LARMET KOM REDAN FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN om en svartvingad glada som landat vid Dumme Mosse i Småland. Det blev stor uppståndelse i skådarvärlden (den svenska) eftersom det bara en gång tidigare har setts en sån här glada i Sverige. Rapporter hade dagarna dessförinnan kommit från först Holland och sedan från Danmark, och det visade sig senare att det rörde sig om samma individ (läs varför man kan säga det här).
Den här gladan är en riktigt udda fågel. Rovfåglar brukar ju vara dovt färgade, många bruna toner som gör att de inte sticker av så mycket från omgivningarna. Men den här är övervägande vit och har knallröda ögon.
I går bestämde jag och ett par kamrater oss för att åka och se fågeln. Larmen hade fortsatt att komma in till våra telefoner under förmiddagen och det fanns ingen anledning att tro att den var borta. Förutom då att vädret hade förändrats ganska rejält från dagarna före, låga moln och kyla hade blivit klar himmel och värme – alltid en bra signal för en fågel att ge sig av på vidare resa.
TIO I FYRA STANNADE VI I SÖDERTÄLJE för att tanka, och just då kom ett larm om att fågeln var borta. Eller hade varit borta i fyra timmar. Resesällskapet blev inte så nöjt över den uppgiften, enligt dem hör det till god larmton att sända ett larm om fågeln drar i väg, eller om den inte ses på den plats där den varit tidigare. Vi gav upp dragförsöket och åt hamburgare i Moraberg i stället. Så kan det gå.
De som hann se fågeln medan den var kvar i Småland beskriver mötet som det största som hänt i deras liv. Och jag förstår vad de menar. Jag såg faktiskt den svartvingade gladan redan i höstas på en resa till Hula Valley i Israel. Där hade den häckat under förhösten och hade fyra ungar som lärde sig att jaga kring boet. Men att se den i Sverige vore förstås bra för min Sverigelista. Och chansen finns ju kvar, gladan flög enligt uppgift norrut så möjligheten finns ju att den påträffas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar