EN RAPPORT OM FJÄLLPIPARE nånstans på Lövstaslätten utanför Uppsala fick mig att göra en kvällstur i går. Jag såg mina första fjällpipare en vår på Öland för några år sedan, det var senast jag såg några. Inte ens en högfjällstur i Jämtland i somras kunde leverera en av fågelvärldens allra stiligaste arter. Bland fåglar är det vanligast att hannen har de mest färggranna dräkterna, men hos fjällpiparna är det honan som är den mest distinkta och iögonfallande. Det är också honan som hävdar reviret, medan hannen är den som sköter det mesta av ruvningen och vården av ungarna.
Men Lövstaslätten gav inga fjällpipare. Det enda jag såg var en buskskvätta, en ung törnskata med nån sorts skalbagge i munnen och ett gäng på säkert 60 kråkor som letade efter nåt ställe att övernatta på. Det blev också tydligt att det den här tiden på året är stopp för visuell skådning redan kring åttatiden. Lövstaslätten blev snabbt allt dunklare, vid halv nio var det för mörkt för att upptäcka något. Så kan det gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar