Dvärgsumphöna i Halland

JAG UNDVEK EN dipp i fredags genom att inte ens dra. För ett tag sedan dök det upp en orientseglare vid Kvismaren som jag inte hade läge att åka på. I fredags larmades om en likadan seglare från samma ställe, och gåendes bland hyllorna på Coop beslöt jag mig för att inte åka i väg – jag skulle fullfölja den fiskgratäng jag vari färd med att köpa ingredienser till. Två kompisar ringde och sa att de hade plats i en bil och det fick mig att tveka, men jag stod fast vid beslutet att inte dra.

Senare på kvällen var min fiskgratäng färdig och kunde avnjutas. Pojkarna som drog till Kvismaren meddelade i samband med att jag skrapade upp såsen med en kniv att de just hade missat seglaren. Den hade dragit nånstans mitt framför näsan på dem. Då kände jag mig ännu tryggare i beslutet att inte dra.

SÅ HAMNADE JAG i ännu ett beslut i att dra eller inte dra. Det var i lördags kväll och en blåtrast hade setts på Hallands Väderö i Skåne. Magkänslan sa att det var för långt bort, att den skulle hinna flyga därifrån innan jag ens kommit söder om Södertälje, att blåtrast får bli en fågel jag ser om jag råkar se den nån gång i framtiden. Men så växte ändå motivationen, särskilt sedan jag fått ett erbjudande om att hänga på i en bil där jag inte behövde vara chaufför under natten.

Så jag lämnade det sällskap jag var i åkte hem och rafsade ihop det jag trodde mig behöva för bilresa och artjakt. Klockan var då halv elva på lördagkvällen. Nånstans kände jag att det inte var likt mig att göra det här draget, särskilt illa tyckte jag om att beröva en kär person på en vanlig mysig lördagskväll och, med tanke på resans längd, även en potentiellt mysig söndag med en mer normal utflykt till loppisar, glasskiosker eller en filt i en park. Men för en blåtrasts skull, tänkte jag, då kanske man får.

BILRESAN NER GICK rätt smidigt. Jag slumrade till kort ibland, han som körde gjorde det inte. En dvärgsumphöna spelade vid Skottorp strax norr om Hallandsåsen, och eftersom vi hade hyfsat med tid innan båten från Torekov till Väderön skulle gå så hade vi tid att stanna till och försöka lyssna efter den. Det funkade kanon, på fem minuter hade vi hört sumphönan, nytt Sverigekryss för mig, och lite andra ljudliga nattsångare – som kärrsångare, rörsångare, sävsparv och de idoga näktergalarna.

Halv sex gick en hyrd fiskebåt ut till ön, och vi landade i en stämning som inte var direkt hoppfull. 15 pers hade åkt ut före oss, men på en halvtimme kammat noll. I ett par timmar stod vi ändå vid den senaste platsen för en obs på blåtrasten utan att se den. När vi på bred front gick genom dungen gav inte det heller nåt. Precis som magkänslan sagt så hade den nog redan lämnat ön.

VI GICK ÄNDÅ runt lite mer på ön, inte alla gånger man är på en sån plats. Överallt sjöng törnsångare och i luften samsades ladusvalor och hussvalor om godbitar i form av insekter och spindeldjur. Åtminstone fyra rosenfinkar spelade, en av dem såg vi fint – skarpt röd på huvud och bröst och med en intensiv vilja att säga att han var glad att se oss.

Halv elva gick båten tillbaka till Torekov och på parkeringen i hamnen kändes verkligen att det var lika lång väg tillbaka. Jag hade slumrat till liggande direkt på marken ett par gånger ute på ön, men var förstås inte i närheten av att vara utvilad. Jag klarade att köra till Jönköping innan jag behövde avlösning, sen fick det vara nog. Undrar just hur mycket nog det får vara när nästa larm kommer?