Jag kikade i Fågelguiden och fattade att det var en riktig stänkare, men glömde på nåt sätt bort den tills efter jag sovit middag i dag. Snackade med en kompis som hade missat styltsnäppan på Öland 2005, han ville åka så vi drog ungefär 15 mil norrut. Fågeln är en nordamerikansk art och har vid nåt tillfälle flugit fel och hamnat i Europa. Min gissning är att den gav sig av från Nordamerika i höstas men hamnade i Afrika eller i södra Europa i stället för i Sydamerika på sin vinterflyttning. Nu när våren anlänt så kände den för att dra norrut, och hamnade alltså i Uppland.
VÄL PÅ PLATS FÖRSTOD JAG mer och mer att det här var en riktig raritet: antalet bilar med fågeldekaler på parkeringen brukar avslöja sånt. Efter en lerig promenad på nån kilometer kom vi fram till den lilla delen av Östersjön som kallas Hargsviken och ställde oss i raden av skådare. Bara knappt 100 meter bort gick snäppan omkring och sökte mat i det grunda vattnet tillsammans med några större strandpipare och en skogssnäppa (några sa att det var en grönbena, men det måste ha varit en skogssnäppa).
Styltsnäppa, lätt uppåtböjd näbb
och längre ben än andra snäppor.
Jag har sett några rariteter av den här kalibern tidigare och alltid fått samma känsla, ett slags ”jaha”. Andra fåglar kan jag verkligen känna i kroppen när jag ser dem, men inför styltsnäppan stod jag ganska opåverkad. Kanske beror det på att jag innan larmet i går inte ens visste att den fanns, jag hade inget förhållande till den. Andra, vanligare, fåglar som jag sett bilder på i böcker är alltid häftigare att se. Steglits tog det många år innan jag fick se efter att den först dykt upp på en fågelplansch på morfars dass, sedan dess är det alltid något alldeles extra när den visar sig på riktigt.
DET GÅR INTE ATT KOMMA IFRÅN att den stora behållningen från Hargsviken blev min 237:e Sverigeart. Men den största glädjen fick jag av att se tre skräntärnor som jagade, vilade och skränade strax intill. De vanliga tärnorna (fisktärna och silvertärna, till exempel) är små och graciösa, skräntärnan upplevs som flera gånger större än dem. I fågelböckerna framstår den nästan som påhittad med sitt stöddiga utseende, en karikatyr på en tärna. Första gången jag fick se en live var vid Hjälstaviken för några år sedan, och även om det var på långt håll så gick det inte att ta miste på storleken och karisman – bara den där kraftiga orangeröda näbben talar sitt tydliga språk.
Skräntärna till höger, fisktärna till vänster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar