Fiskgjusar och standardrutter

GANSKA OFFLINE DE senaste veckorna. Först en vecka i Småland och inventering av fiskgjuse i sjöarna Åsnen och Helgasjön, sen en vecka med fem standardrutter i Hälsingland. I Småland började jag som klättrare, men riktigt dåligt säkerhetstänk gjorde att jag slutade klättra efter fyra bon. I stället kom ett proffs, arboristen Tim från Skåne som fixade de där tallarna lätt som en plätt. I stället blev jag nåt slags assistent och fick en jäkligt skön vecka på sjön.

Standardrutterna blev en helt annan upplevelse. I Hälsingeskogarna var jag helt solo och fick leta mig fram till platserna för rutterna med hjälp av koordinater. Rutterna är ju slumpmässigt utlagda i landet och därför kom jag till platser man annars bara hamnar på om man kör fel. Tack vare skogsbolagens brukande av skogen fanns det oftast nån skogsbilväg som inte låg mer än några hundra meter från rutternas respektive startpunkt, så det var inget större problem att komma rätt.

Däremot la jag märke till att Sverige inte är så vackert som det brukar sägas. De skogar vi vanligen upplever ligger ofta i nåt naturreservat och är ganska prydliga. Produktionsskogarna däremot är allt annat än inbjudande. Antingen är de nyskördade hyggen bestående av stubbar och ris och djupa markberedda fåror eller så är de skog i olika grader av uppväxande. Ungskog med fem, tio år på nacken är tät och nästan ogenomtränglig och när den blivit några år äldre och gallrad så ligger oftast det bortgallrade kvar på backen och gör marken otroligt svår att gå på.

Jag har ingen koll på skogsbruket, men det verkar mysko att så mycket ris och halvvuxet nerröjt virke bara ligger kvar i skogen. Borde det inte vara värt att ta reda på? Skicka till ett fjärrvärmeverk? Elda en villa med? Det är säkert bökigt för en skogsarbetare att med sin maskin ta upp det bortröjda, men varför inte plocka in några av landets arbetslösa ungdomar och ge dem ett sommarjobb i skogen där de för hand samlar in bråtet? Då skulle vi få en skog som går att gå genom, vi kommer åt blåbärsriset, djuren som faktiskt bor i skogarna varje dag skulle kunna ta sig fram lättare och älgarna skulle kunna lägga sig på backen och sova.

NÅJA, DET FINNS mycket att säga om de här två veckorna. Jag tror att jag får komma tillbaka till det. Men klart är att det varit två veckor av ganska annorlunda fågelskådning, jag har inte som jag brukar sökt upp kända fågellokaler utan mer fått se hur fågelfaunan ser ut i ett stickprov av Sverige. Riktigt härligt.

På väg mot Hälsingland stannade jag till i Ledskärsviken 
och fick äntligen se en amerikansk kricka. 
Det vita vertikala strecket ses på fågeln framför 
skrattmåsen i mitten, en vanlig kricka står framför.

Småland, en stor gös har blivit fiskgjusemat.

En av många bropassager i Åsnen. 
Chefen sitter baktill, klättraren Tim närmast.

Det kryllade av trollsländor kring sjön.

Standardproduktionen var tre ägg per bo.

Min spiksko till höger om Tims moderna i kolfiber.

Riktigt stor tall på en holme i Åsnen.

Den första tall jag var upp i.

Spår efter sju meters hasande längs en tallstam.

Moningssand, startpunkt för den första 
standardrutten i Hälsingland. Ingen dålig start.

Gammelvallen, dags för middag.

Delsbo pizzeria, skrattmåsar tar hand om resterna.

Så här ser säkert 20 procent av 
svensk skog ut. Så jäkla bedrövligt.

Stubbe med svamp.

Fina ställen finns också där ute.

Mil efter mil med el.

Enkelbeckasinunge, Milsjönrutten.

Bättre. Röjd och avrisad skog.

Baslägret vid Nyvallenrutten.

Björk som har satt sig på en sten för att vila, tror jag.

Snabbfika under Västansjörutten.

Körde slut på batteriet genom att lyssna på 
Sverige–Färöarna. Fick tag på en bärgare 
som kunde ladda upp mig dagen efter.

Öratjärnsvägen byggdes genom 
skogen 1946, skyltarna är kvar.