Svarttärna

JAG BÖRJAR STARKT KÄNNA ATT TÄRNOR ÄR MINA FAVORITFÅGLAR. När jag var mindre var det en gubbe som var med i tv-frågesporten Kvitt eller dubbelt, hans ämne var fåglar. Vid ett tillfälle nämnde han att silvertärnan var hans favorit, med motiveringen att den flög så vackert och flyttade så långt. På den tiden hade jag inte blivit medveten om silvertärnors egenheter, utan tyckte att han gjorde ett dåligt val genom att välja en vanlig måsfågel som favvo.

Nu vet jag bättre. Tärnorna flyger onekligen vackert och många av dem flyttar från nord- till sydpolen om vintrarna – ett faktum som knappt går att fatta. Men dessutom har de en jäkla attityd. Småtärnan som är pytteliten är ändå typen som inte tar nån skit när den fräckt flyger omkring och fiskar eller bara tuffar sig med sin lite hesa målbrottsröst. Skräntärna och kentsk tärna har jag skrivit om tidigare, och i dag fick jag en ny tärna att ta till hjärtat: svarttärnan.

DET VAR VID EN TUR TILL HJÄLSTAVIKEN som jag fick syn på en på andra sidan vattnet från fågeltornet sett. En nästan helt svart tärna i storlek mellan fisk- eller silvertärna och småtärna, som var precis så där tärngraciös i sina rörelser. Om jag gillar silvertärnan för dess långa stjärtspröt så behövde svarttärnan inget sånt pynt för att framstå som oerhört vacker. Den korta stjärten framhäver i stället vingarna och verkar göra fågeln till en ännu mer idealisk flygare.

Hjälstaviken bjuppade på lite annat gott också. En vassångare har dragit i gång sin pirrande läte inne i vassen nedanför Kvarnberget, rörsångaren har börjat sjunga sin sävliga sång och sävsångaren sin rörliga i samma vass. Lärkfalkar jagade insekter i skyn, en rördröm råmade alldeles intill mig och inne i parnassen satt en kattuggla och sov middag högt upp i en grönskande lönn. Många gulärlor hade också kommit, liksom ladusvalor, grönbenor, en pilgrimsfalk och ett stort gäng brushanar. Vid Ekolsunds slott träffade jag också på en av alla de där lappugglorna som dragit söderut i vinter för att hitta käk.

Kattugglan som spenderade 

dagen på en gren i en lönn.

 

Och lappugglan som också tog det lugnt

på en gren nån kilometer bort. 

En tornfalk på jakt, lärkfalken fick 

jag aldrig fatt på med telefonen.

Tornfalken igen.

Gulärla av rasen flava, 

södra Sveriges gulärla.

DAGEN DESSFÖRINNAN BJÖD OCKSÅ PÅ EN EXTRAORDINÄR TÄRNUPPLEVELSE. En tripp till Boholmen och Ledskärsviken gick via Lövstaslätten utanför Uppsala där en hona aftonfalk hade upptäckts. En hane såg jag i fjol, helmörkt stilig med röda byxor, men undra om inte den tegelröda madammen var vassare ändå. På vägen mot norra Roslagen stannade vi till vid Vendelsjön och fick se en pilgrimsfalk och vadare, änder och måsar från fågeltornet. Här såg jag förresten min första ägretthäger och svarta stork för ungefär ett år sedan.

Men Boholmen slog båda de där ställena i går. Sex havsörnar drällde omkring i viken, liksom minst 20 dvärgmåsar och minst 40 skräntärnor – har aldrig sett nåndera av de fåglarna i så stora gäng. Här landade också en flock på minst 30 gulärlor av rasen thunbergi, den som är vanligast uppe i norra Sverige. Norra Uppland brukar ofta figurera i rapporter om spännande fågelobeservationer, och det lilla jag nu sett av Boholmen och Ledskär verkar i alla fall inte motsäga det. Dit åker jag fler gånger.

 Aftonfalken satt ofta på marken 

när den inte var uppe och jagade.

En av de där sex havsörnarna verkade ha tagit 

intryck av skarvarna som fanns i närheten, 

han satt så där med vingarna rätt länge faktiskt.

 Ett lätt regn gav en fantastisk regnbåge 

som gick på i 180 grader.

 Två skräntärnor tillsammans 

med en dvärgmås på en sten.

Det här är ungefär halva gruppen 

skräntärnor som satt vid Boholmen.

PS Tog en tur upp till Fåfängan sent på eftermiddagen i hopp om att få se några nya betongarter. Varken stenskvätta eller buskskvätta syntes till, men däremot kom Betongens första svarthätta och lövsångare. Riktigt spännande blev det när en fågel snabbt flög förbi och satte sig i ett träd en bit bort. Jag smög närmare och fick se en undersida som avslöjade sig direkt; det var en göktyta jag sprungit på. Många fåglar riskerar att hamna bland mina ”världens coolaste”, och det här är ännu en. Göktytan är en hackspett som inte delar de andra spettarnas färgrika dräkter, utan i stället är spräcklig i grått och brunt och ser ut som om den legat bakom en soffa och samlat damm i några år. Men fin som fan.