Rödstrupig piplärka vid Angarnsjöängen

TVÅ LATHETER HAR hindrat mig från att kryssa rödstrupig piplärka förrän i kväll. Den ena handlar om att jag inte sökt mig till den här piplärkans rastlokaler den här tiden på året. Kanske har jag suttit i en soffa då jag borde varit ute, eller så har jag varit ute på annat håll. Den andra latheten är att jag inte har lärt mig lätet, vilket betyder att om jag ändå tagit mig ur soffan och åkt till rätt lokal så har jag inte förstått att det var en rödstrupig piplärka som flög upp framför mig under pipande flykt.

Men under året har jag förstått att läten går att lära sig. En spellista med de vanligaste sångerna har gått i bilen när jag varit ute och kört, det var inför vårens och sommarens inventeringar jag kände att de skulle in i skallen. Så därför gav jag mig på den rödstrupiges lockläte, sedan i går har jag lyssnat in mig på det för att kunna reagera om jag skulle hamna i rätt läge för att höra det.

RÖDSTRUPIGA PIPLÄRKOR HÄCKAR i nordligaste Sverige och österut, men sveper nedför östra sidan av landet under höstflytten. Rapporter har talat för att det har funkat i år också. Så laddad med nyvunnen läteskunskap åkte jag ut till Angarn, ett av ställena där det setts och hörts rödstrupar de senaste dagarna. Jag kom ut rätt sent, men blev ganska fort belönad med tre eller fyra fåglar som flög upp ur tuvorna och drog sig ut över sjöängen medan de lät höra ett utdraget pipande. Precis det läte min hjärna lärt sig registrera. Kanon. Art nummer 299 på listan.

Att det är just 299 arter jag nu sett eller hört i Sverige är lite pikant. Dels är 300 arter något av en drömgräns bland skådare (skamgräns enligt många diton), dels är jag nära bekant med en annan farbror som bara för ett par dagar sen kom upp i samma antal som jag fick ikväll i och med prärielöparen i Foteviken. Så nu jäklar är det spännande värre.

Angarn i kväll, en halvtimme efter mötet med rödstruparna.