Vitvingad trut på Lidingö

SÅ SMALL DET till ändå. En vitvingad trut i en småbåtshamn på Lidingö gav årets första Sverigekryss – nu har jag 285.

Det säger sig själv, ju fler kryss man har desto längre tid går det mellan gångerna man kryssar nytt. Jag har ju fortfarande mycket att ta i kapp, men lika lätt som tidigare går det ju inte. I fjol den här tiden hade jag kryssat nio nya, men i år gick det ändå ut till mitten av mars innan en vitvingad trut i Breviks hamn på Lidingö och gav mig den första.

Truten hade upptäckts redan i morse, men lite mickel med larmen gjorde att klockan var närmare halv tolv innan upptäckten spreds på riktigt. Glädjande nog var truten kvar när jag kom fram, och den stod bara kanske 80 meter ut. Även utan kikare var det lätt att se den, ingen annan av trutarna och måsarna på den sörjiga isen var lika vit.

EN VITTRUT VAR ju i heltluften för nån månad sen, den som befann sig utanför Stadsgården på eftermiddagarna. Vitvingade trutar är lite nättare kopior av den. Smäckrare kropp och inte alls lika rejäl näbb, den vitvingade är nästan lite måslik trots att den är bra mycket större än de flesta måsar.

Vitvingade trutar är heller inte lika vanliga i de här krokarna heller. Vittruten häckar i Norra ishavet och på Island (och på den breddgraden runt hela polen) medan den vitvingade bor ändå bort på Grönland och i norra Kanada. Båda arterna drar sig söderut och ut på Nordatlanten på vintern, men de vitvingade som dyker upp i Sverige brukar mest ses på västkusten.

TRUTEN PÅ LIDINGÖ låg till en början bara helt still ute på isen. Efter ett tag rörde den på sig lite och rätt vad det var så var den uppe och flög också. Då fick man också se den väldigt fina teckningen, de vita fjädrarna är vattrade med små bruna streck på fåglar som liksom den här är födda sommaren innan. Så snyggt.

Vilande vitvingad trut, född i somras.

En lite skön samling ute på kajen.

Roadrunners chefredaktör i aktion.

Liten näbb med mycket svart, annars som en god glass i färgen.

Tydligt mindre än en gråtrut.