måndag 18 juni 2012

Kolymasnäppa, Hjälstaviken

LARMET KOM KL 14.10 I DAG. ”Vadare, Uppland”, var det inte inte helt avslöjande budskapet. Men ofta när det kommer ett larm med en så bred rubrik så kan det vara nåt som knäcker det mesta. Jag satt på ett möte när jag samtidigt som jag klickade fram meddelandet på telefonen lyckades se intresserad ut av det som avhandlades över bordet. Larmaren tvekade, men det kunde vara en kolymasnäppa. Elva minuter senare kom nästa larm, det bekräftade att det var den efterlängtade snäppan. ”Vadare, Uppland” knäckte det mesta, och strax efter fyra drog jag hemåt för att ta mig mot Hjälstaviken.

Kolymasnäppan håller i vanliga fall till i nordöstra Sibirien där Ryssland nästan möter Alaska, säkert har den fått sitt namn från Kolymafloden som rinner genom tundran. Klart är att de inte alls borde vara i de här trakterna. Faktiskt har den bara blivit sedd i Sverige en gång tidigare, 2005 på Öland. Jag vet inte exakt hur många som fick se den då, men jag har många gånger hört berättelser från dem som inte såg den – hur de nog lagt för mycket tid på matsäcken den morgonen, hur de fastnade i en bilkö i Söderköping, hur de till slut dök upp minuten för sent.

FÖR MIG BLEV DET HÄR FÖRSTA gången jag fick se den. För många andra gäller att de inte fick se den den här gången heller, strax efter kl 19 lyfte den och drog söderut på hög höjd. Jag såg det inte själv, snäppan var vid det tillfället dold för oss som stod i tornet och ingen uppfattade att den flög i väg. Som tur var hade jag fått se den från vägen mot tornet 45 minuter tidigare. Den visade sig snabbt vid en rugge svärdsliljor tillsammans med några svart- och skogssnäppor. Det kändes direkt att den skilde sig från andra snäppor jag sett, det svartfläckiga bröstet var det jag tyckte kändes mest annorlunda.

Skådare hade strömmat till sedan det första larmet och fortsatte strömma till även efter att larmet om att den stuckit skickats ut. Många hade säkert börjat en lång resa när de första larmen kom, för att en gång för alla se kolyman. Kanske går de bet den här gången också, kanske har den bara satt sig utom synhåll och blir möjlig att beskåda i morgon igen.

Tjockt med skådare längs vägen mot fågeltornet.

Nere till höger, vid de gula blommorna, 
visade sig kolymasnäppan. Det ni. 

Också kul, en svarttärna satt och vilade sig
i skrattmåskolonin. Dessutom var två
jordugglor ute och jagade över ängarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar