Det regnade ihållande men inte kraftigt, och enligt all expertis var läget perfekt för att flyttande småfåglar österifrån skulle rasta på ön i väntan på uppehåll. Och redan när vi klev i land på Måssten hörde vi att det var liv i buskarna, kungsfåglar och rödhakar körde sina lockläten – något som skulle bli ljudkulissen för dagen ute på ön.
När morgonljuset kom tog vi första rundan runt Måssten. Kungsfåglarna och rödhakarna började visa sig nu också, kungsfåglarna klängande på grenarna och rödhakarna närmare marken. Plötsligt stack ett läte ut ur kulissen, en ljus vissling som steg på slutet. Fredrik var förstås bombsäker: taigasångare. Fågeln lockade några gånger utan att visa sig, men jäklar vad skönt med en fågel med ett så tydligt läte. Nu sitter det även i min hjärna.
Vår bas hade vi vid öns högsta punkt intill en träddunge. Där uppe hörde vi taigor flera gånger under dagen, och där fick vi också se den tydligt; det skarpa ögonbrynsstrecket och de två vingbanden. Taigasångaren häckar på den sibiriska tajgan och övervintrar i Sydostasien, men brukar ganska ofta dyka upp i Europa på höstarna. Nu har jag fått se den också.
Bestämningen var inte helt klar, så vi fortsatte lite konfunderade på vår runda. När vi återvände lite senare spelade vi upp lockläte och sång för att få fågeln att visa, och nästan direkt såg vi en rörelse i snåret. Vi placerade ut oss runt platsen vi sett fågeln och det dröjde inte länge innan Fredrik visslade till och visade att han såg fågeln. Blåstjärten!
Snabbt pilade vi andra dit också, bara för att förstå att fågeln hittat ett ställe att gömma sig på igen. I gott och väl trekvart satt vi och stirrade in bland löv och rötter. Bara vid ytterligare ett tillfälle såg jag en rörelse, men utan att få grepp på vad det var. Ett försök att stöta fram den gav inget, och till slut var det bara Fredrik som verkligen hade fått se blåstjärten. Bättre lycka nästa gång för oss andra.
EN LITEN BELÖNING kom strax därpå, när vi lite molokna drog kring snåret där blåstjärten gått upp i rök. Klockan var närmare ett och plötsligt kom tre kärrhökar in över ön från nordost. Stäpphök! Tre stycken, varav en var en utfärgad hanne. I medvinden drog de snabbt över ön, men gav oss riktigt fina obsar. På en resa till Israel förra hösten var stäpphöken riktigt vanlig, men i Sverige hade jag fått vänta tills i början av september i år innan jag fick se min första nere i Falsterbo. Nu levererade den verkligen inför mina ögon. Wow.
Men trots några fina rariteter så var det kungsfåglarna som var den mäktigaste synen under dagen. Undrar om man nånsin får se dem i en sån mängd igen. Deras lockläten hördes som sagt hela tiden, och de drog från träd till träd i flockar om säkert ett par hundra fåglar. Helt tydligt rörde de sig mot öns södra sida, och när det under ett par timmar blev ett uppehåll i regnandet var trafiken så livlig att det kändes som om jag stod mitt i en gräshoppssvärm.
Flock efter flock lämnade ön, ofta med nån enstaka taigasångare i släptåg, och framåt tretiden var det nästan helt tyst i buskarna. Det var grymt läckert att under en dag få vara mitt i den stora resa som fåglarna gör varje år. Hade jag sett den här dagen som en film på bio så hade den fått högsta betyg, tio näbbar av tio.
 |
| Blåstjärtjakt. Fredrik håller koll från vänster... |
 |
| … och PJ håller koll från höger. |
 |
| Vy mot söder, med bryggan till höger. |
 |
| Havtornssnåret gav vitaminkickar. |
 |
| Tror det är olvon, eller fågelbär som kustfolket säger. |
 |
| Det såg mörkt ut när vi satte oss i båten på morgonen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar