Vintrig tornfalk

Tornfalken i Ope, ryttlandes över snötäckt skafferi.

JAG TRODDE ATT det var en tamduva jag såg från bilen när jag körde på gamla E75:an genom Ope, söder om Östersund. Men när jag stannat vid en busshållplats och fått upp kikaren såg jag att det var en tornfalk som ryttlade över den snötäckta åkern. Det var inte väntat den här tiden på året.

Jag körde upp på en mindre väg och parkerade, tog fram tubkikaren och kollade in falken som då hade satt sig på en kraftledningsstolpe. Snart gav den sig upp i luften igen för att kolla in sorktillgången, det var då jag kunde ta en halvkass bild med telefonen genom tuben. Det var en solklar hane, med grått huvud och grå stjärt som avslutades med ett kraftigt svart band. Jag kan inte tänka mig att den hade det särskilt lätt i födosökandet, ett par decimeter nysnö under natten döljer nog sorkarna rätt bra.

EN TITT I artdatabanken visar att det under 2000-talet har rapporterats tornfalkar i december i Jämtland vid två tillfällen. Troligen rörde det sig om samma fågel som sågs i trakten av Alsen den 14 och 31 december 2004. Under 1900-talet finns inga rapporter om så sena tornfalkar. Spännande.

Inne i stan tänkte jag åka förbi en adress där det rapporterats turkduva. Men redan när jag svängde in på Odensalagatan och det bostadsområde jag bodde i tills jag var sju år så fick jag syn på duvorna. Den ena satt på trottoaren medan den andra satt mitt i vägen och pickade i sig nåt. Jag fick svänga runt fågeln, för den flyttade sig inte. Undrar om den möjligen börjar bli svag och dum, så oskygg borde den ju inte behöva vara.

Den tredje gråspetten

Granen i mitten blev gråspettens rastplats för en kort minut.

NÅGRA DAGAR FÖRE dopparedagen och jag har dragit mig till hemmatrakterna i Jämtland för att jula. Inte mycket snö, men i alla fall ett tunt lager som lyser upp de mörka timmarna.

Bilskådade i trakterna av Brunflo och stannade till då och då för att titta och lyssna. Det var nån nötskrika, nån större hackspett, lite talgoxar och några pipande domherrar i skogskanterna, men inte mycket mer. Korp förstås, speciellt en som jag minns eftersom den tvingade av en kråka en matbit i luften. Maten dalade ner från luften och lade sig på en åker och korpen dalade ner och snappade åt sig den. Mer snö hade gjort det svårare att återfinna munsbiten.

FYRA KORPAR TILL gasade över åkrarna i Bodal, och vid ett hygge lite söderut längs vägen såg jag en hackspett flyga och sätta sig i en grantopp. En grön spett, eller snarare en gråspett, min tredje nånsin bara. Den satt en minut i granen innan den flög vidare, tre snabba vingslag innan den gled i en kort båge för att sedan slå med vingarna igen. Vid ett hygge bara 500 meter söderut satt två orrar, en hane och en hona i en björk – dagens båda höjdare på nästan samma plats alltså.

Årslistan fick salskrake

Salskrakar, Ullnasjön.

VARKEN ÖLAND I maj eller Skåne i september, ja då får man en årslista som haltar jämfört med tidigare år. Salskraken i Ullnasjön norr om Stockholm blev art 215, en summa som brukar passeras redan i juni eller juli. Kanske är det främst vadarna jag har varit kass på i år, man brukar ju kunna få några sådana på Öland om vårarna. Men jag har heller inte dragit i väg för att få in arter på årslistan, har jag haft dem på livslistan har jag inte brytt mig om dem helt enkelt.

Så här sent på höstkanten kan man inte räkna med så mycket nytt heller. Därför överraskade det mig att jag inte hade salskrake när jag såg minst 70 rasta på Ullnasjön i går. Jo, det var årskryss. Och visst kan det bli några till, det rapporteras friskt om rariteter från hela landet, till exempel dvärglärka i Jokkmokk, fläckdrillsnäppa i Kristianstad och en bergstajgasångare vid Landsort. Tajgan borde man ju ha dragit på redan, men vem ska då kolla på skidåkningen på tv?

Tillbaka i Vada

DET VAR I söndags som jag återvände till Vada igen. Stället är ju inte direkt en fågellokal i ropet så här års, men jag gillar idén att vara i ett oskådat område. Dessutom är det fint där, typiskt jordbrukslandskap med inslag av dungar, skog, hagar och en å som rinner rätt igenom den lilla dalen.

Jag satte faktiskt upp en lapp på Ica i Karby där jag frågade om nån hade en enkel stuga att hyra ut i trakten. Jag är inte ute efter nåt ställe med några större bekvämligheter, bara nånstans att utgå ifrån. Att det är i Vallentunaområdet är egentligen inte nödvändigt, allt inom tio mil från Stockholm är intressant.

JAG SLOGS AV att det var riktigt lugnt där i söndags. Några gulsparvar var enda art en lång stund in i skådandet och till slut fick jag inte ihop fler än 14 arter. En skrikande spillkråka blev en helt ny Vada-art, den gjorde sig hörd när jag gick på det jag tror är västra sidan av vägen. Just innan jag hörde spillkråkan fick jag också se en sparvhök göra ett utfall mot ett gäng gulsparvar som satt i stubbåkern, men i eftermiddagsdunklet kammade den noll.

En fjällvråk blev sista arten för dagen. Den ryttlade över en åker och drog snart in vingarna och singlade ner mot marken och en möjlig middagssork. Men den lyfte utan nåt i klorna. Nån sorts hackspett gungflög bort från mig när det började bli riktigt mörkt också. Jag såg inget vitt på den, vilket talar för att det inte var en större hackspett, och inte kändes den svart heller. Det var troligen en gröngöling.

Sidensvans 43:e balkongarten

DET FANNS ÄNDÅ ett par bärträd kvar mellan husen, sidensvansarna hittade det i morse. Jag trodde inte att de skulle hinna hit, björktrastarna började plocka i sig de där bären redan för nån månad sedan och har bara lämnat några smulor kvar. Men tillräckligt.

Kanske har sidensvansarna varit här tidigare i höst också, jag har inte haft nån vidare span ut mot träden mellan husen mer än att jag lagt märke till att det varit tjockt med björktrast där med jämna mellanrum. I morse såg jag rörelse av dem igen, men när jag öppnade balkongdörren så hörde jag inte bara trasttjatter, utan också några klingande toner svanssång.

JAG HITTADE DEM snabbt i en bärbuske, den där stjärttippen doppad i gulfärg lyste upp i grenarnas grå virrvarr. Kanske lockade det klirrande lätet till sig björktrastarna, för snart var sidensvansarna omringade av trastar som verkade sugna på de smulor de lämnat. I alla fall tänkte de inte lämna något till några kringstrykande svansar.

En stund senare var det bara björktrastar kvar, de satte i sig de sista bären.

Rallhägern togs vid Järvafältet

Grisar vid Vada gör de här grisarna.

Stubbåker, gravkullar, himmel – vid Vada.

Varfågel vid Vada.

Bobo Olsson kryssade rallhäger i morse.

Rallhägerkryss vid Översjön, strax efter klockan åtta.

Bredstjärtad labb på Öland. Krysstecken.

DET VAR I måndags förra veckan som jag och en skådarkompis fick ändan ur vagnen och åkte ner till Jönköping för att kolla in den rallhäger som då hade befunnit sig vid Rocksjön i över en vecka. Hela Sydsverige hade redan sett den, så det var ingen rusning vid sjön när vi kom dit. Några enstaka skådare var ändå där, men vi kammade alla noll den dagen och hade lika lång väg tillbaka hem.

”Den dyker nog upp på Järvafältet snart”, skojade vi  i bilen norrut, sen försökte vi glömma att vi bommat den där hägern. Men i går kom ett larm om rallhäger på Järvafältet och lusten att se den vaknade till. I går kunde jag inte dra, så det planerades in en gryningsräd för i morse i stället. Den lyckades, från Översjöns badplats såg vi en fågel röra sig i vassen några hundra meter bort, och när den lyfte och flög några korta meter såg vi också de fantastiskt vita vingarna. Klart – och Sverigekryss 323.

HÖSTEN HAR GETT ett par andra kryss också. Under en tripp till Öland fick jag både kungsfågelsångare och bredstjärtad labb. Labbar hade ju passerat Öland i parti och minut veckan innan vi kom ner, men då vi skulle bevittna det rekordartade sträcket var det plötsligt helt tomt längs kusten. På söndagen, den 19 oktober, fick vi till slut ändå närkontakt med en så kallad brelle när en sådan kom flygande nära oss över Västrevet nere vid södra udden. Ytterligare några brellar tog också chansen att dra söderut förbi Ottenby den morgonen, så vi fick vår del av flödet ändå.

På hemmaplan har det såklart börjat stilla sig ute i markerna, men det finns ju alltid fågel att kolla på om man ligger i lite. I söndags sprang jag på några bändelkorsnäbbar i ett lärkträd vid Lötsjön i Sundbyberg, till exempel. Jag har också vid ett par tillfällen stannat till vid Vada kyrka och gått en runda där. Vada ligger i höjd med Angarn men har inte samma fågelmagnetiska status som det stället, men ibland är det skönt att bara pulvra på för sig själv också. Inga rariteter har dykt upp där ännu, men ändå en liten blandning av stationära och övervintrande/flyttande fåglar.

Vadalistan ser ut så här efter två turer dit, en två efter arten visar att jag sett den vid två olika tillfällen:
Havsörn
Sparvhök
Ormvråk (2)
Fjällvråk
Enkelbeckasin
Tamduva
Större hackspett (2)
Koltrast
Björktrast (2)
Entita (2)
Blåmes (2)
Talgoxe (2)
Nötväcka (2)
Trädkrypare
Varfågel (2)
Nötskrika
Skata
Kaja (2)
Kråka (2)
Korp
Stare
Gråsparv
Pilfink
Gråsiska (2)
Domherre (2)
Gulsparv (2)

Rosenstare och wilsonsimsnäppa

LÖRDAG BLEV DRAGDAG. På förmiddagen lät jag disk och stök från fredagskvällens middagsbjudning stå för att i stället dra till Lövstaslätten utanför Uppsala. Där hade en ung rosenstare setts redan på fredagen och en rapport sa att den setts i SLU:s stora kohagar tillsammans med vanliga starar. När vi kom dit så tog det inte många minuter innan den ljusa staren hittades några hundra meter ut i hagen, sittandes på en staketstolpe.

Rosenstare har jag sett fram emot att se i många år och hade kanske hoppats på att den första skulle vara en vuxen individ, med ljust rosa fält i kontrast mot det svarta – och med en liten tofs i nacken. Men den som befann sig utanför Uppsala var som sagt en ungfågel med gråaktig kropp och mörkare vingar. Den skilde sig starkt mot övriga starar och blev en riktigt trevlig bekantskap.

VÄL HEMMA SKULLE resten av lördagen ägnas åt stök och disk, men först tänkte jag unna mig lite ryggläge i soffan. Men hjärtat började slå några extra slag när ett larm om en möjlig wilsonsimsnäppa i Ledskärsviken plingade till. Den här nordamerikanska fågeln ses inte så ofta i Sverige, bara tio gånger sedan 1963, så jag fick lite snabbt fundera på de plus och minus en tvåtimmarsresa förbi Tierp och ut mot kusten skulle innebära. Plus övervägde och jag kom i väg strax efter halv fyra på eftermiddagen.

Bra precis två timmar senare var jag framme och fick kolla in den misstänkta fågeln genom en tub. Det jag såg då var egentligen bara en lite vadare med vit undersida och svart ovandel, huvudet och näbben såg jag inte eftersom fågeln stod och sov. Det är ju inte riktigt nöjaktigt att inte få se mer av den, även om alla vid det här laget var överens om att det verkligen var en wilson.

Rätt vad det var blev den uppskrämd och tog till vingarna tillsammans med ett gäng kärrsnäppor och jag tappade kontakten med den. Snart hittades den igen och ett vackert simsnäppehuvud visade sig tillsammans med en nålstunn näbb – typisk för wilson. Snart fick jag också se den födosöka genom att simma och likt andra simsnäppor röra om i vattnet så att små munsbitar gick att nypa åt sig med näbben. Sverigeart nummer 319 och 320 alltså, och disken har klarats av i dag.

Höken tog höksångaren

MYCKET ATT STÅ i det senaste dagarna, men har hunnit ut ett par gånger. Första turen var i helgen, den gick till Kungsängen utanför Uppsala. Där hade bland annat videsparv setts dagarna dessförinnan vid dagvattendammarna. Nu såg jag inget annat än sävsparv när jag var där, men det var ett spännande ställe.

I går åkte jag lite halvhjärtat på ett larm om en ung höksångare som åt bär i en getapel vid Ågestasjön. Den hade varit där i några dagar redan och jag borde väl ha åkt tidigare, men så blev det inte. Under promenaden ut mot sjön mötte jag skådare som just hade sett fågeln och när jag kom närmare så såg jag en man med kikare vid apeln. Bra läge alltså.

Men när jag kom fram fick jag höra att en sparvhök just hade gjort en attack i trädet och lyckats med att få med sig en tätting. Eftersom ingen annan fågel syntes till i närheten av trädet, förutom ett par rödhakar, så utgår jag ifrån att det var höksångaren som blev hökens mellanmål. Så funkar det.

Sävsångare i vassen

FICK NÅGRA FÖRMIDDAGSTIMMAR vid Angarn i går. Dimman höll precis på att lätta och ur den tornade ett gäng på ungefär 60 tranor fram på en åker. Fint att se. Nästa mäktiga syn var när en äldre havsörn flög över sjön och fick hundratals grågäss på vingarna. Den attackerades av kråkor och en brunkärrhök innan den satte sig i en björk, men därifrån fick den också flyga i väg när kråkorna inte gav sig.

Jag tog sikte på ett dike med vass för att kolla om något hade rastat där under natten. Men några uppenbara rastare såg jag inte till, bara ett några av de vanliga invånarna: sävsparv och sävsångare. Sparvarna satte sig i toppen av vassen som för att värma sig när solen tittade fram, när mornandet var klart såg jag dem inte mer. Sävsångaren avslöjade sig med ett zäck som fick mig att hoppas på videsparv, trots att jag inte vet hur en videsparv låter – Fågelguiden som app innehåller inte det lätet. Att jag ändå vet att det var en sävsångare beror på att jag till slut såg fågeln. Förutom kalasväder gav inte rundan något extra pulshöjande i fågelväg.

23 arter från balkongen

ROVFÅGLARNA UTEBLEV, LIKSOM större hackspett, fiskmås, storskarv och steglits. Däremot fick jag in stenknäck, nötväcka, lövsångare, ladusvala och trädpiplärka, så resultatet i RM i tomtskådning blev till slut 23 arter. Jag slapp bli sist också, två skådare kom efter mig. Resultat finns här.

Jag brydde mig aldrig om att gå upp i svinottan, tänkte att jag i dimman ändå inte skulle få nåt. Men troligen var det ingen dimma under morgonen, för när jag började skåda vid sextiden var det redan klart i luften. Kanske missade jag nåt viktigt där, för redan när jag klev ut på balkongen hörde jag nåt pipigt som sträckte förbi utan att få kläm på vad det var. Kanske hade jag med lite mer tid i de tysta morgontimmarna kunnat artbestämma några vadare eller järnsparvar, men snart tog bilbruset över och det var kört. Jag hann ändå höra ett par sädesärlor, men under dagen kom det flera också.

LÖVSÅNGARE BLEV DAGENS enda nya balkongkryss. Tre stycken höll till i buskarna under balkongen tidigt på morgonen, resten av dagen höll de sig borta. Ett par ladusvalor var också fint att se, liksom stenknäcken som trots att den flög förbi ett par hundra meter bort avslöjades av sina tydliga vingband.

Vinnaren i Smedsgård i Hallandd drog in exakt 100 arter fler än mig och satte nytt RM-rekord. Bara att gratta.

ARTLISTA

Gråhäger	Koltrast	Kaja
Silltrut	Björktrast	Kråka
Gråtrut	Lövsångare	Gråsparv
Tamduva	Blåmes	Pilfink
Ringduva	Talgoxe	Bofink
Ladusvala	Nötväcka	Grönfink
Trädpiplärka	Nötskrika	Stenknäck
Sädesärla	Skata

Laddning för RM i tomtskådning

I FJOL DEN här helgen var jag nere hos Christian Cederroth på Segerstads fyr på Öland för att göra en intervju med honom för tidningen Roadrunner. Besöket sammanföll med riksmästerskapen i tomtskådning, en tävling som Christian deltar i med hull och hår. Jag har lagt in intervjun i länken Roadrunner här ovanför, man får scrolla för att hitta rätt.

I år har jag inget planerat och tänkte inte så mycket på RM förrän jag såg ett inlägg om det på Facebook. Första tanken var att komma i kontakt med nån skådare i Uppland eller Sörmland och erbjuda mina tjänster, men nu har jag börjat tänka mig att använda min egen tomt – balkongen och lilla parken bakom huset. Jag såg nämligen att under fjolåret deltog inte bara superskådare med supertomter, som till exempel Christian, utan även skådare med blygsammare tomter och blygsammare resultat. Vinnaren 2013 hade 115 arter, Christian 101, men längre ner i listan fanns folk som skrapade ihop 18, 21 och 25 arter – ett antal som jag nog borde kunna matcha med lite fajt.

I MORSE VAKNADE jag riktigt tidigt och gick upp en sväng. Det var fortfarande helt mörkt, dessutom låg en tung dimma över Solna. Jag gick ut på balkongen för att lyssna om något fanns i luften, men det var stendött. Nu vid niotiden har dimman lättat, och den lär väl göra så i morgon också.

Eftersom jag tidigare stått en del på balkongen och skådat så har jag en liten hum om vad som kan tänkas ses, och när jag nu också tillåts gå ut på själva tomten så kan kanske ytterligare nån smygare hängas in bland buskar och träd intill lekparken. Om jag ska ge mig på en gissning tror jag att följande arter kan bli aktuella:

Ringduva, tamduva, kråka, skata, kaja, nötskrika, björktrast, koltrast, silltrut, fiskmås, gråtrut, hackspett, ormvråk, duvhök, sparvhök, lärkfalk, havsörn, storskarv, sädesärla, blåmes, talgoxe, nötväcka, gråsparv, pilfink, bofink, grönfink, steglits. 27 arter. Kanske undviker jag jumboplatsen.

En ynka blåhake

ALLA SKÅDNINGAR KAN inte vara fantastiska – innehålla nya arter eller annat toppspektakulärt. Hur ofta är man inte bara ute och iakttar det alldeles vanliga, en runda på hemmalokalen som bara bekräftar det man visste. Men trots det så kan man alltid hitta en speciell händelse som blev turens höjdpunkt. Kanske kom man riktigt nära en spillkråka, kanske fick man äntligen läge att kolla in vad som skiljer en duvhök från en sparvhök när de flög tillsammans, kanske valde man en fikaplats med utsikt över en grå flugsnappares jaktmarker.

I dag snodde jag åt mig ett par timmar i markerna, åkte ut till Angarnsjöängen. Jag valde parkeringen på östra sidan för att snabbare ta mig till de platser jag kände kunde vara intressantast: de stubbade åkrarna, enebackarna och den buskiga våtmarken. Hur intressant blev det då? Jag kom förvisso nära en spillkråka, men det var inte den som blev dagens höjdpunkt. I topp hamnade i stället en hastig obs av blåhake.

PÅ ÅKRARNA FANNS inga lappsparvar eller spännande vadare, som jag kanske hade hoppats. Däremot ganska många ringduvor och skogsduvor. En hel del sädesärlor hittade också mat där, och nära åkerkanten fanns rätt mycket bofink. Men videbuskarna ute mot blötan lockade, så jag drog mig ditåt. En ung sävsparv pep från en av buskarna, men annars var det riktigt lugnt.

Men strax efter jag trampat ner med hela vänsterbenet i ett dike och tagit mig mot ett gäng buskar så flög en liten rödstjärtad fågel upp och försvann lika snabbt igen lite längre bort. Jag klafsade i dess spår, och bakom en buske fick jag syn på den igen i samma ögonblick som den tog till vingarna och försvann djupare in i riset. Stjärten hann jag se igen, men framför allt ett tydligt vitt ögonbrynsstreck som gjorde det tydligt att det var just en blåhake. Könet hann jag inte få någon uppfattning om.

JA, EN YNKA liten blåhake, men ändå tveklöst den lilla höjdpunkt som alla fågelturer bjuder på.

Till Simons minne

Fina lillebrorsan Simon.

MIN LILLEBROR FICK en cancerdiagnos i februari och genomgick allehanda behandlingar under våren och sommaren. Vi gladde oss åt alla tecken som tydde på nåt positivt, men tecknen som pekade på nåt negativt var faktiskt alltid fler. Den 10 augusti dog Simon. Trots cellgifter och strålning hade cancern inte försvunnit och hans kropp orkade inte mer.

Under sommaren var jag en hel del uppe i Jämtland, en knackig 3G-uppkoppling gjorde att jag inte uppdaterade den här sidan speciellt ofta. Men jag kände det också mindre viktigt att rapportera om siktade fåglar, tankarna behövdes riktas mot ett annat håll.

Någon gång jag skriver ner vad som hände på den sista inventeringsrutten, den som gick i höjd med Stora Blåsjön i norra Jämtland och där jag under ett dygn gick i 16 timmar för att ta mig ut till rutten, göra rutten och ta mig tillbaka till bilen. Jag kanske skriver om lavskrikorna och hökugglorna där jag plockade hjortron, bändelkorsnäbben som trumpetade för att komma i kapp flocken med mindre korsnäbb som flög över stugan och annat som händer när man under ett par månader lever mitt i naturen.

Men det får bli en annan gång, nu ville jag bara kort skriva vad som hänt i det verkliga livet. I lokaltidningarna uppe i Östersund skrev jag ett minnesord som publicerades för ett par veckor sedan, där beskriver jag mer om vad som hänt. Länkar till det här.

Rutter i X och Z

Fjällabb som troligen bevakade ett bo. Jalkedsåjja.

Högfjällsplatå med bland annat myrsnäppa. Jalkedsåjja.

Nu har jag alltså även bågekort.

MIdsommarafton i Laxviken. Det kom snö senare på dagen.

En liten björn som tappat en handske.

Tidig morgon, cirka 03.15. Jalkedsåjja.

EN HEL DEL dagar i tält, radioskugga och snålblåst. Juni har dominerats av fortsatt inventering, halvkasst väder och och en Teliatäckning som inte direkt bjudit in till att använda datorn till www. Den 10 juni började jag inventera i Hälsingland, den första av fyra rutter hette Grannäsen, och sedan dess har jag gjort fyra till i Jämtland. Bara två kvar nu.

Utan att kolla tillbaka i protokollen kommer jag inte ihåg om det hände nåt speciellt på Hälsingerutterna. Däremot minns jag att jag på väg mot Grannäsen mitt i natten stannade till på ett ställe som jag tyckte borde kunna hysa kornknarr; fina ängar som ännu inte hade slagits. Jag stannade bilen, vevade ner rutan och möttes av krää-krää. Fullträff alltså. Och på andra sidan vägen upp mot en skog sjöng en gräshoppsångare för fulla muggar.

ANTINGEN HADE JAG en jäkla flyt, eller så sitter det kornknarrar lite överallt. Bekymret för dem är ju annars att ängar slås ner tidigare nu än förr i tiden, då bönderna nöjde sig med att låta gräset växa klart innan de slog och kornknarr och andra ängsfåglar han föda upp sina ungar innan lien kom. Ensilaget som skördas tidigt är förvisso bättre rent näringsmässigt för korna, som i dag ska producera 10 000 kilo mjölk per år jämfört med 500 till 1 000 kilo för 50 år sedan. Tror inte att jag är beredd att betala det priset för att alltid ha tillgång till mozzarella.

Jo, en annan hågkomst från en av rutterna är förstås tre mårdar. Den första dök upp vid lägret, jag såg den smidigt klättra upp för en grov tall. De två andra såg jag ute på en rutt. Jag hade just skrämt fram en orrhöna med tre ungar då två mårdar kom springande genom blåbärsriset. Möjligen hann en av dem få tag på nåt ätbart nära boet, den andra såg jag springa i väg tomhänt.

JÄMTLANDSTURERNA HAR JAG hittills tagit med utgångspunkt från stugan i Laxviken. Första fjällrutten gick delvis på Ansättens nordligaste fjäll, kring Nördersttoppen hittade jag både fjällripa, blåhake och ringtrast. Andra fjällrutten innebar en övernattning i tält. Jag körde bil till Vinklumpen och gick cirka åtta kilometer ut på fjället för att komma till punkt 1. Vid Vinklumpen spelade dubbelbeckasin och efter bara nån kilometer ut på fjället fick jag se årets första fjällabbar. Totalt såg jag nog 20 fjällabbar, de flesta drog omkring i ett stort gäng. Men åtminstone två par hade en möjlig häckning, vilket är rätt kul eftersom det sägs ha varit ont om labbhäckning under de senaste lämmelfria åren. Jag såg inga lämlar i år heller, men labbar kanske har bättre koll än jag.

En av rutterna gick i Gåxsjö. Det var lika blåsigt som resten av dagarna, men eftersom en reporter från Länstidningen i Östersund hade lurats att följa med var det bara att genomföra rutten. Det blev rätt okej ändå, med en fjällvråkshäckning som toppnotering. Artikeln går att läsa här.

EFTER ATT HA vilat upp mig, tvättat kläder och gött mig med både pilsnerdricka och hemlagad mat känner jag mig redo för sista etappen av årets inventering. I morgon ger jag mig av norrut mot Gäddede och Ankarede för att vandra ut 14 kilometer på fjället för att nå respektive rutt. Vädret har blivit en smula bättre, i alla fall varmare – för det hotas med några ihållande regnskurar på eftermiddagarna. Men med den uppladdning jag fått lär jag nog klara av det.

Rutt alltid rätt

En rejäl gammal gran stod kvar i Skyttorpskogarna.

DET ÄR LITE av ruttider. Har gått två standardrutter nu, den senaste i tisdags morse. Området heter Skyttorp och ligger i Lena församling i Uppland. En ganska typisk rutt för den här delen av landet, känns det som: virkesåkrar i olika stadium av uppväxande och fågelmässigt de fåglar som kan gilla läget.

Som vanligt en tyngdpunkt på bofink och lövsångare, kryddat med rödhake, trädpiplärka och taltrast. Kungsfågel gillar jag att höra, och det var inte dåligt av dem, och är man inne på lite diskreta sångare så bör ju trädkrypare och järnsparv nämnas också. Och en rödstjärt var kul att höra också. Bland de bullrigare i tisdags var förstås tjädertuppen som valde att lämna vilogrenen och dra till skogs, han för väl bullrigast helt enkelt, och skränigast var de två nötkråkorna som höll i gång i trädtopparna.

En ensam korp kraxade ihärdigt på ett hygge. Oroligt flög den mellan de enstaka träd som lämnats. Tills lut fick den lön för mödan då en korp till svarade på ropen och snart anslöt till hygget. Tillsammans svepte de runt de höga tallarna, till synes rätt nöjda med återseendet. En större hackspett satt strax intill korparnas aerodrom och ropade han också. Även hans rop lönade sig, snart dök en hona upp. Oklart vad de sysselsatte sig med, för jag gick vidare på rutten.

NÄSTA VECKA BÖRJAR det riktiga allvaret för ruttsäsongen. Jag drar mig norrut mot Hälsingland för att gå fyra rutter i trakterna av Edsbyn, Alfta, Los och såna ställen. Då blir det till att hitta tältplats så nära ruttstarten som möjligt för att kunna slumra fram till tre på morgnarna innan det är dags att gå ut i skogarna.

Efter Hälsingland blir det Jämtland. Sex rutter där blandar skog med fjäll, vissa av dem får jag vandra ut till redan dagen före eftersom de ligger långt ute i väglöst land. Så är det.

Dvärgsumphöna i Halland

JAG UNDVEK EN dipp i fredags genom att inte ens dra. För ett tag sedan dök det upp en orientseglare vid Kvismaren som jag inte hade läge att åka på. I fredags larmades om en likadan seglare från samma ställe, och gåendes bland hyllorna på Coop beslöt jag mig för att inte åka i väg – jag skulle fullfölja den fiskgratäng jag vari färd med att köpa ingredienser till. Två kompisar ringde och sa att de hade plats i en bil och det fick mig att tveka, men jag stod fast vid beslutet att inte dra.

Senare på kvällen var min fiskgratäng färdig och kunde avnjutas. Pojkarna som drog till Kvismaren meddelade i samband med att jag skrapade upp såsen med en kniv att de just hade missat seglaren. Den hade dragit nånstans mitt framför näsan på dem. Då kände jag mig ännu tryggare i beslutet att inte dra.

SÅ HAMNADE JAG i ännu ett beslut i att dra eller inte dra. Det var i lördags kväll och en blåtrast hade setts på Hallands Väderö i Skåne. Magkänslan sa att det var för långt bort, att den skulle hinna flyga därifrån innan jag ens kommit söder om Södertälje, att blåtrast får bli en fågel jag ser om jag råkar se den nån gång i framtiden. Men så växte ändå motivationen, särskilt sedan jag fått ett erbjudande om att hänga på i en bil där jag inte behövde vara chaufför under natten.

Så jag lämnade det sällskap jag var i åkte hem och rafsade ihop det jag trodde mig behöva för bilresa och artjakt. Klockan var då halv elva på lördagkvällen. Nånstans kände jag att det inte var likt mig att göra det här draget, särskilt illa tyckte jag om att beröva en kär person på en vanlig mysig lördagskväll och, med tanke på resans längd, även en potentiellt mysig söndag med en mer normal utflykt till loppisar, glasskiosker eller en filt i en park. Men för en blåtrasts skull, tänkte jag, då kanske man får.

BILRESAN NER GICK rätt smidigt. Jag slumrade till kort ibland, han som körde gjorde det inte. En dvärgsumphöna spelade vid Skottorp strax norr om Hallandsåsen, och eftersom vi hade hyfsat med tid innan båten från Torekov till Väderön skulle gå så hade vi tid att stanna till och försöka lyssna efter den. Det funkade kanon, på fem minuter hade vi hört sumphönan, nytt Sverigekryss för mig, och lite andra ljudliga nattsångare – som kärrsångare, rörsångare, sävsparv och de idoga näktergalarna.

Halv sex gick en hyrd fiskebåt ut till ön, och vi landade i en stämning som inte var direkt hoppfull. 15 pers hade åkt ut före oss, men på en halvtimme kammat noll. I ett par timmar stod vi ändå vid den senaste platsen för en obs på blåtrasten utan att se den. När vi på bred front gick genom dungen gav inte det heller nåt. Precis som magkänslan sagt så hade den nog redan lämnat ön.

VI GICK ÄNDÅ runt lite mer på ön, inte alla gånger man är på en sån plats. Överallt sjöng törnsångare och i luften samsades ladusvalor och hussvalor om godbitar i form av insekter och spindeldjur. Åtminstone fyra rosenfinkar spelade, en av dem såg vi fint – skarpt röd på huvud och bröst och med en intensiv vilja att säga att han var glad att se oss.

Halv elva gick båten tillbaka till Torekov och på parkeringen i hamnen kändes verkligen att det var lika lång väg tillbaka. Jag hade slumrat till liggande direkt på marken ett par gånger ute på ön, men var förstås inte i närheten av att vara utvilad. Jag klarade att köra till Jönköping innan jag behövde avlösning, sen fick det vara nog. Undrar just hur mycket nog det får vara när nästa larm kommer?

Svartand i Frövisjön

Sjön Kornan där rutten gås, klockan sex i går. 
Fågeln är en kanadagås, ingen rutten gås.

Undertecknad under kaffepaus.

Unga nötdjur vid Frövisjön.

HADE INTE RÄKNAT med att dra på en raritet i går. Min plan var ju att ge mig ut på standardrutt 11I7H Kornan och efter det rulla hem och ta igen förlorad sömn. Nu rullade jag mot Västerås efter avklarad inventering i stället och kunde väldigt enkelt kryssa in min 317:e Sverigeart vid Frövisjön, Skultuna kommun.

Anden hade rapporterats redan kvällen före, men jag ägnade den inte så mycket tanke eftersom jag bestämt mig för att göra inventeringsrutten under den morgon som vädermässigt såg bäst ut. Så jag klev upp vid halv två på morgonen, åkte vägen mot Rimbo, Rånäs och Kornan och kunde ge mig ut på rutten vid planerad tid, klockan 03.30. Kallt var det, bara tre grader, men precis som jag hade hoppats var blåsten nästan minimal.

RUTTEN BJÖD INTE på några överraskningar, däremot en rejäl dos naturupplevelse av bästa slag. Kungsfåglars rullande sång, ringduvors tidiga hoande, trädpiplärkors galna avslut, någon enstaka svartmes pumpande pip. Orrspel hördes i norr vid punkt 3 och på sträckan efter punkt 4 fick jag både höra och se en snygg spillkråka komma flygande över huvudet. På samma hygge satt också en törnskata i ett högt, torrt träd och muttrade.

Jag har inte fört in observationerna från rutten ännu, men jag tror att jag hamnade på kring 50 arter på de åtta kilometerna. Nya för i år var törnskata, brun kärrhök, storskarv och säkert nån art till som jag inte kommer ihåg nu. Men hur många det blir är egentligen inte så noga, bäst är att få vara ute och gå när skogen mornas. Tur då att jag inom den närmaste månaden ska göra elva rutter till, de flesta placerade i Hälsingland och Jämtland.

STRAX FÖRE KLOCKAN nio var jag klar med rutten och koncentrationen kunde läggas på annat. Som den där svartanden. Lite uppspelt efter morgonpromenaden kändes inte en resa mot Västerås så galen, så i stället för att åka hem och sova gav jag mig ut på vägarna. Lite mat i magen gav nog med energi för att ta mig till Frövisjön, alltså samma ställe som hyste en gulkindad kricka i fjol. Krickan är en så kallad klamrad art, en fågel som inte anses uppträda normalt i landet, men svartanden brukar anses som spontan.

I vanliga fall håller den till i Nordamerika, men fynd görs då och då i Europas västligaste delar, som Island och Irland, men två gånger har den också setts i Sverige tidigare, senast 1997. Skådare på plats pekade ut var jag kunde hitta anden, och snart hade jag en gräsandsliknande figur i kikaren – totalt sett mörkare än en gräsandshona, svart mössa och lite gul på näbben. Den var ingen superskönhet, även om fåglars komposition alltid ligger på den sköna sidan, men helt klart värd att åka på om man nu som jag gillar att sätta en bock i boken på de arter jag ser. Men skönast är att jag nu slipper åka på svartand nästa gång en sådan dyker upp i Sverige, målet är ju att se allt för att kunna slå mig till ro på en hemmalokal nån gång i framtiden. Tjo.

Ugglor i Västerbotten

ATT DRA NORRUT en helg i slutet av maj är väl inte helt rätt rent krysstrategiskt, men ett uppdrag tog mig i alla fall till Umeå i torsdags förra veckan. Jag tror inte jag missade supermycket av rariteter i södra Sverige under trippen heller, eller så har jag valt att förtränga det. Men Västerbotten levererade annat, bland annat närkontakt med hökuggla, slaguggla, tornfalk och tretåig hackspett.

Det fina att vara med på ugglemärkning är att man kommer så nära de där djuren. Man får stå och lyssna på varningsläten och andra ljud, som man annars bara får höra i fjärran. Bra lektioner, helt enkelt. Och tydligen går häckningen bra för ugglorna. En hökugglehäckning hade två ungar uthoppade ur boet, två slagugglehäckningarna hade tre ungar vardera redo att hoppa ur boet inom ett par dagar och en tredje slagugglehäckning hade tre ägg i boet.

MAFFIGAST VAR KANSKE ändå tornfalkshäckningarna vi var förbi. Vilken vacker fågel alltså. Man är så van att se dem ryttlande ovanför åkrarna att man skapat sig en bild av hur de ser ut. På nära håll är det en helt annan upplevelse. Deras huvuden är så små, ögonen så stora och stjärten så lång. Fantastiska specialister på sorkjakt.

I Västerbotten sitter mängder av tornfalksholkar uppe, liksom en del slaguggleholkar. Hjälpen behövs, eftersom landskapet också är en stor virkesproducent så får oftast inte ihåliga stammar stå kvar länge ute i markerna.

PÅ ÅRSKRYSSNIVÅ HÄNDE också en del. Ortolansparv i häckningsmiljö var kul, liksom en tretåig hackspett i ett gammalt brandområde i skogen. Smalnäbbad simsnäppa lär jag kanske stöta på i fjällen i sommar, men att få se de där små vadarna under rastning är förstås inte så illa det heller.

Nytt årskryss fick jag i går kväll också. Vid Fysingen såg jag årets första årta, annars brukar jag se de första tidigt i maj på nån Ölandsresa. En spetsbergsgås var också en överraskning vid Fysingen, och mitt skådarsällskap gillade bäst en gammal hane havsörn som satte sig i en al för att komma undan mobbande skrattmåsar.

Om det blir nya årskryss i morgon återstår att se. Inventeringssäsongen sätter i gång med min rutt kring Kornan i östra Uppland. Orre kanske går att få in, kanske större korsnäbb också. Men mest lär det väl bli lövsångare och bofink. En lite farhåga jag har är att det är ganska kallt och en nordvind på några sekundmeter i området som kan störa lite, men onsdagsmorgonen ser ändå bäst ut under den period jag måste ta rutten.

Tornfalkshona, kanske 5k.

Huggorm som råkade störas under solning.

Knåpade ihop en finsk pinne. Funkar kanon.

För sen för sumphöns?

JAG FÖRVÄNTADE MIG vattenrall och kanske småfläckig sumphöna när jag åkte ut till Norra Järvafältet i går kväll. Men det var tyst i våtmarken vid 30-meterkärret, i alla fall av sumphöns, bara rörsångare, tofsvipa, näktergal och några till lät höra av sig. Jag antar att sumphönsen har dragit vidare, eller möjligen tystnat redan. I alla fall där och i går. Läckrast blev i stället några fladdermöss som elegant och pricksäkert fångade insekter över ängarna.

Apropå ängar. Vid avfarten mot Barkarby har jag de senaste åren kunnat lyssna på vaktel som har stått i gräset ner mot flygfältet. När jag kom i rondellen i går så kunde jag plötsligt inte orientera mig. På platsen där vakteln sjöng sitt pritt-pi-pritt låg nu en stor husgrund, och intill den nya husgrunden stod redan en massa andra byggnader, till exempel ännu en Ica Maxi. Jahapp, det var det.

EN POSITIV UPPLEVELSE i går var annars en väldigt livlig grönsångare, som blev tvungen att stanna och lyssna till på väg från stan genom Hagaparken mot Solna. Fågeln sjöng fantastiskt intensivt, ett snurrande mynt på en marmorskiva känns inte som en rättvis liknelse för en beskrivning av sången. Dessutom hördes ett nedåtgående ty-ty-ty-ty-ty som jag först inte kunde placera. Sen kom jag ju på att grönsångaren även använder den sången. Rostig är man.

Genom Norra kyrkogården var det mest trastar, rödhake och bofink som skapade ljudkulissen, men även en gröngöling sågs hoppa omkring på en stam – den såg hela tiden till att sätta sig på baksidan av stammen, liksom för att undvika min blick.

I MORSE VAKNADE jag i ottan och bestämde mig för att gå ut på balkongen och höra efter vad som händer i träden på baksidan. Inte mycket, faktiskt. Inte ens några rödhakar sjöng. Däremot kom ett sträck ganska rätt över huset vid femtiden. Att det var skarvar sågs med blotta ögat, det framgick också att den första fågeln inte var en skarv. Med kikarens hjälp blev det uppenbart. Fågeln som ledde de åtta skarvarna var en vitkindad gås. Två nya balkongkryss i samma svep alltså.

Vitnackad svärta i Hjälmaren

MONGOLPIPLÄRKAN I FÖRRA inlägget var en större piplärka. Så mitt 316:e Sverigekryss fick jag inte den 11 maj. Däremot kom det en vecka senare. En vitnackad svärta rastade med några sjöorrar på Hjälmaren 15 mil från Solna, och den medförde inga bestämningsproblem. Så, tillbaka på 316.

Svärtan låg på ganska långt håll, men tack vare att det var vindstilla och inte mycket värmedaller så var det inga problem att skilja ut den bland sina helsvarta resekamrater. Dels har ju hannar i sommardräkt den där vita nackspegeln, dels har de en klargul näbb och ett vitt fält i pannan – allting fullkomligen lös i det vackra vädret. Vi fick också se det typiska dyket när hela flocken av sjöorrar och vård vitnackade svärta gav sig ner under ytan för proviantering; vitnacken gjorde ett antytt hopp över vattenytan och dyker ner med halvöppna vingar, sjöorrarna hoppade i med slutna vingar.

VI VALDE OBSPLATSEN vid Uddens båthamn, men blev lite sugna att ta oss till andra sidan sundet för att komma närmare flocken. Det visade sig inte funka, flera små öar låg mellan oss på landbacken och fåglarna i vattnet. Däremot fick vi en skön stund i storslagen natur där på andra sidan: jordbruksmark, lövskogsdungar och stilla vikar. Här rådde det ingen tvekan om att fågellivet har återuppstått efter vintern. Överallt sjöng näktergal, härmsångare, svartvit flugsnappare, gärdsmyg. Och ute på ängarna fick vi se årets första törnsångare, buskskvättor och törnskata.

Lika mycket sommarkänsla infann sig faktiskt dagen före också, den 17 maj. Pungmesen som byggt bo högt i en björk vid Fysingen föranledde en utflykt dit, och då passade jag också på att lyssna in de första rör- och sävsångarna ute i vassen. Jag noterar med glädje att det går lättare för varje år att skilja deras läten åt.

Mongolpiplärka (?) vid Sandemar

(Uppdatering: Det lutar nu mer och mer åt att fågeln som sågs vid Sandemar är en större piplärka och inte en mongolpiplärka. Formen på de svarta fälten på de mellersta täckarna är spetsig och talar för större, liksom ögonbrynsstreck och teckningen på stjärtpennor. Fågeln kommer att studeras mer av Rk (raritetskommittén) men svar därifrån kommer tidigast om ett knappt år. Alltså blev det inget nytt Sverigekryss för mig, men jag låter texten stå kvar i sin ursprungliga form ändå.)

MOTTOG EN FÖDELSEDAGSPRESENT i går som innebar supermiddag och supernatt på Grand Hôtel i Stockholm. Visst hade det varit kul att åka till Kvismaren och försöka få syn på orientseglaren som hade upptäckts där, men så här i retrospektiv så är jag supernöjd med supernatten. Tur då att jag kunde stilla krysslusten med en mongolpiplärka i dag. Kryss 316 på Sverigelistan.

Nånstans mellan sista drinken och den sena frukosten på rummet såg jag i displayen på telefonen att nån sett en avvikande piplärka i Sandemar. Batteritorsk gjorde att jag inte kunde kolla upp larmet grundligare förrän jag kom hem. Då visade det sig att misstankarna gick mot mongolpiplärka, en art som jag inte sett. Ett larm under tidig eftermiddag visade att den fortfarande var på plats, så jag trotsade tröttheten och tog bilen mot Sandemar.

SKÅDARE JAG MÖTTE på väg ner till fågeltornet sa att piplärkan visserligen såg mongolig ut, men att den var på alldeles för långt håll för att kunna göra några säkrare utlåtanden kring arttillhörigheten. När jag fick upp kikaren i tornet hade den flugit närmare och kunde ses på kanske 80 meter. Eftersom jag aldrig sett en mongolpiplärka så hade jag bara det jag läst i Fågelguiden att gå på, men det kändes att det inte var en större piplärka, som jag sett vid ett tillfälle tidigare.

Den större piplärkan känns stor när man ser den, dessutom har den en ljus undersida. Piplärkan vid Sandemar kändes inte stor alls, trots att den hör till de ”större piplärkorna”, och undersidan var snarare beige, till och med åt det lite röda hållet.Till skillnad från vanliga piplärkor som trädpip och ängspip var den också i det närmaste ostreckad, jag fick lite stenskvättekänsla nästan. Folk med bättre koll än jag blev senare på dagen helt säkra på att den var en mongol som sprang runt på gräset närmast vattnet. Tack för folk med bättre koll.

Jag stannade inte länge vid Sandemar, men kunde konstatera att jag såg årets första gulärlor där, liksom årets första fågelungar. Det var tofsviporna som redan fått ut en kull, och samma sak hade några kanadagäss lyckats med. Livet går vidare.

Ugglor i Brunflo

Lappugglan vid Kolåsen, kanske samma som jag såg i fjol.

EN RESA NORRUT blir en resa bakåt i tiden så här års. Inga försök till löv på björkarna, fjolårsgräs som inte vant sig med att slippa ha tung snö över sig och därför ligger tätt mot marken, nästan inga fåglar i markerna. Men inget negativt i att få en ny vår, det ger ju chansen att få uppleva saker på nytt. Och eftersom vi är en bit upp i landet, Östersundstrakten, så får man också lite upplevelser som man annars kan gå miste om när trastar, spovar och annat bara forsar förbi i södra Sverige.

Härom kvällen åkte jag upp längs Rissnavägen och tog in på skogsbilvägen mot Kolåsen. När jag stannat till såg jag ett par stora vingar svänga upp i en dunge. Jag smög mig närmare och såg en rejäl uggla sitta i en tall. När den vände på skallen såg jag rätt in i en lappugglas stora ansikte.

Den lyfte och gled sakta över marken för att sätta sig på en stubbe. Efter lite spaning där gled den stort mot ett annat träd, och så gjorde den ett par gånger. Till slut fick den lön för spaningen. Från en björk kastade den sig rakt ner på marken och kom upp med en sork i näbben. Den försvann ur min åsyn för att käka middag, antages.

MORGONEN DÄRPÅ BJÖD på ännu en uggla. I hagelstormen skymtade jag en tubliknande fågel sittande på en staketstolpe. En titt i kikaren gav svaret på vad det var: hornuggla. Den flög snart därifrån och sågs inte mer. I går kväll var jag tillbaka vid elvatiden för att kanske höra den, men det gav inget.

Däremot fick jag in veckans tredje uggla, också längs Rissnavägen. Strax efter elva hörde jag kvällens första pärluggla popoa. En timme senare hade jag ännu en pärluggla på stället jag såg lappugglan. Men inga andra ugglor snackade i går, däremot några morkullor och en och annan enkelbeckasin.

Prärietrana i Västerfärnebo

Prärietranan mitt i bild, vanlig trana till vänster.

MAN FÅR INTE dubbeldippa. Det var nåt som George Costanza fick lära sig på en fest. För honom handlade det om att han blev tillsagd när han dippade ett chips, tog en tugga och sedan dippade det igen. För skådare innebär uttrycket ”dippa” att man missar en fågel som man dragit i väg för att se, och det är inget man vill göra.


Så de senaste dagarna nöjde jag mig med en dipp. I tisdags kom först ett larm om en svartvingad glada i Östhammarstrakten, sedan ett om en prärietrana i Västerfärnebo. Eftersom jag skulle norrut dagen efter så gjorde jag ett snabbt överslag i huvudet om att gladan nog skulle stanna kortast tid och att prärietranan skulle gå att ta på vägen upp till Jämtland. Så jag drog på gladan, och dippade den. Den hade dragit från platsen en stund innan vi kom upp. Eftersök gav inget, förutom en stäpp- eller ängshök, honfärgad, som gled lågt över vägen och ut på ett fält. Trots att jag sprang ut på fältet fick jag aldrig se den igen. Kul ändå.

TRANAN STOD MYCKET riktigt kvar på morgonen den sista april, men jag skyndade inte för att komma i väg eftersom jag skulle ha med både fjälla och morsa i bilen. Men vid elvatiden rullade vi genom Västerfärnebo och parkerade vid den gula Elimkyrkan. Snabbt sprang jag fram till en tub och fick se den ljusa prärietranan stående 700 meter ute på fältet. Med krysset fixat sprang jag tillbaka och hämtade mina egna kikare.

Tranan stod och vilade med huvudet under vingen, eller hur de nu löser det där, men efter ett tag så sträckte den på sig och visade hela sig. Ljus, som sagt, och påtagligt mindre än de vanliga tranor som stod intill. Snart blev prärietranan mobbad av två andra tranor och tack vare det lyfte den så att vi fick se den i luften också. Den gick ner i ett videsnår och syntes för stunden inte mer. Perfekt läge för oss att göra sorti. Innan vi for hann jag träffa Daniel Green, mannen som upptäckte prärietranan och som nu för alltid kan kalla sig den som hittade Sveriges första prärietrana. Ja, så undvek jag alltså att dubbeldippa.

EFTERSOM VI VIKIT av från den vanliga rutten mellan Solna och Östersund fick vi stå vårt kast och köra genom Dalarna. Inte så pjåkigt det, men det blev lite darrigt norr om Orsa när temperaturen föll och det snart började snöa riktigt rejält. Med sommardäck hoppas man ju inte på temperaturer kring noll. Men vi klarade oss, och på vägen fick jag in årskryss på tjäder, storspov och ljungpipare.

Morgonen i dag spenderades i backarna norr om Brunflo. Bland rastande trastar hoppades jag få se ringtrast. Mycket riktigt, i enebackarna vid Vamstastugan lokaliserade jag två hannar med vackert vita halvmånar under strupen. Vamsta bjöd också på bergfink, spillkråka, tal- och rödvingetrast, jagande tornfalk, domherre och några korpar. Finemang det.

Vy från Vamstastugan.

Ringtrasten.

Loj påsk

Favoritnatur på Ljusterö: betade hagar med enar och gamla träd.

HUR SKÅDAR MAN en påsk då? Jo, man lojar på i makligt tempo och undviker att vara ute när folk är på väg till eller ifrån sina påskplatser. Så på Skärtorsdagen försökte jag att göra ifrån mig det på förmiddagen och tog mig till Ljusterö för att försöka få syn på en praktejderhanne som legat därute. Inspirerad av en skådare på plats som i och med ejdern fick sitt 300:e Upplandskryss så bestämde jag mig för att räkna igenom mina egna kryss i det som nu är mitt hemmalandskap. Praktejdern blev det 230:e. Ny lista att uppdatera alltså.

Dagen därpå drog jag till Flen för att fira en födelsedag. Om jag tog vägen över Gnesta så skulle jag kanske få chansen att årskryssa en svart rödstjärt. Sagt och gjort, och jag behövde inte gå länge bland industritomterna längs Storgatan innan jag hörde en typiskt väsande följt av en tydlig drill. Snart såg jag den sjungande hannen också. 125:e fågeln i Sörmland, inte mycket att skryta med.

I Flens utkant låg stugan det skulle firas i. Jag fattar inte varför jag fortfarande bor i lägenhet i stan när man skulle kunna bo så där, mitt i skogen. Överallt fågel: entita, rödhake, nötväcka, talgoxe, blåmes, större hackspett, trastar, och mellan buffén och den gula tårtan kom en spillkråka till en tall utanför köksfönstret. Ja jäklar, ja.

PÅSKHELGEN AVSLUTADES ÄNNU lojare med en eftermiddagstur till Hjälstaviken. Inget speciellt mål med trippen fanns, men fisktärna, dvärgmås och lövsångare blev nya arter för året.

Dvärgbeckasin i Alhagen

SM i dåliga fågelbilder fortsätter. Två beckasiner i mitten.

ÄNNU EN AV de svenska häckfåglarna har kunnat prickas av. I helgen fick jag äntligen se dvärgbeckasin. Trippen till Alhagen utanför Nynäshamn gav den 243:e svenska häckfågelarten, och den 314:e arten sedd i Sverige.

Inget gläder mig mer än att se de där arterna som faktiskt föder upp sina ungar i Sverige. De fåglarna har hängt med i alla fågelböcker man nånsin har kollat i och att få se dem i naturen smäller alltid högre än att dra på en art som man dittills inte har känt till.

DVÄRGBECKASINEN VERKAR HA en lucka på några vårveckor då den dyker upp i Stockholmstrakten på väg norrut. Jag har i åratal sett rapporter om rastande beckasiner (även på höstarna förstås), men de har alltid hunnit ge sig av när jag har dykt upp och trampat igenom blöta ängar och diken.

Men rapporten från Alhagen fick jag en annan känsla för. De tre som sågs där i söndags morse fick jag för mig skulle stanna kvar ett tag. Så när jag en bit fram på dagen parkerade vid Alhagens våtmark hade jag bara att knata fram till Skålpussarna och kolla in dem.

NU VAR DET inte riktigt så lätt. Dvärgbeckasiner är små, och deras fjäderdräkt passar så väl in den miljö de befinner sig i: mörk bakgrund med torrgräsgula längsgående streck på ryggen. Det som avslöjade dem var deras vana att gunga med kroppen. Även med näbben nere i dyn, sökandes efter nåt att käka så dansade den lilla kroppen rytmiskt. Som om de lyssnade på musik. Men jag såg inte om de hade hörlurar.

Mer från östra Skåne

SIGHTSEEING KAN MAN kanske kalla det, snarare än birdwatching. Fyledalen, Pulken och Stenshuvud blev dagens erfarenheter – och Fyledelen tog förstapriset.

Vi började annars med att åka till ett tips från i går, Thysells väg, norr om Sandhammaren. En liten grusväg till några sommarhus med några ängar i söder. Dubbeltrast, taltrast, rödvingetrast fanns i mängder, men också nån enstaka ringtrast. Kul att se dem så här i södern. Vid Hagestad fick vi närkontakt med gärdsmyg igen, när vi gick i lövskogen norr om stranden gick det inte att undgå att anfallas av deras pigga sång.

FRAMÅT FÖRMIDDAGEN DROG vi mot Fyledalen, ett område som mest är känt för sina övervintrande rovfåglar. Av såna såg vi inte mycket på plats, men vi slogs ändå av alla röda glador som finns överallt i trakten. Inte konstigt att Tomelilla kommun har en glada i sitt stadsvapen.

Väl i Fyledalen såg vi fler glador, men inte nån av kungsörnarna som sägs häcka där. Men promenaden längs sluttningarnas bokskogar var ändå rätt magisk, det är sällan man går omkring i en liknande miljö. Lutningen gör att man snabbt kommer i samma nivå som de nedersta bokarnas toppar, och sittandes på de torra löven kunde vi följa stenknäckar, bofinkar, entitor och andra fåglars pyssel i ögonhöjd. Smidigt.

PÅ VÄG MOT Simrishamn igen åkte vi lätt mot nordost för att kolla in Pulken väster om Yngsjö. Där, i Kristianstads vattenrike, är snacket i stan mest om alla tranor som rastar, som i ett mindre Hornborgasjön. Drygt ett tusental stod på fälten i dag, men roligast var ändå att få se en första skogssnäppa för i år. I en kohage hade också en stenskvätta hittat en bra plats för eftermiddagsfika.

Stenshuvud togs bara från bilen, ett redigare besök får sparas till senare. Tidigare på dagen gjorde vi mer bilfynd. På vägen mellan Fyledalen och Pulken körde vi förbi ett hus med tre storkbon på taket, alla på väg att fyllas av häckande storkar. Baby boom.

Bokskogen i Fyledalen.

Strax ovanför mossiga rötter: en gubbe med kamera.

Vit stork i Stänkelösa.

Nilgås i Skåne

Välsandat på stranden i Hagestad.

TIDIG MORGON I Skåne i morse, närmare bestämt på Österlen, där jag hamnat tack vare ett uppdrag för tidningen Roadrunner. Men dagens Sverigekryss togs norr om Helsingborg. Där stod en nilgås enligt ett larm på eftermiddagen, och det gjorde den även lite senare när jag själv åkte dit. 313 nu alltså.

Men dagen började på Österlen, på stranden vid Hagestad, några kilometer öster om kända sträckskådarlokalen Kåseberga. Vindarna var inte optimala för att se något femsiffrigt ejdersträck, men de cirka tusen vi såg var ändå imponerande. Men mest imponerande var ändå först en, sen en till, gärdsmyg som kom instapplande över vattnet och fann fast mark i talldungen ovanför stranden. Tufft att väga sju gram och knappt ha nån stjärt och ändå våga lämna Tyskland i skymningen för att flyga en hel natt över havet. Undrar hur många som inte klarade överflygningen.

EFTER AVKLARAT JOBB, som förutom jobb även bjöd på härlig natur kring Kåseberga, Ale stenar och resten av Österlen, så hade det blivit eftermiddag och dags för ett ärende till Lund. På väg dit larmades nilgåsen, och efter avklarat ärende (också jobb) så styrde vi färden upp mot Helsingborg – det är ju inte ofta man bara har sju mil dit.

Vid Hasslarps sockerbruk skulle fågeln vara, på en åker tillsammans med grågäss. Grågässen hittade vi snabbt, men besökaren från England eller Holland, Europas nilgäss kommer oftast därifrån och inte från Afrika, ville inte visa sig. Den lätta paniken som uppstår innan en given fågel ses infann sig och det irrades runt bland dammarna intill för att kolla ifall den lagt sig i nån av dem. Men tillbaka där vi började leta såg vi den till slut, på samma ställe där vi i kikarsvepet sett en gås ligga och sova med näbben under vingen tidigare. Då kunde vi inte se några klara karaktärer utan tog den för grågås, men nu såg vi allt som behövdes, inklusive mörk fläck över ögat och på magen. Så fin så.

Långbent och fläckig, fina nilgåsen.

Isabellstenskvätta i Sörmland

Dålig bild på isabellastenskvätta. Men lillvingen syns.

Min skådarvän fick sin 52:a art.

ÄVENTYRET FORTSÄTTER, I DAG med en isabellastenskvätta utanför Strängnäs. Ett larm kom sent i går efter att upptäckarna analyserat sina bilder och kunnat slå fast att det verkligen var en isabella. Jag vågade vänta in första larmet i morse innan jag drog till Lötfälten, och väl där visade den sig fint på nästan en gång. 312 arter nu då.

När jag hade parkerat i dikeskanten slog det mig att jag inte hade med mig tuben. Fruktsallad var med i en låda, men tubkikaren var inte med. Men ett tiotal skådare var redan på plats, och med dem ett antal tubar att kolla in skvättan i.

FÖRST SATT FÅGELN drygt hundra meter ut i ett plöjt fält – kanske liknande dess vanliga biotop i centralasien – där den pickade i sig de smådjur den kom över. Den var hela tiden rörlig och flyttade sig snart närmare oss så att den kunde ses i fint medljus. När den satte sig på ett litet betongfundament var den bara 30 meter i från oss och då kunde jag med bara handkikaren se den svarta lillvingen som är typisk för isabellan.

Utan tubkikare gick det inte att göra några riktiga detaljstudier av fågeln, förutom när jag snabbt fick låna en skådares tub – då kunde jag också snabbt smälla av ett kasst kort med mobilen. Men med handjagaren gick det ändå att få kläm på isabellans beteende, till exempel att den gärna står mer upprätt än vår svenska stenskvätta. Bra jobbat.