Därför är det en liten överraskning att fyra bollar har gått åt den senaste veckan. Det var förra söndagen jag la märke till det, de två gula nätpåsarna som hängt där så länge var i stort sett tomma. Senare på dagen såg jag orsaken till det.
Sliten talgoxe på snart uppäten talgboll.
Först kom en riktigt raggig talgoxe som satte sig och pickade på fröbollen, flög i väg och kom tillbaka. Ytterligare en lika sliten talgoxe hängde på, och mot eftermiddagen satt sex talgoxar på balkongen – men fortfarande var det bara de slitna som jobbade på bollen. De andra fyra var förstås ungar, de raggiga deras hårt arbetande föräldrar.
Ungen är ju egentligen större än farsan nu, men sitter ändå och tigger.
Ungarna såg helt perfekta ut. Runda och trinda, helt nya och fräscha fjädrar, en vidöppen näbb med brandgula kanter som vändes mot föräldrarna med ett uppfordrande kvitter som bad om mer mat. Samtidigt darrade de med sina vingar för att dra till sig ytterligare uppmärksamhet.
Talgoxen är troligen den fågel jag ser oftast. Året runt hänger den där vi människor uppehåller oss – kring fågelbord, i parker, mitt i skogen. Men både bofinken och lövsångaren är upp till fem gånger vanligare, det kan finnas så många som 15 miljoner lövsångare i Sverige medan talgoxarna beräknas vara uppemot tre miljoner.
Gråsparvar är rätt vanliga också, och ett gäng såna har också hittat upp till balkongen. När en gråsparv vill sätta sig på bollen så flyger talgoxarna undan direkt, bara en av ungarna vågar sitta kvar. Blåmesarna verkar dock inte känna sig underlägsna, de drar sig inte för att köra bort en gråsparv.
En skata har också tittat förbi, men den tycker att det är lite knepigt att sitta uppe på bollen, och den verkar inte vara kompis med någon av de andra. Den mest överraskande besökaren i helgen var en större hackspett. Lustigt nog verkade alla arter kunna samsas med den kring maten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar