söndag 16 december 2012

Alpfågel i Pragelato

HAMNADE HUX FLUX i de italienska alperna i torsdags, blev genom jobbet inbjuden till invigningen av en Club Med-resort i Pragelato. Kanske känns namnet igen från OS 2006 då backhoppningen och längdåkningen avgjordes i den byn. Faktiskt är det delar av OS-byn som nu ska användas till turistande skidåkare. Nära Pragelato ligger Sestriere där Stenis och andra slalomåkare tävlat genom tiderna.

Roligast att komma till ett nytt ställe är att kolla av vilka fåglar som finns där. Redan i bilen upp från Torino sågs förstås lite skator och kråkor, vid en våtmark stod ett gäng hägrar tillsammans med vita storkar också. Uppe i byn var det först alla mesar som jag la märke till, de for omkring i ett lärkträd utanför en byggnad; blåmes, talgoxe, tofsmes, svartmes och talltita – lite som en uppländsk skogsmatning alltså.

Men höga alptoppar påminde inte om Uppland, inte heller lärkskogen som klängde på bergssidorna. En sån skog skulle om den låg i Ryssland vara perfekt för bändelkorsnäbb, men här var det inte riktigt att vänta förstås. I stället såg jag mindre korsnäbb, fyra fåglar som också verkar ha lärt sig att bända upp lärkkottar.

PRAGELATO HADE FÅTT minst tre decimeter nysnö under det senaste dygnet så backarna var mjuka och fina. Utanför backarna fick jag några helt magnifika åk i djup lössnö, ibland kändes inte ens botten. Perfekt uppladdning för en lunch på en restaurang i backen alltså. Och på Capanna Molino, lunchkrogen, fick jag se de första alpjärnsparvarna. Två fåglar hittade lite brödsmulor på altanen och satte sig på takskägget mellan måltiderna.

En annan fågel man hoppas på när man är på 2 500 meter över havet är förstås snöfinken. Och mycket riktigt såg jag en handfull vitsvarta finkar passera pisterna under dagen. En fågel man hoppas på men aldrig lär får se är lammgamen som sveper över bergen i jakt på döda djur. Men hoppet finns.

DET BLEV BARA en skiddag, hemresan var bokad till lördag förmiddag så det var bara att sätta sig i en folkabuss och dra mot flygplatsen i Torino. En ny art som dök upp på resan nerför berget var stjärtmes. Jag såg den långa stjärten när fågeln flög över hustaken i en by, hade jag varit ännu närmare hade jag säkert sett att det var den lite mörkare rasen som bor i de här krokarna. Ormvråkar satt också på post längs vägen, och nere på slätten utanför Torino såg jag också en storskarv flyga förbi. Arrivederci.

Till höger och under liften var snön perfekt för offpist.
Alpjärnsparv som spanar.
Linsfodralet blev en fågel det också.
Bordsvin borde det alltid finnas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar