Här kring Järvafältet ligger Rinkeby, Tensta, Husby, Kista, Jakobsberg – de platser som de senaste dagarna varit scenen för upplopp, bränder och en massa andra uttryck för utanförskap och frustration. Platserna beskrivs som betongförort och det är möjligt att husen är byggda av betong, men samtidigt ligger husen mitt i det gröna. Jag har cyklat genom kvarteren, till och med kört rullskidor mellan husen, och slogs då av vilken naturidyll de här kvarteren låg i. Inte som mitt hus i Solna, eller kompisars hus i innerstan, som ligger tätt, tätt utan luftiga och trädbevuxna gårdar mellan sig.
Dessutom finns Järvafältet runt knuten, en plats som alltid överraskar mig med sina djupa skogar, klara sjöar och levande småjordbruk. Och när jag kollar på en satellitbild över området så blir betongkänslan ännu mindre. Visst lyser Rinkeby och Tensta av grå betong, men det är bara små celler i ett annars grönt hav. Oroligheterna har förstås sin grund i djupa samhälleliga missräkningar, och en glimt av några träd eller en sjö löser knappast några problem. Men i snacket kring oroligheterna kommer det hela tiden upp att det är brist på meningsfulla aktiviteter och platser att vara på. Fritidsgårdar, musikstudior, sporthallar. Jag tänker att skogen och ängarna kunde vara en plats att vara på. Alla kanske inte vill spela basket eller spela in en låt, några kanske skulle hitta nåt meningsfullt i att bli en del av det stora sammanhanget naturen.
DEN HÄR KVÄLLEN körde jag alltså förbi Järvafältet, siktet var inställt på Hjälstaviken och mot en mindre sumphöna som hörts spela där tidigare på dagen. En hel del folk var på plats ute i vassen när jag kom fram, och ganska snart hördes den mindre sumphönan inifrån vassen. Lätet var tydligt, men det gällde att lyckas filtrera bort dånet från sävsångare, rörsångare, en tutande rördröm, kacklande gäss, vattenrallar, småfläckiga sumphönor, näktergalar och minst en vassångare som vräkte ut sitt insektsliknande favoritläte. Folks prassliga regnjackor blev också en del i ljudbilden när armar viftades för att försöka få bort de närgångna myggorna.
När vi lyssnade som intensivast började det smälla också. Det visade sig vara fyrverkerier från Ekolsunds slott som ligger intill. Kanske var det tänkt som en fantastisk avslutning på en konferens. ”Jaha, nu har vi pratat igenom hur vi ska möta Q3 och Q4 och ätit en god fläskifilé, och eftersom vi är vuxna så älskar vi ju när det smäller och lyser så därför har ledningen fixat ett litet fyrverkeri åt oss.”
TIDIGARE PÅ EFTERMIDDAGEN hamnade jag också ute vid Angarnsjöängen. Där fanns inte minst en dammsnäppa som på smala ben gick omkring och letade mat i vattenbrynet. Tre små myrsnäppor fanns också i pölen. Anledningen till att jag var ute på vägarna då var att jag letade efter en tall att klättra upp i. Om en dryg vecka ska jag nämligen delta i ett fiskgjuseprojekt som bland annat innebär att jag ska klättra upp till en massa fiskgjusebon i Småland och ringmärka ungar, så nu är jag ute och försöker få lite vana i att ta mig upp för stammar. Pirrigt.
 |
| Gulärla och buskskvätta i samma ris. Angarn. |
 |
| Tillbaka på backen, repet på plats. |
 |
| Sju meter upp bara, bendarr kommer på tre meter. |
 |
| Massa maskrosor. Angarn. |
 |
| Lyssning i vassen, fyrverkerier i fonden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar