Efter en betongskådning som i alla fall gav ett nytt kryss (höken) så körde jag till Angarnsjöängen. Tanken var att jag skulle dit med ett gäng polare på morgonen, men de drog sig ut när vädret blev som det blev. Och kanske måste man vara skådare på riktigt för att stå på en fågellokal en sån här dag, naturmyskänslan kommer inte helt utan vidare när det är tre plusgrader och blåst.
ANGARN ÄR ETT STÄLLE SOM PASSAR bruna kärrhöken perfekt; en grund, vassbevuxen sjö där brunhöken kan ligga fem meter upp i luften och svepa över möjliga byten. Här såg jag mina första brunhökar för några år sedan och här fanns de kvar i morse också. En hona verkade hålla på med bobygge ute i vassen. Både hane och hona var sedan uppe och jagade på sitt mysiga sätt.
Andra rovfåglar var ormvråk och tornfalk, falken jagade på sitt typiska sätt över en åker. Han scannade av utbudet på 30 meters höjd och ställde sig sedan och ryttlade på en plats där det kändes som mest lovande. 16 storspovar kom in över sjön vid ett tillfälle medan de tutade sin vackra sång, som jag förknippar med åkrarna ovanför Brunflo där jag hörde den när jag var liten. Fem spovar till kom strax därpå. Andra arter kring sjön var skedand, stenskvätta, ängspiplärka, sånglärka, bergfink, bofink, grönsiska och skogssnäppa.
En ny art för året bjöd Angarn på också. En ensam ljungpipare traskade omkring på en åker tillsammans med några tofsvipor. Ljungpipare brukar jag oftast se ihop med många, många fler så här på vårarna, men samtidigt har jag lärt mig att nån enstaka fågel kan agera förtrupp när flyttningen inleds.
Ljungpipare med Iphone genom tuben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar