Prärietrana i Västerfärnebo

Prärietranan mitt i bild, vanlig trana till vänster.

MAN FÅR INTE dubbeldippa. Det var nåt som George Costanza fick lära sig på en fest. För honom handlade det om att han blev tillsagd när han dippade ett chips, tog en tugga och sedan dippade det igen. För skådare innebär uttrycket ”dippa” att man missar en fågel som man dragit i väg för att se, och det är inget man vill göra.


Så de senaste dagarna nöjde jag mig med en dipp. I tisdags kom först ett larm om en svartvingad glada i Östhammarstrakten, sedan ett om en prärietrana i Västerfärnebo. Eftersom jag skulle norrut dagen efter så gjorde jag ett snabbt överslag i huvudet om att gladan nog skulle stanna kortast tid och att prärietranan skulle gå att ta på vägen upp till Jämtland. Så jag drog på gladan, och dippade den. Den hade dragit från platsen en stund innan vi kom upp. Eftersök gav inget, förutom en stäpp- eller ängshök, honfärgad, som gled lågt över vägen och ut på ett fält. Trots att jag sprang ut på fältet fick jag aldrig se den igen. Kul ändå.

TRANAN STOD MYCKET riktigt kvar på morgonen den sista april, men jag skyndade inte för att komma i väg eftersom jag skulle ha med både fjälla och morsa i bilen. Men vid elvatiden rullade vi genom Västerfärnebo och parkerade vid den gula Elimkyrkan. Snabbt sprang jag fram till en tub och fick se den ljusa prärietranan stående 700 meter ute på fältet. Med krysset fixat sprang jag tillbaka och hämtade mina egna kikare.

Tranan stod och vilade med huvudet under vingen, eller hur de nu löser det där, men efter ett tag så sträckte den på sig och visade hela sig. Ljus, som sagt, och påtagligt mindre än de vanliga tranor som stod intill. Snart blev prärietranan mobbad av två andra tranor och tack vare det lyfte den så att vi fick se den i luften också. Den gick ner i ett videsnår och syntes för stunden inte mer. Perfekt läge för oss att göra sorti. Innan vi for hann jag träffa Daniel Green, mannen som upptäckte prärietranan och som nu för alltid kan kalla sig den som hittade Sveriges första prärietrana. Ja, så undvek jag alltså att dubbeldippa.

EFTERSOM VI VIKIT av från den vanliga rutten mellan Solna och Östersund fick vi stå vårt kast och köra genom Dalarna. Inte så pjåkigt det, men det blev lite darrigt norr om Orsa när temperaturen föll och det snart började snöa riktigt rejält. Med sommardäck hoppas man ju inte på temperaturer kring noll. Men vi klarade oss, och på vägen fick jag in årskryss på tjäder, storspov och ljungpipare.

Morgonen i dag spenderades i backarna norr om Brunflo. Bland rastande trastar hoppades jag få se ringtrast. Mycket riktigt, i enebackarna vid Vamstastugan lokaliserade jag två hannar med vackert vita halvmånar under strupen. Vamsta bjöd också på bergfink, spillkråka, tal- och rödvingetrast, jagande tornfalk, domherre och några korpar. Finemang det.

Vy från Vamstastugan.

Ringtrasten.