Svartstrupig järnsparv på Gräsö

Svartstrupig järnsparv, hane.

KLOCKAN STÄLLDES PÅ strax före tre på morgonen i fredags, tanken var att jag skulle hinna upp till Öregrund för att ta färjan ut till Gräsö nån gång före soluppgången. Anledningen var förstås en svartstrupig järnsparv som visat sig på en matning uppe i Norrboda i torsdags. Det löste sig, och jag fick mitt

Jag var framme vid färjeläget strax efter fem. Det var fortfarande halvmörkt och vinden friskade på rätt rejält, men det var inga problem för färjekarlen att ta de fyra bilarna – alla med skådare – över sundet klockan halv sex. På väg upp till Norrboda kom ett larm om att fågeln setts på samma ställe som dagen före, 20 minuter senare gick jag själv på vägen fram till bondgården där det redan stod ett tiotal skådare.

JODÅ, JÄRNSPARVEN HAR setts, för bara tre minuter sedan var den på marken vid matningen, sa de församlade. Som vanligt räcker inte det om man kom efter just den tidpunkten, så det var bara att ställa sig och vänta och kolla in de talgoxar, blåmesar, gulsparvar, grönfinkar och koltrastar som njöt av de frön som hemmansägaren hade placerat ut. En havsörn flög också förbi, en gröngöling gapade; grågäss, tranor och hägrar flög också omkring över gården. Men ingen svartstrupe, nervositeten steg ytterligare när en sparvhök dök upp i bondens trädgård. Skulle den föredra sibirisk gäst eller nöja sig med de vanliga i häcken?

Efter nån timme visste vi inte vad som hänt, det enda som stod klart var att den inte verkade dyka upp vid matningen igen. Jag ville inte stå kvar och bara glo på en fröbehållare, så jag tog en vända till vänster om huset. Några buskage längre ner i trädgården såg rätt lämpliga ut för en järnsparv att gömma sig i medan den smälte frukostmaten. Ett gäng andra skådare hade fått samma idé och dragit sig bort mot högersidan av trädgården. Därifrån kom plötsligt ett rop om att svartstrupen sågs inne i ett annat buskage. Jag rusade dit, utan att få syn på den.

HELA SKÅDARGÄNGET DROG sig nu till aspdungen bakom buskaget. Några fick syn på delar av svartstrupen, andra såg inte ett smack. Däribland jag. Så jag bestämde mig återigen för att lämna gruppen och gick tillbaka till vänstersidan och ställde upp tuben för att ha koll på buskaget från det hållet. Det lönade sig ganska fort. Medan jag spanade in i riset med tubkikaren fick jag plötsligt en pippi i fokus som jag aldrig sett. Svart huvud och bröst och med ett tydligt ljust ögonbrynsstreck. Det var den där svartstrupiga järnsparven som jag hade väntat på. Den satt helt öppet i gott och väl tre sekunder innan den försvann in i dunklet igen.

Jag ropade dit de andra, men fågeln sågs inte mer just därifrån. Själv var jag nöjd för tillfället och sprang upp till bilen och tog en fikapaus. Men jag var sugen på att se mer av järnsparven, så jag gick tillbaka till gården igen. Jag såg den ganska snart igen, den höll till i buskaget till höger i trädgården, men bjöd inte på några superfina uppvisningar. Däremot kom den snart tillbaka till matningen igen, och under någon minut så fick jag se den riktigt fint.

DET HÄR VAR sjätte gången en svartstrupig järnsparv dök upp i Sverige, eller i alla fall sjätte gången som en setts, så det var många glada miner bland skådarna som äntligen fick se arten. Vanligtvis brukar det vara på höstarna man ser dem, men årets milda vinter kanske har gjort att några stannat kvar. Just järnsparven i Norrboda antas ha kommit fram ur skogarna under det snöfall som kom tidigare i veckan, snön gjorde det helt enkelt svårare för den att hitta mat på egen hand och en matservering var nog lockande. Bra det, tredje nya krysset för i år.