Sidensvans 43:e balkongarten

DET FANNS ÄNDÅ ett par bärträd kvar mellan husen, sidensvansarna hittade det i morse. Jag trodde inte att de skulle hinna hit, björktrastarna började plocka i sig de där bären redan för nån månad sedan och har bara lämnat några smulor kvar. Men tillräckligt.

Kanske har sidensvansarna varit här tidigare i höst också, jag har inte haft nån vidare span ut mot träden mellan husen mer än att jag lagt märke till att det varit tjockt med björktrast där med jämna mellanrum. I morse såg jag rörelse av dem igen, men när jag öppnade balkongdörren så hörde jag inte bara trasttjatter, utan också några klingande toner svanssång.

JAG HITTADE DEM snabbt i en bärbuske, den där stjärttippen doppad i gulfärg lyste upp i grenarnas grå virrvarr. Kanske lockade det klirrande lätet till sig björktrastarna, för snart var sidensvansarna omringade av trastar som verkade sugna på de smulor de lämnat. I alla fall tänkte de inte lämna något till några kringstrykande svansar.

En stund senare var det bara björktrastar kvar, de satte i sig de sista bären.

Rallhägern togs vid Järvafältet

Grisar vid Vada gör de här grisarna.

Stubbåker, gravkullar, himmel – vid Vada.

Varfågel vid Vada.

Bobo Olsson kryssade rallhäger i morse.

Rallhägerkryss vid Översjön, strax efter klockan åtta.

Bredstjärtad labb på Öland. Krysstecken.

DET VAR I måndags förra veckan som jag och en skådarkompis fick ändan ur vagnen och åkte ner till Jönköping för att kolla in den rallhäger som då hade befunnit sig vid Rocksjön i över en vecka. Hela Sydsverige hade redan sett den, så det var ingen rusning vid sjön när vi kom dit. Några enstaka skådare var ändå där, men vi kammade alla noll den dagen och hade lika lång väg tillbaka hem.

”Den dyker nog upp på Järvafältet snart”, skojade vi  i bilen norrut, sen försökte vi glömma att vi bommat den där hägern. Men i går kom ett larm om rallhäger på Järvafältet och lusten att se den vaknade till. I går kunde jag inte dra, så det planerades in en gryningsräd för i morse i stället. Den lyckades, från Översjöns badplats såg vi en fågel röra sig i vassen några hundra meter bort, och när den lyfte och flög några korta meter såg vi också de fantastiskt vita vingarna. Klart – och Sverigekryss 323.

HÖSTEN HAR GETT ett par andra kryss också. Under en tripp till Öland fick jag både kungsfågelsångare och bredstjärtad labb. Labbar hade ju passerat Öland i parti och minut veckan innan vi kom ner, men då vi skulle bevittna det rekordartade sträcket var det plötsligt helt tomt längs kusten. På söndagen, den 19 oktober, fick vi till slut ändå närkontakt med en så kallad brelle när en sådan kom flygande nära oss över Västrevet nere vid södra udden. Ytterligare några brellar tog också chansen att dra söderut förbi Ottenby den morgonen, så vi fick vår del av flödet ändå.

På hemmaplan har det såklart börjat stilla sig ute i markerna, men det finns ju alltid fågel att kolla på om man ligger i lite. I söndags sprang jag på några bändelkorsnäbbar i ett lärkträd vid Lötsjön i Sundbyberg, till exempel. Jag har också vid ett par tillfällen stannat till vid Vada kyrka och gått en runda där. Vada ligger i höjd med Angarn men har inte samma fågelmagnetiska status som det stället, men ibland är det skönt att bara pulvra på för sig själv också. Inga rariteter har dykt upp där ännu, men ändå en liten blandning av stationära och övervintrande/flyttande fåglar.

Vadalistan ser ut så här efter två turer dit, en två efter arten visar att jag sett den vid två olika tillfällen:
Havsörn
Sparvhök
Ormvråk (2)
Fjällvråk
Enkelbeckasin
Tamduva
Större hackspett (2)
Koltrast
Björktrast (2)
Entita (2)
Blåmes (2)
Talgoxe (2)
Nötväcka (2)
Trädkrypare
Varfågel (2)
Nötskrika
Skata
Kaja (2)
Kråka (2)
Korp
Stare
Gråsparv
Pilfink
Gråsiska (2)
Domherre (2)
Gulsparv (2)

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.

Höken tog höksångaren

MYCKET ATT STÅ i det senaste dagarna, men har hunnit ut ett par gånger. Första turen var i helgen, den gick till Kungsängen utanför Uppsala. Där hade bland annat videsparv setts dagarna dessförinnan vid dagvattendammarna. Nu såg jag inget annat än sävsparv när jag var där, men det var ett spännande ställe.

I går åkte jag lite halvhjärtat på ett larm om en ung höksångare som åt bär i en getapel vid Ågestasjön. Den hade varit där i några dagar redan och jag borde väl ha åkt tidigare, men så blev det inte. Under promenaden ut mot sjön mötte jag skådare som just hade sett fågeln och när jag kom närmare så såg jag en man med kikare vid apeln. Bra läge alltså.

Men när jag kom fram fick jag höra att en sparvhök just hade gjort en attack i trädet och lyckats med att få med sig en tätting. Eftersom ingen annan fågel syntes till i närheten av trädet, förutom ett par rödhakar, så utgår jag ifrån att det var höksångaren som blev hökens mellanmål. Så funkar det.

Sävsångare i vassen

FICK NÅGRA FÖRMIDDAGSTIMMAR vid Angarn i går. Dimman höll precis på att lätta och ur den tornade ett gäng på ungefär 60 tranor fram på en åker. Fint att se. Nästa mäktiga syn var när en äldre havsörn flög över sjön och fick hundratals grågäss på vingarna. Den attackerades av kråkor och en brunkärrhök innan den satte sig i en björk, men därifrån fick den också flyga i väg när kråkorna inte gav sig.

Jag tog sikte på ett dike med vass för att kolla om något hade rastat där under natten. Men några uppenbara rastare såg jag inte till, bara ett några av de vanliga invånarna: sävsparv och sävsångare. Sparvarna satte sig i toppen av vassen som för att värma sig när solen tittade fram, när mornandet var klart såg jag dem inte mer. Sävsångaren avslöjade sig med ett zäck som fick mig att hoppas på videsparv, trots att jag inte vet hur en videsparv låter – Fågelguiden som app innehåller inte det lätet. Att jag ändå vet att det var en sävsångare beror på att jag till slut såg fågeln. Förutom kalasväder gav inte rundan något extra pulshöjande i fågelväg.

23 arter från balkongen

ROVFÅGLARNA UTEBLEV, LIKSOM större hackspett, fiskmås, storskarv och steglits. Däremot fick jag in stenknäck, nötväcka, lövsångare, ladusvala och trädpiplärka, så resultatet i RM i tomtskådning blev till slut 23 arter. Jag slapp bli sist också, två skådare kom efter mig. Resultat finns här.

Jag brydde mig aldrig om att gå upp i svinottan, tänkte att jag i dimman ändå inte skulle få nåt. Men troligen var det ingen dimma under morgonen, för när jag började skåda vid sextiden var det redan klart i luften. Kanske missade jag nåt viktigt där, för redan när jag klev ut på balkongen hörde jag nåt pipigt som sträckte förbi utan att få kläm på vad det var. Kanske hade jag med lite mer tid i de tysta morgontimmarna kunnat artbestämma några vadare eller järnsparvar, men snart tog bilbruset över och det var kört. Jag hann ändå höra ett par sädesärlor, men under dagen kom det flera också.

LÖVSÅNGARE BLEV DAGENS enda nya balkongkryss. Tre stycken höll till i buskarna under balkongen tidigt på morgonen, resten av dagen höll de sig borta. Ett par ladusvalor var också fint att se, liksom stenknäcken som trots att den flög förbi ett par hundra meter bort avslöjades av sina tydliga vingband.

Vinnaren i Smedsgård i Hallandd drog in exakt 100 arter fler än mig och satte nytt RM-rekord. Bara att gratta.

ARTLISTA

Gråhäger	Koltrast	Kaja
Silltrut	Björktrast	Kråka
Gråtrut	Lövsångare	Gråsparv
Tamduva	Blåmes	Pilfink
Ringduva	Talgoxe	Bofink
Ladusvala	Nötväcka	Grönfink
Trädpiplärka	Nötskrika	Stenknäck
Sädesärla	Skata

Laddning för RM i tomtskådning

I FJOL DEN här helgen var jag nere hos Christian Cederroth på Segerstads fyr på Öland för att göra en intervju med honom för tidningen Roadrunner. Besöket sammanföll med riksmästerskapen i tomtskådning, en tävling som Christian deltar i med hull och hår. Jag har lagt in intervjun i länken Roadrunner här ovanför, man får scrolla för att hitta rätt.

I år har jag inget planerat och tänkte inte så mycket på RM förrän jag såg ett inlägg om det på Facebook. Första tanken var att komma i kontakt med nån skådare i Uppland eller Sörmland och erbjuda mina tjänster, men nu har jag börjat tänka mig att använda min egen tomt – balkongen och lilla parken bakom huset. Jag såg nämligen att under fjolåret deltog inte bara superskådare med supertomter, som till exempel Christian, utan även skådare med blygsammare tomter och blygsammare resultat. Vinnaren 2013 hade 115 arter, Christian 101, men längre ner i listan fanns folk som skrapade ihop 18, 21 och 25 arter – ett antal som jag nog borde kunna matcha med lite fajt.

I MORSE VAKNADE jag riktigt tidigt och gick upp en sväng. Det var fortfarande helt mörkt, dessutom låg en tung dimma över Solna. Jag gick ut på balkongen för att lyssna om något fanns i luften, men det var stendött. Nu vid niotiden har dimman lättat, och den lär väl göra så i morgon också.

Eftersom jag tidigare stått en del på balkongen och skådat så har jag en liten hum om vad som kan tänkas ses, och när jag nu också tillåts gå ut på själva tomten så kan kanske ytterligare nån smygare hängas in bland buskar och träd intill lekparken. Om jag ska ge mig på en gissning tror jag att följande arter kan bli aktuella:

Ringduva, tamduva, kråka, skata, kaja, nötskrika, björktrast, koltrast, silltrut, fiskmås, gråtrut, hackspett, ormvråk, duvhök, sparvhök, lärkfalk, havsörn, storskarv, sädesärla, blåmes, talgoxe, nötväcka, gråsparv, pilfink, bofink, grönfink, steglits. 27 arter. Kanske undviker jag jumboplatsen.

En ynka blåhake

ALLA SKÅDNINGAR KAN inte vara fantastiska – innehålla nya arter eller annat toppspektakulärt. Hur ofta är man inte bara ute och iakttar det alldeles vanliga, en runda på hemmalokalen som bara bekräftar det man visste. Men trots det så kan man alltid hitta en speciell händelse som blev turens höjdpunkt. Kanske kom man riktigt nära en spillkråka, kanske fick man äntligen läge att kolla in vad som skiljer en duvhök från en sparvhök när de flög tillsammans, kanske valde man en fikaplats med utsikt över en grå flugsnappares jaktmarker.

I dag snodde jag åt mig ett par timmar i markerna, åkte ut till Angarnsjöängen. Jag valde parkeringen på östra sidan för att snabbare ta mig till de platser jag kände kunde vara intressantast: de stubbade åkrarna, enebackarna och den buskiga våtmarken. Hur intressant blev det då? Jag kom förvisso nära en spillkråka, men det var inte den som blev dagens höjdpunkt. I topp hamnade i stället en hastig obs av blåhake.

PÅ ÅKRARNA FANNS inga lappsparvar eller spännande vadare, som jag kanske hade hoppats. Däremot ganska många ringduvor och skogsduvor. En hel del sädesärlor hittade också mat där, och nära åkerkanten fanns rätt mycket bofink. Men videbuskarna ute mot blötan lockade, så jag drog mig ditåt. En ung sävsparv pep från en av buskarna, men annars var det riktigt lugnt.

Men strax efter jag trampat ner med hela vänsterbenet i ett dike och tagit mig mot ett gäng buskar så flög en liten rödstjärtad fågel upp och försvann lika snabbt igen lite längre bort. Jag klafsade i dess spår, och bakom en buske fick jag syn på den igen i samma ögonblick som den tog till vingarna och försvann djupare in i riset. Stjärten hann jag se igen, men framför allt ett tydligt vitt ögonbrynsstreck som gjorde det tydligt att det var just en blåhake. Könet hann jag inte få någon uppfattning om.

JA, EN YNKA liten blåhake, men ändå tveklöst den lilla höjdpunkt som alla fågelturer bjuder på.

Till Simons minne

Fina lillebrorsan Simon.

MIN LILLEBROR FICK en cancerdiagnos i februari och genomgick allehanda behandlingar under våren och sommaren. Vi gladde oss åt alla tecken som tydde på nåt positivt, men tecknen som pekade på nåt negativt var faktiskt alltid fler. Den 10 augusti dog Simon. Trots cellgifter och strålning hade cancern inte försvunnit och hans kropp orkade inte mer.

Under sommaren var jag en hel del uppe i Jämtland, en knackig 3G-uppkoppling gjorde att jag inte uppdaterade den här sidan speciellt ofta. Men jag kände det också mindre viktigt att rapportera om siktade fåglar, tankarna behövdes riktas mot ett annat håll.

Någon gång jag skriver ner vad som hände på den sista inventeringsrutten, den som gick i höjd med Stora Blåsjön i norra Jämtland och där jag under ett dygn gick i 16 timmar för att ta mig ut till rutten, göra rutten och ta mig tillbaka till bilen. Jag kanske skriver om lavskrikorna och hökugglorna där jag plockade hjortron, bändelkorsnäbben som trumpetade för att komma i kapp flocken med mindre korsnäbb som flög över stugan och annat som händer när man under ett par månader lever mitt i naturen.

Men det får bli en annan gång, nu ville jag bara kort skriva vad som hänt i det verkliga livet. I lokaltidningarna uppe i Östersund skrev jag ett minnesord som publicerades för ett par veckor sedan, där beskriver jag mer om vad som hänt. Länkar till det här.

Rutter i X och Z

Fjällabb som troligen bevakade ett bo. Jalkedsåjja.

Högfjällsplatå med bland annat myrsnäppa. Jalkedsåjja.

Nu har jag alltså även bågekort.

MIdsommarafton i Laxviken. Det kom snö senare på dagen.

En liten björn som tappat en handske.

Tidig morgon, cirka 03.15. Jalkedsåjja.

EN HEL DEL dagar i tält, radioskugga och snålblåst. Juni har dominerats av fortsatt inventering, halvkasst väder och och en Teliatäckning som inte direkt bjudit in till att använda datorn till www. Den 10 juni började jag inventera i Hälsingland, den första av fyra rutter hette Grannäsen, och sedan dess har jag gjort fyra till i Jämtland. Bara två kvar nu.

Utan att kolla tillbaka i protokollen kommer jag inte ihåg om det hände nåt speciellt på Hälsingerutterna. Däremot minns jag att jag på väg mot Grannäsen mitt i natten stannade till på ett ställe som jag tyckte borde kunna hysa kornknarr; fina ängar som ännu inte hade slagits. Jag stannade bilen, vevade ner rutan och möttes av krää-krää. Fullträff alltså. Och på andra sidan vägen upp mot en skog sjöng en gräshoppsångare för fulla muggar.

ANTINGEN HADE JAG en jäkla flyt, eller så sitter det kornknarrar lite överallt. Bekymret för dem är ju annars att ängar slås ner tidigare nu än förr i tiden, då bönderna nöjde sig med att låta gräset växa klart innan de slog och kornknarr och andra ängsfåglar han föda upp sina ungar innan lien kom. Ensilaget som skördas tidigt är förvisso bättre rent näringsmässigt för korna, som i dag ska producera 10 000 kilo mjölk per år jämfört med 500 till 1 000 kilo för 50 år sedan. Tror inte att jag är beredd att betala det priset för att alltid ha tillgång till mozzarella.

Jo, en annan hågkomst från en av rutterna är förstås tre mårdar. Den första dök upp vid lägret, jag såg den smidigt klättra upp för en grov tall. De två andra såg jag ute på en rutt. Jag hade just skrämt fram en orrhöna med tre ungar då två mårdar kom springande genom blåbärsriset. Möjligen hann en av dem få tag på nåt ätbart nära boet, den andra såg jag springa i väg tomhänt.

JÄMTLANDSTURERNA HAR JAG hittills tagit med utgångspunkt från stugan i Laxviken. Första fjällrutten gick delvis på Ansättens nordligaste fjäll, kring Nördersttoppen hittade jag både fjällripa, blåhake och ringtrast. Andra fjällrutten innebar en övernattning i tält. Jag körde bil till Vinklumpen och gick cirka åtta kilometer ut på fjället för att komma till punkt 1. Vid Vinklumpen spelade dubbelbeckasin och efter bara nån kilometer ut på fjället fick jag se årets första fjällabbar. Totalt såg jag nog 20 fjällabbar, de flesta drog omkring i ett stort gäng. Men åtminstone två par hade en möjlig häckning, vilket är rätt kul eftersom det sägs ha varit ont om labbhäckning under de senaste lämmelfria åren. Jag såg inga lämlar i år heller, men labbar kanske har bättre koll än jag.

En av rutterna gick i Gåxsjö. Det var lika blåsigt som resten av dagarna, men eftersom en reporter från Länstidningen i Östersund hade lurats att följa med var det bara att genomföra rutten. Det blev rätt okej ändå, med en fjällvråkshäckning som toppnotering. Artikeln går att läsa här.

EFTER ATT HA vilat upp mig, tvättat kläder och gött mig med både pilsnerdricka och hemlagad mat känner jag mig redo för sista etappen av årets inventering. I morgon ger jag mig av norrut mot Gäddede och Ankarede för att vandra ut 14 kilometer på fjället för att nå respektive rutt. Vädret har blivit en smula bättre, i alla fall varmare – för det hotas med några ihållande regnskurar på eftermiddagarna. Men med den uppladdning jag fått lär jag nog klara av det.

Rutt alltid rätt

En rejäl gammal gran stod kvar i Skyttorpskogarna.

DET ÄR LITE av ruttider. Har gått två standardrutter nu, den senaste i tisdags morse. Området heter Skyttorp och ligger i Lena församling i Uppland. En ganska typisk rutt för den här delen av landet, känns det som: virkesåkrar i olika stadium av uppväxande och fågelmässigt de fåglar som kan gilla läget.

Som vanligt en tyngdpunkt på bofink och lövsångare, kryddat med rödhake, trädpiplärka och taltrast. Kungsfågel gillar jag att höra, och det var inte dåligt av dem, och är man inne på lite diskreta sångare så bör ju trädkrypare och järnsparv nämnas också. Och en rödstjärt var kul att höra också. Bland de bullrigare i tisdags var förstås tjädertuppen som valde att lämna vilogrenen och dra till skogs, han för väl bullrigast helt enkelt, och skränigast var de två nötkråkorna som höll i gång i trädtopparna.

En ensam korp kraxade ihärdigt på ett hygge. Oroligt flög den mellan de enstaka träd som lämnats. Tills lut fick den lön för mödan då en korp till svarade på ropen och snart anslöt till hygget. Tillsammans svepte de runt de höga tallarna, till synes rätt nöjda med återseendet. En större hackspett satt strax intill korparnas aerodrom och ropade han också. Även hans rop lönade sig, snart dök en hona upp. Oklart vad de sysselsatte sig med, för jag gick vidare på rutten.

NÄSTA VECKA BÖRJAR det riktiga allvaret för ruttsäsongen. Jag drar mig norrut mot Hälsingland för att gå fyra rutter i trakterna av Edsbyn, Alfta, Los och såna ställen. Då blir det till att hitta tältplats så nära ruttstarten som möjligt för att kunna slumra fram till tre på morgnarna innan det är dags att gå ut i skogarna.

Efter Hälsingland blir det Jämtland. Sex rutter där blandar skog med fjäll, vissa av dem får jag vandra ut till redan dagen före eftersom de ligger långt ute i väglöst land. Så är det.

Dvärgsumphöna i Halland

JAG UNDVEK EN dipp i fredags genom att inte ens dra. För ett tag sedan dök det upp en orientseglare vid Kvismaren som jag inte hade läge att åka på. I fredags larmades om en likadan seglare från samma ställe, och gåendes bland hyllorna på Coop beslöt jag mig för att inte åka i väg – jag skulle fullfölja den fiskgratäng jag vari färd med att köpa ingredienser till. Två kompisar ringde och sa att de hade plats i en bil och det fick mig att tveka, men jag stod fast vid beslutet att inte dra.

Senare på kvällen var min fiskgratäng färdig och kunde avnjutas. Pojkarna som drog till Kvismaren meddelade i samband med att jag skrapade upp såsen med en kniv att de just hade missat seglaren. Den hade dragit nånstans mitt framför näsan på dem. Då kände jag mig ännu tryggare i beslutet att inte dra.

SÅ HAMNADE JAG i ännu ett beslut i att dra eller inte dra. Det var i lördags kväll och en blåtrast hade setts på Hallands Väderö i Skåne. Magkänslan sa att det var för långt bort, att den skulle hinna flyga därifrån innan jag ens kommit söder om Södertälje, att blåtrast får bli en fågel jag ser om jag råkar se den nån gång i framtiden. Men så växte ändå motivationen, särskilt sedan jag fått ett erbjudande om att hänga på i en bil där jag inte behövde vara chaufför under natten.

Så jag lämnade det sällskap jag var i åkte hem och rafsade ihop det jag trodde mig behöva för bilresa och artjakt. Klockan var då halv elva på lördagkvällen. Nånstans kände jag att det inte var likt mig att göra det här draget, särskilt illa tyckte jag om att beröva en kär person på en vanlig mysig lördagskväll och, med tanke på resans längd, även en potentiellt mysig söndag med en mer normal utflykt till loppisar, glasskiosker eller en filt i en park. Men för en blåtrasts skull, tänkte jag, då kanske man får.

BILRESAN NER GICK rätt smidigt. Jag slumrade till kort ibland, han som körde gjorde det inte. En dvärgsumphöna spelade vid Skottorp strax norr om Hallandsåsen, och eftersom vi hade hyfsat med tid innan båten från Torekov till Väderön skulle gå så hade vi tid att stanna till och försöka lyssna efter den. Det funkade kanon, på fem minuter hade vi hört sumphönan, nytt Sverigekryss för mig, och lite andra ljudliga nattsångare – som kärrsångare, rörsångare, sävsparv och de idoga näktergalarna.

Halv sex gick en hyrd fiskebåt ut till ön, och vi landade i en stämning som inte var direkt hoppfull. 15 pers hade åkt ut före oss, men på en halvtimme kammat noll. I ett par timmar stod vi ändå vid den senaste platsen för en obs på blåtrasten utan att se den. När vi på bred front gick genom dungen gav inte det heller nåt. Precis som magkänslan sagt så hade den nog redan lämnat ön.

VI GICK ÄNDÅ runt lite mer på ön, inte alla gånger man är på en sån plats. Överallt sjöng törnsångare och i luften samsades ladusvalor och hussvalor om godbitar i form av insekter och spindeldjur. Åtminstone fyra rosenfinkar spelade, en av dem såg vi fint – skarpt röd på huvud och bröst och med en intensiv vilja att säga att han var glad att se oss.

Halv elva gick båten tillbaka till Torekov och på parkeringen i hamnen kändes verkligen att det var lika lång väg tillbaka. Jag hade slumrat till liggande direkt på marken ett par gånger ute på ön, men var förstås inte i närheten av att vara utvilad. Jag klarade att köra till Jönköping innan jag behövde avlösning, sen fick det vara nog. Undrar just hur mycket nog det får vara när nästa larm kommer?