakorv. Två skivor bröd.