Kaspisk pipare på Mörkö

Kaspisk pipare, inte min bild.

FRÅN SVENSK HÄCKFÅGEL i måndags (trädlärka) till nåt alldeles tvärtom. I går vid lunch kom ett larm om en kaspisk pipare som hade setts ute på Mörkö, sydöst om Södertälje. Bara att strunta i våffeldagen och andra uppgifter, och dra. Kryss 311 blev alltså en art som aldrig tidigare setts i Sverige.

En kaspisk pipare sågs i Björneborg, Finland, i måndags. Spekulationer fanns att fågeln skulle fortsätta västerut under natten och möjligen dyka upp på svenska östkusten senare. Jo tjenare, tänkte jag; även om den flyger över vattnet så skulle det vara som att hitta en vegan på en karneval, det finns ju lite kust att gå igenom.

MEN EN KASPISK pipare hittades, och enligt experterna så verkar det vara samma fågel som sågs i Finland. Kanske är det inte så otroligt att det är samma fågel, kaspiska pipare besöker sällan Europa från sina häckplatser norr och öster om Kaspiska havet, så det hade varit mer speciellt om det var två exemplar i ungefär samma trakt.

Mest otroligt är kanske ändå att nån hittade fågeln där ute på Mörkö. Platsen var inte direkt en given fågellokal, utan bara en massa vidsträckta åkrar som är riktigt svåra att överblicka. Dessutom finns liknande åkrar överallt i trakten, och bortanför den trakten, i nästan all oändlighet. När vi kom med bilen på den smala landsvägen och parkerade såg vi att det var ett gäng bläsgäss och sädgäss på en av åkrarna, tofsvipor flög också omkring, så kanske var det de fåglarna som lockade de första skådarna att spana av området.

TYDLIGEN HADE MAN först sett piparen på ganska långt håll från en dungen nära vägen. Men många skådare hade också gått grusvägen fram i nån kilometer för att sedan ta sig så nära piparplatsen som möjligt. Det gjorde vi också. Längs vägen stannade skådare till för att säkra fågeln genom tubkikaren. Jag såg också en fågel i området, men kunde på det avståndet inte avgöra om det var en kaspisk pipare eller eller nåt annat befjädrat som gillade att gå runt på en höstsådd åker.

Sista meterna fram till skådarna sprang jag, jag tänkte snabbt få in fågeln innan jag lugnt kunde kolla in den genom min egen kikare. Men precis som man befarar i såna här lägen så konstaterade de som stod där att piparen nu hade försvunnit ner i ett dike eller bakom en ås. ”Men den kommer nog fram, den är skitfin.” Jaha, men spådomar duger inte för mig nu, jag vill veta var den är!

MEN DET VISSTE ingen under de närmaste två timmarna. Vi vankade av och an för att möjligen få en bättre vinkel bakom åsen, men inte ens folk uppflugna i aspar och björkar lyckades få syn på den. Till slut vågade sig några över ett taggtrådsstängsel och i och med det var isen bruten. Plötsligt stormade hundra skådare över ett dike också, gick vidare i åkerkanten och nådde ett jakttorn varifrån åsens baksida öppnade upp sig. Och där fanns den kaspiska piparen.

Den hade nog varit där hela tiden sen den försvann, ätandes småkryp utan inseende från en massa folk med kikare. Vi såg den precis i kanten av åkern, först bara bakifrån, men snart vände den upp fronten och såg ut att titta oss rakt i ögonen. Då syntes också det speciella bröstbandet, tegelrött lysande mot det grönbruna underlaget.

FOLK STOJADE OCH skrattade, slog varandra i ryggen och gjorde high five. Den tryckta stämningen från minuterna före var helt borta, nu haglade skämten igen och de stackare som åkt direkt från jobbet i bara kostymen såg inte längre ut att frysa i den snåla nordanvinden.

På väg tillbaka till bilarna var det vi som kunde gå med avslappnade steg på grusvägen, de vi mötte hade fortfarande det där stressade steget och orolighetens kval i mörknade ögon. Men alla som kom ut på åkrarna i går fick se fågeln. Och kvart i sex i morse kom larmet som sa att piparen var kvar även i dag, regnet och blåsten under natten fick den nog att stanna. Mums.

Avslappnade skådare med nytt kryss.

Kaspisk pipare, min härliga bild.