Men i förmiddags såg nån en kohäger i närheten av Nyköping. Jag stod i en koloniträdgård och tittade och lyssnade på en näktergal när en kompis hörde av sig och ville dra dit för att få sitt 406:e kryss. Bara ett att göra på, jag behövde ju mitt 250:e kryss.
Ko och kohäger. Den ser ut att vilja
torka en tår under kons öga.
Näktergalen var förresten mitt första kryss i Betongen på ett tag. Medan jag misslyckats med mitt betongskådande den senaste tiden har många av de andra sett fantastisk mycket; mindre flugsnappare, törnsångare, blåhake, törnskata, silvertärna, grönsångare, buskskvätta, ärtsångare, trädpiplärka, hämpling och stenskvätta är bara några av de arter som dykt upp medan jag gjort nåt annat.
Det vackra i näktergalens sång är de starka, rena tonerna. Fågeln är ju känd i litteraturen för att ha den vackraste sången, men då är det kontinentens näktergal som det skrivs om, den vi kallar sydnäktergal. Vår näktergal är mer som en trummaskin, eller en hiphoppare. Den slänger ur sig några rytmiska fraser som den upprepar, byter till nåt annat och kör på det.
Den här koloniträdgården finns i Kristineberg på Kungsholmen och är en fantastisk oas mellan Essingeleden och gröna linjens tunnelbana västerut. Jag träffade en vitskäggig man där som berättade att han hängde där varje dag. Tyvärr hade Stockholm stad inte förnyat kontrakten på kolonin, tydligen är planen att bygga bostäder i krokarna och göra om delar av området till park. En park är förstås fint, men samtidigt är parker tråkigt sterila. I en stadspark finns ingen plats för tät undervegetation eller ridåer av buskar och träd. Vitskäggiga män som odlar rabarber, rensar ogräs kring vinbärsbuskar och lägger ut nötter till småfåglar finns inte heller i finfixade parker.
INSPELNING: Lyssna på näktergalen, med tunnelbaneljud och allt.
Fantastisk plats mitt i stan. Rabarber, skäggig
gubbe, tulpaner och en sjungande näktergal.
Men bland rabarbern fanns förstås ingen kohäger, den fick vi köra tio mil för att se, jag och två andra skådare. Lite tråkig kö i Södertälje var det enda som störde en smula, annars var vägen fram till hägern superenkel. Den stod i en kohage och gjorde det den brukade göra: snappade flugor från kor. Det fina var att även om sörmländska kossor aldrig träffat en kohäger tidigare så tog de det med största naturlighet. Nere på kontinenten finns det nu ganska gott om kohägrar och det verkar som om den kan dra sig mot våra trakter också vad det lider. Jag vet i alla fall att kossorna inte kommer att klaga.
Som sagt, korna verkade
bara gilla att bli ompysslade.
Efter kohägern tog jag upp betongskådandet igen. Härmsångare hade setts i Tanto tidigare och jag ville göra ett försök. 16:30 började jag leta, men det var inte förrän efter tre timmar jag fick tag på fågeln. Oftast brukar man få kontakt med härmsångaren genom dess sång, men nu tog jag den på gammal hederlig nötning med ögonen. Högt uppe i en björk såg jag nåt röra på sig och med kikaren fick jag se en ljusgul underkropp och en ljust orange näbb. Inget snack, där var den.Roligt i sammanhanget är att härmsångare har kallats för bastardnäktergal. Utseendemässigt har den inget med näktergalen att göra, men i sången påminner de om varandra. Jodå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar