Mellanspett vid Lummelunda

Hoburgen, inte långt från Gotlands sydspets.

Fotograf och intervjuobjekt vid Närsholmen.

Mellanspett: nätt huvud, klen näbb och inte mycket svart i ansiktet.

Det rödas begränsade utbredning på huvudet gör att det är en hona.

DET FÖLL SIG så bra att en jobbresa för Club300:s tidning Roadrunner gick till Gotland härom dagen, och det samtidigt som den där mellanspetten fortfarande tycker att lövskogen vid Lummelunda bruk duger som skafferi. I måndags gav vi oss upp till området vid det gamla järnbruket i ett rätt ymnigt snöfall. Fågeln hade setts både på marken och uppe i träden så vi rände runt vid ån och de dammar och småbäckar som finns mellan träden för att försöka få syn på den.

Just att försöka få syn på en mellanspett har inte varit aktuellt i Sverige sedan början av 1980-talet. Fram till 1982 fanns den som häckfågel här, men sedan dess har den varit försvunnen från landet – bara ibland har en fågel nerifrån kontinenten hamnat i Sverige tillfälligtvis. Som mellanspetten som upptäcktes vid Lummelunda i mellandagarna.

I TRE TIMMAR gick vi omkring i området utan att se mycket mer än koltrastar, gärdsmygar och ett par strömstarar. När vi i det undermedvetna började planera för lunch och sakta drog oss mot parkeringen så klack det plötsligt till, en i sällskapet sa de förlösande orden ”där sitter ju en spett” och snart såg vi andra också det som faktiskt var den mellanspett vi letade efter.

Under några minuter rörde den sig högt och lågt bland träden och gjorde skådandet lätt för oss. Folk plåtade genom sina jätteobjektiv och jag slängde i väg ett par bilder med mobilen genom handkikaren. Det blir aldrig bra, men jag gör det ändå.

RESTEN AV GOTLANDSVISTELSEN tog oss runt till flera av öns klassiska fågellokaler. I dammen vid Almedalen simmade bläsänder tillsammans med fiskmås, gräsänder och en rörhöna och i hamnen simmade vigg och smådopping förutom mängder av måsfågel. När vi på tisdagen drog oss söderut mot Hoburgen började vi se fler rovfåglar också, vid Hoburgen faktiskt kungsörn, havsörn, pilgrimsfalk och ormvråk på en ganska liten yta.

Gotland så här års liknar förstås inte Gotland i oktober eller på våren vad gäller fågeltillgång, men om man håller koll på sina årskryss så klickar det till bra mycket mer på listan än om man skulle ha stannat kvar på hemmaplan. Jag ser på gamla listor att jag aldrig haft så många som 60 arter den här tiden på året, och att vissa av de arter jag redan sett i år inte ens är givna senare på året. Inte minst gäller det förstås mellanspetten, min 324:e Sverigeart.