En helg på Falsterbo Bird Show

JAG ANAR EN NY hösttradition, nåt som kan få samma betydelse som surströmmingsskiva, flanellkostym och regniga lördagar på rygg i soffan: Falsterbo Bird Show. Jag besökte den i helgen för första gången och blev impad. Dels av mässan i sig, dels av kombinationen tid och plats.

Själva mässan hölls på ridanläggningen, den som ser så där maffigt klassisk ut när man ser den på tv-sändningarna från Falsterbo Horse Show om somrarna. Stället passade bra för fågelfolk också där den ligger mitt i fåglarnas flyttstråk, många fina obsar av till exempel bivråk gjordes från gatan mellan utställarnas tält.

Kikarföretagens tält undvek jag i det längsta, en titt i deras fräscha tubar gör att man upptäcker att ens egen tubkikare är en toarulle med förmörkningsfunktion – och sånt vill man inte veta. Däremot är det häftigt att få se en del av vad både lokala, regionala och nationella fågelorganisationer jobbar med och inse vilken betydelse Skåne har för hela Sveriges fågelliv.

OCH DÄR HAR VI det mest spännande, och det som alltid gjort intryck på mig när jag varit i Skåne; varenda jäkla fågel (jag vet, inte ripor och sånt) drar ju förbi det här stället på våren och på hösten. Fåglarnas vilja att flyga så mycket som möjligt över land tar dem ner genom landet, för att sen svänga västerut och komma över Falsterbonäset innan de går ut över vattnet och siktar på Danmark.

Redan när vi kom ner till Skåne med flyg i fredags så såg vi att det var full fart i luften. Överallt över åkrarna hängde ryttlande tornfalkar på spaning efter mat. Jag vet faktiskt inte hur många av dem som är bofasta i Skåne, men några av dem var tveklöst flyttare som passade på att proviantera inför resan söderut.

DE STORA MÄNGDERNA FÅGEL fick vi inte förrän morgonen därpå. Bra precis klockan sex på morgonen kom vi ner till Nabben, sanddynerna som är början på slutet av Sverige. Redan då var det svårt att få plats att fälla ut benen på kikarstativet, men mängden skådare är också nåt av storheten med en sån här fågelmässa – fler ögon ser mer.

I början var det rätt stilla. Skarvarna hade dock uppgiften klar för sig och var de första som kastade sig ut över öppet vatten, några gäss och änder gjorde snart samma sak. En labb fick vi också korn på, men den flög av någon anledning norrut, mot Öresundsbron till. Sparvhökar fanns snart i varenda buske också. Ett par dagar tidigare hade 480 sparvhökar sträckt över sundet, den här dagen verkade inte bli sämre.

Ovanför våra huvuden var det hela tiden ett pipande ljud av småfåglar som visade sig vara trädpiplärkor och gulärlor – periodens flitigaste flyttare. Båda arterna ska hinna mer till tropiska Afrika, södra sidan av Sahara, innan den europeiska vintern kommer så det är förstås smart av dem att börja redan nu. Innan gulärlorna försvann ut över sundet satt de på golfbanans fairway och snappade insekter. Rätt vad det var steg samtliga upp i luften och satte kurs söderut, imponerande att de pallar.

PLÖTSLIGT STACK ETT LÄTE ut ur mängden. Jag uppfattade det inte själv, men de sträckräknande proffsen gjorde oss uppmärksamma på det. Det var en fältpiplärka. Den flög strax över våra huvuden längs med raden av skådare och lämnade snart land med västlig kurs. Kul, första gången jag fick se en sån. En gulhämpling gjorde också några svängar över oss, men trots att jag hade fågeln i kikaren så fick jag inget riktigt grepp på den. Den arten kände jag att jag inte skulle kryssa där och då, jag vill ha en bättre obs på den innan jag räknar in den.

En bättre obs fick jag nån timme senare då en stäpphök gick söderut bortanför golfbanan och sedan svängde västerut så att den flög förbi en bit utanför oss. Vissa av skådarna kände igen fågelns typiska flykt redan på långt håll, medan jag behövde vänta tills den kom närmare innan jag kunde känna att den skilde sig från andra kärrhökar. Ensam på Nabben hade jag inte vågat artbestämma den till en stäpphök, men med församlingens expertis i ryggen känns krysset säkert.

ÄNNU FLER ROVFÅGLAR blev det när vi runt middagstid drog oss upp mot Skanörs ljung, ett stort öppet fält nordost om Nabben. Totalt under helgen såg jag 16 olika rovfåglar, en pilgrimsfalk dök upp redan nere på Nabben, och här kom fiskgjuse, ormvråk, bivråk, fjällvråk, brun kärrhök och röd glada. Den stora stjärnan dök upp nån timma senare, en ung mindre skrikörn. Vi fick koll på den på långt håll och ganska fort gled den åt vårt håll. Ibland gjorde den en sväng i luften där uppåtvindarna kunde ge den några höjdmeter.

Dagens sista rovfågel blev en brun glada. Den hittade vi vid Näsbyholm dit vi hade åkt för att spana in en ung svarthalsad dopping, som visade sig vara minst två. Brungladan jagade i samma marker som flera rödglador, en havsörn och några ormvråkar. Det är mäktigt detta landskap.

SÖNDAGEN BLEV MEST en mingeldag. Vi hängde vid mässan och försökte hitta anledningar att fika och käka. Läckert ändå att stå där och se alla de där fåglarna så obrydda ta sig söderut. För mig själv är Skåne en ovanlig plats, naturen liknar inte alls den jag är van vid och jag behöver anpassa mig för att kunna ta in det jag ser. För fåglarna verkar alla miljöer vara bekanta och bekväma, oavsett om det är norra Sveriges barrskogar, Falsterbos platta landskap, tyska floddalar eller Afrikas heta öknar.

Soluppgång ute på Nabben, strax efter klockan sex.

Lite senare ute på Nabben, de stora massorna 
har droppat av och det är mer mingel än skådning.

En pilgrimsfalk satte sig fint ute på ett rev.

Skanörs ljung, en plats som alla rovfåglar 
verkar flyga över på väg söderut. Här fick 
vi en fin obs på mindre skrikörn. Framåt 
eftermiddagen blev det mer avslappnat.