Rovor i söder

Duvhöken på antennen.

Och så grannhuset i all sin prakt.

JAG HAR JU ett skrivbord hemma, men grejen är att jag mest sitter i soffan och jobbar. Sveriges ergonomer skulle nog inte godkänna den arbetsställningen, men faktiskt är det inte så dumt att skriva halvliggandes.

När jag ändå satte mig vid skrivbordet i går så visade det sig att det funkade också. Dessutom fick jag utsikt mot söder genom den franska balkongens fönster – kanske en bra plats inför norrsträcket i vår. Jag har också koll på en matning på andra sidan tågspåret från skrivbordet. Gråsparvarna verkar gilla det som finns där, stadsduvorna också.

TVÅ ROVFÅGLAR VISADE sig också. Först en duvhök som flög längs rälsen västerut, kanske var det samma som sedan satte sig i antennen på huset mittemot. Över husen i Huvudsta såg jag några kråkfåglar göra utfall mot en större fågel. Några gråtrutar hade flugit förbi tidigare, men de brukar inte bli attackerade på det viset. Jag fick klar rovfågelvibb på den stora fågeln och i kikaren visade det sig vara en havsörn. Den blev snart av med förföljarna och la sig och skruvade över Bällstaviken eller Ulvsundasjön. Sen försvann den.

Kungligt i Hjälstaviken

Soligt i Hjälstaviken, och ganska rävspårigt.

Slottet i Skokloster. Eller är det slottet som heter det?

FIN DAG I Mälardalen, perfekt för en tripp ut i markerna. Jag har länge tänkt att jag borde dra mig till Hjälstaviken för att kolla in om en kungsfiskare fortfarande sitter kvar vid Svannäs och fiskar i det öppna vattnet invid vägen. Vädret ballade ur på vägen dit, riktigt intensivt snöfall i trakten av Barkarby, Kungsängen och ännu längre västerut. Kom att tänka på att jag borde ha tagit en mössa med skärm. Men det sken upp när vi kom mot Bålsta och svängde av E18 och en vanlig toppluva dög fint.

Och kungsfiskaren var på plats, satt i en buske och gjorde ett par korta utflykter ner mot vattnet. En gång kom den upp med en liten fisk i näbben – inte att undra på att den hänger kvar på en plats med sån fiskelycka. När jag vände på mig och kollade åt andra hållet såg jag en rovfågel i luften. Stor och bredvingad, i kikaren såg jag de typiska vita vingfläckarna som unga kungsörnar har. I fjol såg jag bara en kungsörn, i år har jag säkert fem på listan – trippen till Gotland gav ju några.

FLER KUNGSARTER BLEV det inte. Kungsfågel hade man kanske kunnat hoppas på, men knappast alkekung, kungskobra eller kungskrabba. Men det blev inget mer än så, letade lite efter skäggmes i vassen men hade inte tid att nöta eftersom brallorna på en i sällskapet hade gått sönder. En säkerhetsnål räddade dock dagen så vi kunde ta en omväg hemåt utan att skämmas, bland annat hamnade vi längs en runstensrik väg som tog oss till slottet i Skokloster. På väg hem sågs två fjällvråkar dra över vägen, det var nog i höjd med Kungsängen.

Väl hemma la jag märke till att duvhöken var tillbaka på sin plats på grannhusets höga tv-antenn. Eller om du nu är duvhökens plats, en kråka sitter där bra mycket oftare. Och kanske var det just den kråkan som till slut tröttnade på höken och gjorde upprepade utfall mot platsen högst uppe på antennen. Duvhöken parerade med några loja duckningar, men när ytterligare en kråka började dyka mot den så seglade den i väg över taken. Kanske mot Sundbyberg. Den första kråkan tog över platsen och sitter där än. Den sitter vänd söderut och ser kanske inåt stan. Om den tittar västerut ser den solnedgången.

Större efter grå och mellan

SKÅDNINGSFATTIGT SLUT PÅ januari, har laddat på med jobbande och inte tagit mig ut. Helt enkelt. I samband med ett jobb hamnade jag dock i trakten av Uppsala och kunde årskryssa större hackspett. Ingen anmärkningsvärt med det egentligen, förutom det faktum att jag årskryssade både gråspett och mellanspett före den. Har aldrig hänt förut.

Mellanspett vid Lummelunda

Hoburgen, inte långt från Gotlands sydspets.

Fotograf och intervjuobjekt vid Närsholmen.

Mellanspett: nätt huvud, klen näbb och inte mycket svart i ansiktet.

Det rödas begränsade utbredning på huvudet gör att det är en hona.

DET FÖLL SIG så bra att en jobbresa för Club300:s tidning Roadrunner gick till Gotland härom dagen, och det samtidigt som den där mellanspetten fortfarande tycker att lövskogen vid Lummelunda bruk duger som skafferi. I måndags gav vi oss upp till området vid det gamla järnbruket i ett rätt ymnigt snöfall. Fågeln hade setts både på marken och uppe i träden så vi rände runt vid ån och de dammar och småbäckar som finns mellan träden för att försöka få syn på den.

Just att försöka få syn på en mellanspett har inte varit aktuellt i Sverige sedan början av 1980-talet. Fram till 1982 fanns den som häckfågel här, men sedan dess har den varit försvunnen från landet – bara ibland har en fågel nerifrån kontinenten hamnat i Sverige tillfälligtvis. Som mellanspetten som upptäcktes vid Lummelunda i mellandagarna.

I TRE TIMMAR gick vi omkring i området utan att se mycket mer än koltrastar, gärdsmygar och ett par strömstarar. När vi i det undermedvetna började planera för lunch och sakta drog oss mot parkeringen så klack det plötsligt till, en i sällskapet sa de förlösande orden ”där sitter ju en spett” och snart såg vi andra också det som faktiskt var den mellanspett vi letade efter.

Under några minuter rörde den sig högt och lågt bland träden och gjorde skådandet lätt för oss. Folk plåtade genom sina jätteobjektiv och jag slängde i väg ett par bilder med mobilen genom handkikaren. Det blir aldrig bra, men jag gör det ändå.

RESTEN AV GOTLANDSVISTELSEN tog oss runt till flera av öns klassiska fågellokaler. I dammen vid Almedalen simmade bläsänder tillsammans med fiskmås, gräsänder och en rörhöna och i hamnen simmade vigg och smådopping förutom mängder av måsfågel. När vi på tisdagen drog oss söderut mot Hoburgen började vi se fler rovfåglar också, vid Hoburgen faktiskt kungsörn, havsörn, pilgrimsfalk och ormvråk på en ganska liten yta.

Gotland så här års liknar förstås inte Gotland i oktober eller på våren vad gäller fågeltillgång, men om man håller koll på sina årskryss så klickar det till bra mycket mer på listan än om man skulle ha stannat kvar på hemmaplan. Jag ser på gamla listor att jag aldrig haft så många som 60 arter den här tiden på året, och att vissa av de arter jag redan sett i år inte ens är givna senare på året. Inte minst gäller det förstås mellanspetten, min 324:e Sverigeart.

2015 startade i Jämtland

Hårkan vid utloppet från Hotagen. Strömstare och utter siktades.

ÅRSLISTAN FICK SINA första kryss i Jämtland i år, stannade helt enkelt kvar där över nyår. Den 3 januari åkte jag till Laxsjö från mitt läger i Laxviken och mitt i byn anade jag en hackspett som flög över vägen och satte sig i ett träd. Det var en gråspett, en hona. Eftersom det i fjol tog ända fram till slutet av december att få in en sådan på årslistan så lönade sig mitt jämtska nyårsfirande kan tyckas.

Så många andra specifika Jämtlandsarter blev det kanske inte. Men visst är talltita vid fågelbord, orrar i träd invid vägarna och tutande domherre överallt nåt som inte skulle ha noterats om jag hade inlett söderut i Sverige. Inte strömstararna i Hårkan heller. Nedanför dammluckorna i södra änden av Hotagssjön är det en säker plats att få se strömstare om vintrarna. I år räknade jag till minst fem strömstarar inom några hundra meter av älven. Fem knipor var på plats i det strömmande vattnet dagarna före jul också, men de såg jag inte på nyåret. Däremot såg jag nåt som jag först trodde var en lekande öring. Det plaskade i ett lugnvatten och jag såg en stjärt/svans försvinna ner i vattnet. När jag såg ett huvud också så förstod jag att det var en utter. Den såg faktiskt ut att leka.

SISTA JÄMTLANDSARTEN BLEV sidensvans. En flock på 30–40 fåglar satt på ett par tv-antenner mitt inne i Östersund. Då och då gjorde de en flygning över hustaken, kanske finns några bärträd i närheten. Troligen var det delar av den flocken som jag såg för jul när de sirrade förbi hustaken ett kvarter neråt sjön.

Väl nere i Solna igen fattar man att det ändå är stor skillnad på klimat på norr och söder. Här dök koltrast och björktrast upp, liksom steglits – det är inget man kan vänta sig i Jämtland så här års.

Vintrig tornfalk

Tornfalken i Ope, ryttlandes över snötäckt skafferi.

JAG TRODDE ATT det var en tamduva jag såg från bilen när jag körde på gamla E75:an genom Ope, söder om Östersund. Men när jag stannat vid en busshållplats och fått upp kikaren såg jag att det var en tornfalk som ryttlade över den snötäckta åkern. Det var inte väntat den här tiden på året.

Jag körde upp på en mindre väg och parkerade, tog fram tubkikaren och kollade in falken som då hade satt sig på en kraftledningsstolpe. Snart gav den sig upp i luften igen för att kolla in sorktillgången, det var då jag kunde ta en halvkass bild med telefonen genom tuben. Det var en solklar hane, med grått huvud och grå stjärt som avslutades med ett kraftigt svart band. Jag kan inte tänka mig att den hade det särskilt lätt i födosökandet, ett par decimeter nysnö under natten döljer nog sorkarna rätt bra.

EN TITT I artdatabanken visar att det under 2000-talet har rapporterats tornfalkar i december i Jämtland vid två tillfällen. Troligen rörde det sig om samma fågel som sågs i trakten av Alsen den 14 och 31 december 2004. Under 1900-talet finns inga rapporter om så sena tornfalkar. Spännande.

Inne i stan tänkte jag åka förbi en adress där det rapporterats turkduva. Men redan när jag svängde in på Odensalagatan och det bostadsområde jag bodde i tills jag var sju år så fick jag syn på duvorna. Den ena satt på trottoaren medan den andra satt mitt i vägen och pickade i sig nåt. Jag fick svänga runt fågeln, för den flyttade sig inte. Undrar om den möjligen börjar bli svag och dum, så oskygg borde den ju inte behöva vara.

Den tredje gråspetten

Granen i mitten blev gråspettens rastplats för en kort minut.

NÅGRA DAGAR FÖRE dopparedagen och jag har dragit mig till hemmatrakterna i Jämtland för att jula. Inte mycket snö, men i alla fall ett tunt lager som lyser upp de mörka timmarna.

Bilskådade i trakterna av Brunflo och stannade till då och då för att titta och lyssna. Det var nån nötskrika, nån större hackspett, lite talgoxar och några pipande domherrar i skogskanterna, men inte mycket mer. Korp förstås, speciellt en som jag minns eftersom den tvingade av en kråka en matbit i luften. Maten dalade ner från luften och lade sig på en åker och korpen dalade ner och snappade åt sig den. Mer snö hade gjort det svårare att återfinna munsbiten.

FYRA KORPAR TILL gasade över åkrarna i Bodal, och vid ett hygge lite söderut längs vägen såg jag en hackspett flyga och sätta sig i en grantopp. En grön spett, eller snarare en gråspett, min tredje nånsin bara. Den satt en minut i granen innan den flög vidare, tre snabba vingslag innan den gled i en kort båge för att sedan slå med vingarna igen. Vid ett hygge bara 500 meter söderut satt två orrar, en hane och en hona i en björk – dagens båda höjdare på nästan samma plats alltså.

Årslistan fick salskrake

Salskrakar, Ullnasjön.

VARKEN ÖLAND I maj eller Skåne i september, ja då får man en årslista som haltar jämfört med tidigare år. Salskraken i Ullnasjön norr om Stockholm blev art 215, en summa som brukar passeras redan i juni eller juli. Kanske är det främst vadarna jag har varit kass på i år, man brukar ju kunna få några sådana på Öland om vårarna. Men jag har heller inte dragit i väg för att få in arter på årslistan, har jag haft dem på livslistan har jag inte brytt mig om dem helt enkelt.

Så här sent på höstkanten kan man inte räkna med så mycket nytt heller. Därför överraskade det mig att jag inte hade salskrake när jag såg minst 70 rasta på Ullnasjön i går. Jo, det var årskryss. Och visst kan det bli några till, det rapporteras friskt om rariteter från hela landet, till exempel dvärglärka i Jokkmokk, fläckdrillsnäppa i Kristianstad och en bergstajgasångare vid Landsort. Tajgan borde man ju ha dragit på redan, men vem ska då kolla på skidåkningen på tv?

Tillbaka i Vada

DET VAR I söndags som jag återvände till Vada igen. Stället är ju inte direkt en fågellokal i ropet så här års, men jag gillar idén att vara i ett oskådat område. Dessutom är det fint där, typiskt jordbrukslandskap med inslag av dungar, skog, hagar och en å som rinner rätt igenom den lilla dalen.

Jag satte faktiskt upp en lapp på Ica i Karby där jag frågade om nån hade en enkel stuga att hyra ut i trakten. Jag är inte ute efter nåt ställe med några större bekvämligheter, bara nånstans att utgå ifrån. Att det är i Vallentunaområdet är egentligen inte nödvändigt, allt inom tio mil från Stockholm är intressant.

JAG SLOGS AV att det var riktigt lugnt där i söndags. Några gulsparvar var enda art en lång stund in i skådandet och till slut fick jag inte ihop fler än 14 arter. En skrikande spillkråka blev en helt ny Vada-art, den gjorde sig hörd när jag gick på det jag tror är västra sidan av vägen. Just innan jag hörde spillkråkan fick jag också se en sparvhök göra ett utfall mot ett gäng gulsparvar som satt i stubbåkern, men i eftermiddagsdunklet kammade den noll.

En fjällvråk blev sista arten för dagen. Den ryttlade över en åker och drog snart in vingarna och singlade ner mot marken och en möjlig middagssork. Men den lyfte utan nåt i klorna. Nån sorts hackspett gungflög bort från mig när det började bli riktigt mörkt också. Jag såg inget vitt på den, vilket talar för att det inte var en större hackspett, och inte kändes den svart heller. Det var troligen en gröngöling.

Sidensvans 43:e balkongarten

DET FANNS ÄNDÅ ett par bärträd kvar mellan husen, sidensvansarna hittade det i morse. Jag trodde inte att de skulle hinna hit, björktrastarna började plocka i sig de där bären redan för nån månad sedan och har bara lämnat några smulor kvar. Men tillräckligt.

Kanske har sidensvansarna varit här tidigare i höst också, jag har inte haft nån vidare span ut mot träden mellan husen mer än att jag lagt märke till att det varit tjockt med björktrast där med jämna mellanrum. I morse såg jag rörelse av dem igen, men när jag öppnade balkongdörren så hörde jag inte bara trasttjatter, utan också några klingande toner svanssång.

JAG HITTADE DEM snabbt i en bärbuske, den där stjärttippen doppad i gulfärg lyste upp i grenarnas grå virrvarr. Kanske lockade det klirrande lätet till sig björktrastarna, för snart var sidensvansarna omringade av trastar som verkade sugna på de smulor de lämnat. I alla fall tänkte de inte lämna något till några kringstrykande svansar.

En stund senare var det bara björktrastar kvar, de satte i sig de sista bären.

Rallhägern togs vid Järvafältet

Grisar vid Vada gör de här grisarna.

Stubbåker, gravkullar, himmel – vid Vada.

Varfågel vid Vada.

Bobo Olsson kryssade rallhäger i morse.

Rallhägerkryss vid Översjön, strax efter klockan åtta.

Bredstjärtad labb på Öland. Krysstecken.

DET VAR I måndags förra veckan som jag och en skådarkompis fick ändan ur vagnen och åkte ner till Jönköping för att kolla in den rallhäger som då hade befunnit sig vid Rocksjön i över en vecka. Hela Sydsverige hade redan sett den, så det var ingen rusning vid sjön när vi kom dit. Några enstaka skådare var ändå där, men vi kammade alla noll den dagen och hade lika lång väg tillbaka hem.

”Den dyker nog upp på Järvafältet snart”, skojade vi  i bilen norrut, sen försökte vi glömma att vi bommat den där hägern. Men i går kom ett larm om rallhäger på Järvafältet och lusten att se den vaknade till. I går kunde jag inte dra, så det planerades in en gryningsräd för i morse i stället. Den lyckades, från Översjöns badplats såg vi en fågel röra sig i vassen några hundra meter bort, och när den lyfte och flög några korta meter såg vi också de fantastiskt vita vingarna. Klart – och Sverigekryss 323.

HÖSTEN HAR GETT ett par andra kryss också. Under en tripp till Öland fick jag både kungsfågelsångare och bredstjärtad labb. Labbar hade ju passerat Öland i parti och minut veckan innan vi kom ner, men då vi skulle bevittna det rekordartade sträcket var det plötsligt helt tomt längs kusten. På söndagen, den 19 oktober, fick vi till slut ändå närkontakt med en så kallad brelle när en sådan kom flygande nära oss över Västrevet nere vid södra udden. Ytterligare några brellar tog också chansen att dra söderut förbi Ottenby den morgonen, så vi fick vår del av flödet ändå.

På hemmaplan har det såklart börjat stilla sig ute i markerna, men det finns ju alltid fågel att kolla på om man ligger i lite. I söndags sprang jag på några bändelkorsnäbbar i ett lärkträd vid Lötsjön i Sundbyberg, till exempel. Jag har också vid ett par tillfällen stannat till vid Vada kyrka och gått en runda där. Vada ligger i höjd med Angarn men har inte samma fågelmagnetiska status som det stället, men ibland är det skönt att bara pulvra på för sig själv också. Inga rariteter har dykt upp där ännu, men ändå en liten blandning av stationära och övervintrande/flyttande fåglar.

Vadalistan ser ut så här efter två turer dit, en två efter arten visar att jag sett den vid två olika tillfällen:
Havsörn
Sparvhök
Ormvråk (2)
Fjällvråk
Enkelbeckasin
Tamduva
Större hackspett (2)
Koltrast
Björktrast (2)
Entita (2)
Blåmes (2)
Talgoxe (2)
Nötväcka (2)
Trädkrypare
Varfågel (2)
Nötskrika
Skata
Kaja (2)
Kråka (2)
Korp
Stare
Gråsparv
Pilfink
Gråsiska (2)
Domherre (2)
Gulsparv (2)

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.