I Skottland, på en färja mellan ett par öar i de Yttre Hebriderna, fick jag den chansen för ett par år sedan. Stående ute på däck kom man sillgrisslan riktigt nära när den flög förbi eller låg och guppade på vattnet. Här fick jag också chansen att se andra alkor och chansen att titta på deras karaktärer och se hur olika de ändå var i sin relativa likhet. Tobisgrissla, tordmule, sillgrissla och till och med den vackernäbbade lunnefågeln.
Jag noterade aldrig sillgrisslorna på Öland på min Sverigelista, för det var observationen för kass. I går kunde jag däremot föra upp den som art 249 efter en utflykt till ön Måssten i Singö skärgård norr om Grisslehamn. En skådarentusiast hade bjudit till sina favoritöar för att utnyttja potentialen för ovanliga arter på några av Sveriges östligaste utposter. Han själv har sett både rödkindad sparv och bergssångare där ute tidigare.
VÄDRET VAR INTE HELT PÅ TOPP när vi satte oss i hans öppna båt för att ta oss ut till Måssten. Det blåste och regnade. När vi ställt oss i lä bakom en låg barrträdsdunge och vänt kikarna ut mot havet i öster började det ändå trilla in lite fågel. Det började med en helvit tobisgrissla som låg i vattnet knappt 100 meter ut, jäkligt ovanlig teckning. Smålom och storlom sträckte förbi, sjöorrar och svärtor blev en ganska vanlig syn och flera kustlabbar kom riktigt nära. När också tordmule började visa sig började jag hoppas på en bra obs på en sillgrissla också.
Men efter nån timme med ögat tryckt mot tubkikaren bestämde vi oss för att titta av öns dungar efter småfågel i stället. Rödstjärtar visade det sig vara gott om, liksom stenskvättor och svartvita flugsnappare. Vid en skyddad vik var det extra livat, här kunde flugsnappare, rödstjärtar och lövsångare jaga insekter. Ett tränat öra i gruppen hörde ett udda läte som han bedömde till halsbandsflugsnappare. Mycket riktigt visade sig en hona av den arten på en plats hon sedan höll sig vid hela dagen. Extra kul var att det var en ny art för Singö.
Rätt liten skillnad på de två, men mycket handlar om att bedöma den vita fläcken på vingen.
Bilderna kommer från utmärkta appen Northern European Birds från BirdGuides Ltd.
Skaffa den för att alltid ha en bra fågelguide i fickan, innehåller de flesta läten också.
ANDRA ROLIGA TÄTTINGAR var flera blåhakar, buskskvätta, trädpiplärka, ängspiplärka, sädesärla och faktiskt två arter flugsnappare till; grå och mindre. En eller flera jordugglor jagade över ön då och då, en tornfalk sågs också flera gånger och mäktiga havsörnar drog förbi. Skärpiplärka hoppades jag få se för första gången i livet, men den ville inte visa sig på hela dagen. Däremot kom alltså sillgrisslan jag väntat på ungefär vid lunchtid.
Den här gången kom fåglarna närmare land och den spetsiga näbben blev nära på tydlig. En brun ton på ovansidan i stället för tordmulens rejält svarta var också vägledande, liksom de vita markeringarna kring vingarna – alltid bra att ha en duktig och pedagogisk skådare bredvid sig om man ska lära sig nåt vettigt. Och tack vare det kunde jag lägga ännu en art på Sverigelistan.
Lunch på kobben, Mattias Bardå väljer en
macka med rökt korv, mjukost och rädisa.
En sädesärla i fartställning. Jag tror att den lyfte
strax efter knäppet, därav den mysko stansen.
Måste skaffa mig ett bättre regnskydd till okularet,
oftast behöver man ha handsken på handen ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar