Mycket riktigt, det var full fart. Grå, svartvit och halsbandsflugsnappare snappade flugor, hussvalor och ladusvalor svalade omkring i luften, grönsångare, gransångare och lövsångare sångade i träden och det dök också upp gulsparvar och grönsiskor. Känslan var som att vara med i Hitchcocks Fåglarna, hela tiden flaxade det omkring mitt huvud.
MEN DET VAR DÅ DET. Den sista april skulle jag ju ner till udden igen. Jag fick snabbt se den skärsnäppa som hade rapporterats redan dagen innan. Nu höll den till bland några stenar rakt söder om udden. Man ser på den att den är skapt för att kliva omkring på hala klippor, benen är inte alls lika långa som hos andra vadare och den stabbiga kroppen gör att den ser stabil ut.
Skärsnäppan står säkert när vågorna sköljer över stenarna.
De här snäpporna bor längs kusterna i Norge, på Island och Svalbard och längs hela den nordryska kusten mot Norra ishavet, men på vintern hamnar de gärna längs stränder i södra Europa. De hittar sin mat bland tång och i de salta vågor som sköljer över klipporna de står på.
Redan under gårdagen hade det kommit ett larm från Skåne om en gråhuvad sparv, en dittills ej sedd art i Sverige. Jag skulle ju vara kvar på Öland i ett dygn till, och hade i bakhuvudet att jag kunde åka och försöka få syn på sparven på väg hem. Men när jag stod där på udden och inget nytt dök upp så formades tanken att packa ihop och dra direkt. Jag satte mig i bilen för att åka till stugan och plocka ihop grejerna, känslan av att bara dra kändes plötsligt kanon, även om Öland hade levererat igen.
Ett större gäng bilar stod parkerade längs fyrvägen uppe vid södra lundspetsen och enligt de jag snackade med hade de fått syn på en svarthakad buskskvätta. Jag hade bara att ställa upp tuben för att se fågeln i ett stenparti lite längre bort. Faktiskt så har jag sett just den där arten på just det där stället tre år i rad nu, kanske kan det till och med vara samma fågel – även om det verkar lite otroligt. Däremot är den rätt sällsynt i Sverige, men kan röra sig norrut från dess vanliga platser nere på kontinenten där den finns från öst till väst.
Svarthakad buskskvätta nere till vänster,
en vanlig buskskvätta sitter på stenen.
Ett gång som alla kollar in den svarthakade.
Här ses den igen. Man ser också att bilder
tagna med Iphone genom tubkikare gör sig
bäst om de inte är beskurna, den kassa
skärpan avslöjar sig inte lika väl så här.
SEN PACKADE JAG IHOP GREJERNA i stugan lite raskt, städade och ställde kosan mot Gislövs Stjärna i Skåne, det var där den gråhuvade sparven hade setts. Naturligtvis ställde jag in färdbeskrivningen på fel Gislöv och hamnade i Trelleborgstrakten i stället för strax öster om Simrishamn, det tog mig kanske tre timmar extra att hitta rätt bara för det.
Väl på plats radade jag upp mig bland de andra skådarna och spanade, men såg först inget annat än två järnsparvar. I brådskan hade jag lämnat jacka och handskar i bilen, för trots att det var soligt drog vinden rätt snålt. Att jag gick till bilen var givetvis signalen för fågeln att visa sig, en snubbe som också hade gått till parkeringen fick ett telefonsamtal från en polare som berättade det. Jag sprang tillbaka men fågeln hade gömt sig igen. Eller det hade den ju inte, den hade troligen ingen aning om att det var viktigt får några gubbar att den skulle befinna sig där de önskade.
Men efter bara några minuter visade den sig igen. Först blixtsnabbt så att jag bara såg en brunspräcklig sparvkropp, men sen en längre stund så att jag fick syn på huvudet också. Det såg ut lite som om den hade dragit en olivgrå huva över skallen. Jag pratade senare med en kompis som var i Skåne, men ändå inte skulle åka till den nya sparven (Sveriges 500:e art). ”Nä, jag har sett den i Kina och känner inte att jag behöver kolla på den igen, den är ju inte direkt spektakulär.” Det är den förstås inte, men det spektakulära är ju att den egentligen bor just i Kina och i de östra delarna av Sibirien och inte i Gislövs Stjärna i Skåne.
EFTER ETT TIPS STYRDE JAG KOSAN mot söder och körde den östra kustvägen genom småbyar och landskap som fick mig att tro att jag var i ett annat land. De gröna kullarna, de små gårdarna – jäklar i min själ vad vackert det var. En av småbyarna hette Hammar, och där skulle en av få svenska populationer kornsparv finnas. Enligt uppgift kunde de sitta och sjunga från kraftledningstrådar, men de linor jag spanade av hade inga sparvar sittande på sig. När jag stannade vid en dunge intill vägen hörde jag ett helt nytt fågelljud och efter lite letande hittade jag den sjungande fågeln sittande i en torr gren.
Jag kollade i Fågelguiden och såg vissa likheter med fågeln i trädet, och riktigt säker på att det var en kornsparv som satt och sjöng blev jag när jag spelade upp sången från appen Birds of Northern Europe. Kanon för mig, det var första gången jag fick se en.
Kornsparven, en rätt grå typ, men med en rätt spännande sång.
EFTERSOM JAG HADE LÄMNAT MITT BOENDE på Öland så hade jag inte direkt nånstans att bo den natten, inte kände jag för att dra hemåt Solna heller. Som tur var var en annan kamrat på plats i sitt hus i Höganäs, så jag bjöd in mig att fira Valborg och sova över i källaren. Sagt och gjort. Klockan sju den 1 maj blev jag väckt med informationen om att det fanns en amerikanska sjöorre och en vitnackad svärta i Mellbystrand några mil norrut. Jag rev lakanen ur sängen, packade ihop och satte mig i bilen. Det var drag på gång, helt enkelt.
Från Höganäs mot den uppåtgående solen.
Framme i Södra Mellbystrand stod det ett gäng skådare på en kulle och spanade. Svärtan hade dragit, fick vi veta, men sjöorren skulle finnas på plats. Rätt snart fick jag syn på en avvikande fågel i en flock sjöorrar, en lysande gul näbbknöl avslöjade att det var den amerikanska sjöorren. Lyckat som bara fanken.
Sjöorrens lysande gula näbb syns trots kackig bildkvalitet.
Fågeln till vänster ser ut som en lom, men jag är rätt
säker på att det är en sjöorrehona.
Bra arbetsmiljö för en gångs skull, vid ett blankt hav.
I STÄLLET FÖR ATT FORTSÄTTA NORRUT åkte jag mot Falsterbo efter att ha sett sjöorren, förhoppningen var att hinna se en skedstork och kanske brandkronad kungsfågel och gulhämpling. Men ingen av de fåglarna var där jag hamnade, får ta dem en annan gång. Men helgen i Skåne och på Öland blev himla okej ändå, totalt såg jag nio helt nya arter och landar på totalen 247. Det ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar