Trädlärka vid Angarnsjöängen

OM MAN BERÄKNAR antalet svenska häckfåglar till 253 så har jag sett 242 av dem (har utgått från den artlista som användes vid Fågelfoto-SM 2013). Givetvis borde de fåglar som faktiskt bygger bo och föder upp ungar här vara lite prioriterade för en kryssare, i stället för felflugna gäster. Men nordsångare, lappmes, videsparv, dvärgsparv, tornuggla, jaktfalk, höksångare, gulhämpling, fjälluggla, dvärgbeckasin och blåstjärt – de som återstår att se för mig – är inte så jäkla lättillgängliga om man befinner sig på fel plats vid fel tid. Då kan det vara enklare att åka på en svartstrupig järnsparv, till exempel.

Fram till i går saknade jag tolv av de här häckfåglarna, men en tur till Angarnsjöängen kunde ta bort det skamliga med att inte ha trädlärka på listan. Faktiskt så hörde jag trädlärka redan för ett par år sedan utan att vara medveten om det. Jag har skrivit om det tidigare, om hur jag på väg till en lappuggla ute på Ekerö hörde en sjungande fågel som inte var bekant, men att jag hörde två gubbar prata om den. Jag tyckte att de sa ”trädpiplärka”, eftersom ordet ”trädlärka” inte fanns i min vokabulär på den tiden. Mer kunskap hade alltså gjort att jag hade kunnat kryssa av lärkan redan då.

SEDAN DESS HAR jag inte direkt jagat trädlärkan. Som sagt så kan det både vara enklare och mer intressant att åka i väg och kolla in en raritet. Men ju fler fåglar jag ser, desto viktigare känns det att ta de ”enkla”, de som faktiskt har fasta häckplatser i landet. Trädlärkan börjar komma tillbaka från Sydeuropa den här tiden på året, rapporter från skådare avslöjar det. Ett sånt avslöjande kom alltså från Angarnsjöängen härom dagen, och i går hade jag läge att ge mig ut på jakt.

Att jag kom ut först mitt på dagen hade kunnat spoliera fyndet. När jag kom fram till Tältholmen förstod jag att fågeln hade hörts tidigare på dagen, men att den nu tystnat. Däremot sjöng bofinkar som bara fanken, och på rundan jag gjorde bort från Tältholmen fick jag också årets första bruna kärrhökar, brunänder, skogsduva och spillkråka.

TILLBAKA PÅ TÄLTHOLMEN satte jag mig för att fika. En halvtimme in i kaffet och en nu kall cheeseburgare hörde jag plötsligt det där välljudande lätet, som jag spelat upp i bilen på väg ut, på andra sidan åkern. Jag gick mot de starka tonerna för att kanske hitta trädlärkan sittande nånstans, men i stället rörde sig ljudet ovanför mitt huvud nånstans i himlen utan att jag fick syn på upphovsmannen. Så bra, ändå. En stund senare såg jag en fågel flyga med en silhuett jag inte kände igen: breda vingar och ingen tydlig stjärt. Kanske var det min trädlärka.

Med ett 310:e Sverigekryss innanför västen tog jag bilen för att kolla av åkrarna vid Åsta, södra sidan av Angarnsjöängen. De ljungpipare som några hade sett såg jag inte, men däremot ett gäng sångsvanar. Mindre sångsvan kanske kunde gömma sig i gruppen, tänkte jag när jag började kolla av svanarna från vänster till höger. Och längst till höger låg en svan med bara lite gult på näbben, med kortare hals och mycket annat som tydde på mindre sångsvan. Så kul, ändå. Min första för i år, på två år faktiskt.

Mindre sångsvan, dimmad av en torkad tår på linsen.