Riktig skådning på Öland

Ringtrast vid vandrarhemmet i Ås, Ölands första för 2017.

Sjöorresträck från Ölands södra udde, samt en trött Mattias Bardå.

Rödhakar ser lite sura ut. Ringmärkt på Ottenby fstn.

Bosse Carlsson i mitten, legendarisk Ölandsskådare. Undertecknad t.v, Bardå t.h.

Tallskog vid Sandviks camping. Spelande rapphöna och hornuggla.

Insträckande vitkindade gäss, mobil genom tub.

OJOJOJ, PLÖTSLIGT BLEV man en riktig skådare igen, alltså en sådan som faktiskt befinner sig på kända fågellokaler. Annars har det ju mest varit en massa tomtskådande i en bortglömd del av Roslagen, men i helgen slog jag till med Öland. Vilken grej.

Öland i början av april är förstås inte samma Öland som anstormas av både fåglar och skådare senare i vår, men eftersom Öland är Öland oavsett tid på året så finns det gott om fågel. Vi såg 86 arter under helgen, alltså drygt tio arter fler än jag sett uppe i Roslagen på ett år.

VI BÖRJADE FÖRSTÅS på södra udden och fick förstås ejder och sjöorre och annat tidstypiskt, extra kul var ett gäng berglärkor som födosökte alldeles intill vindskyddet. Skärfläcka dök också upp, liksom kentsk tärna, tordmule och svärta.

Efter en tupplur på vandrarhemmet efter morgonskådningen spanade jag som hastigast ut över ängarna norr om vandrarhemmet och riktade kikaren mot en gestalt en bit ut. Det visade sig vara en fin hane ringtrast. Den lyfte efter ett tag och satte sig i ett torrt träd, fortfarande generös med sin uppenbarelse. Jag ropade till mig ett par andra skådare, en av dem sa att jag givetvis skulle larma ut den, det var nämligen Ölands första ringtrast för året. När det var gjort dröjde det inte länge förrän vi fick sällskap av ett tiotal Ölandsskådare som vill ha den på årslistan.

Efter detta drog vi oss norrut med sikte på Naturbokhandeln i Stenåsa. En shop helt i min smak, och jag gick därifrån med bland annat en bok om holkar och en tornseglarholk. På väg tillbaka mot Ottenby körde vi ner mot Segerstads fyr. Nästan längst ner på vägen fladdrade en lite avvikande fågel förbi oss och satte sig på muren. Svarthakad busksvätta var min första tanke, och snart hade vi hittat den i en torr buske och kunde bekräfta artbestämningen. Det är förstås inte någon jätteraritet, speciellt inte på Öland, men ändå en tillfällig gäst som jag själv bara sett några få gånger. Kul att få göra en upptäckt också.

LÖRDAG HADE KUNNAT bjuda på en riktigt vass obs. Nere på udden en timme efter soluppgång larmades en amerikansk sjöorre i en sjöorreflock. Jag stod i vindskyddet och var ouppmärksam, larmet hjälpte inte heller eftersom flocken hann passera innan larmet gick ut. Men kul ändå att vara med i händelsernas centrum. Fem skådare hann se fågeln.

Framåt eftermiddagen var vi uppe vid Stenåsabadet och fick lite skön skådarpuls när en stor falk drog förbi. Tillsammans med läte och allmän känsla kunde vi enas om att det var en ung pilgrimsfalk. Ute på ängarna spelade storspov samt även storspovens släkting rödspoven, första gången jag hörde hur en sådan låter.

Nu kom bofinken och några till

Biotopförbättring på gång, planterade granar bort och sol in.

Skatudden sedd från öster.

Öster sedd från Skatudden, strax före kl 7 i lördags morse.

 

I ROSLAGEN HELA helgen. Till största delen bestod den av kroppsarbete i form av huggning av gärdesgårdsstörar, bärande av granris och eldande av samma ris. Allt under ledning av Granne-Janne, som fått namnet mer på grund av att han är min granne däruppe i Västernäs och mindre för att han är grann (med det inte sagt att han inte skulle vara grann, för det är han nog också).

Granne-Janne är en inbiten naturarbetare och han är sedan tio år tillbaka i färd med att återställa markerna kring den lilla bondgården till hur den såg ut för 60–70 år sedan då markerna betades av djur och jorden mellan hällarna odlades. Det projekt som är i gång nu handlar om att ta bort kring 30 granar som planterades på gammal ängsmark för 50–60 år sedan. Hans kor ska sedan få beta bland stubbarna och bereda plats för blommor, örter och andra växter som i sin tur kan ge livsutrymme för en massa fjärilar.

FÅGELMÄSSIGT HAR DET verkligen börjat våras. De fastboende fåglarna, som mesar, kråkfåglar och finkar, sjunger sina vårsånger och tillbakaflyttare i form av bofink, ringduva och trana har dykt upp på och kring tomten. Tranan gjorde en fantastiskt snygg inflygning i blåsten. Den svepte längs grusvägen i medvind och gjorde en vid sväng i kanten av träsket och gick upp mot vinden och sänkte sig kontrollerat ner bakom videbuskarna. Jag såg den inte mer under helgen.

En morgon satt kring 25 sidensvansar under matningen och plockade för sig av frön som småfåglarna drällt ner på backen. Jag antar att de har satt i sig alla bär och all frukt i trakten och för att slippa dra till ett fortfarande vintrigt norr anpassar de dieten till vad som finns att tillgå. Domherrarna präglar fortfarande landskapet med sin närvaro och sin sång, men snart kommer deras finurliga läte vara dränkt av bofinkssång – de två bofinkshanar som hängde kring tomten gjorde redan allt för att överrösta andra ljud med sina aggressiva toner. Grönfinkarna verkar också ha haft en bra vinter, de drar runt i stora gäng och sjunger gärna.


NÄR JAG VID några tillfällen rörde mig bort från stugan fick jag mer vårtecken. Vid slätten uppe vid Gulfmacken i Sättra ryttlade en fjällvråk, men den blev mobbad av en kråka och gav upp jakten. Ovanför åkrarna trängdes också sånglärkor om utrymmet, hoppas att de får häcka på marken utan att bli nackade av jordbruksmaskiner. Tofsvipor hade också intagit platsen, de flög omkring med sina charmigt hetsiga rörelser på tofsvipors vis.

På lördagsmorgonen gjorde jag också en avstickare till Skatudden utanför Grisslehamn. Lite ejder och alfågel rörde sig, men man kan inte kalla det sträck. Höjdaren där blev i stället ett stilla och vackert hav, djupt blått med en bred strimma av den uppåtgående solen som vägvisare mot öster – och en strömstare som satt och sjöng på klipporna i vattenbrynet.

LÄCKRASTE HÄNDELSEN UNDER helgen var ändå när jag vid åttatiden på lördagsmorgonen kom tillbaka till stugan från Skatudden. Det var vindstilla och soligt och överallt hördes småfåglarnas småsnack. Rätt vad det var hörde jag ett läte som överröstade allt annat, jag hann tänka att det var ett segelflygplan eller en fallskärmshoppare som svepte lågt över marken på andra sidan en trädridå. Det visade sig vara två havsörnar som troligen spelflög ihop och det vinande ljudet kom från när de pressade vingarna till max i en tvär dykning. Mäktigt.

Årets första ringduva

Jodå, det är en ringduva på antennen, årets första från balkongen.

INTENSIVT SPORTANDE I DAG, först Vasaloppet, sedan femmilen i VM, så för mig själv blev det en riktig kojdag. Min enda skådarmässiga insats var att jag såg en ringduva sitta på en antenn på huset mittemot.

Som tur är har jag noterat när jag sett årets första ringduva från lägenheten i Solna de senaste fyra åren, och kan därför säga att det här var den tidigaste obsen under de åren. 2015 var den en dag senare, 2016 två veckor senare (20 mars) och 2014 finns ingen notering förrän den 8 april – men det går nog att säga att just det året var det jag som var sen.

I GÅR MORSE stultade jag hem från Bullens bageri längre ner på gatan med lite frukostmat i påsen. På många andra håll skulle en räkmacka, en macka med ost och skinka och två croissanter gå loss på flera hundra (på Biblioteksgatan i Stockholm eller på Arlanda säkert flera tusen), men Bullen pungslog mig på inte mer än 110 kronor.

Nu är det väl inte bageriers prislägen jag ska skriva om här, utan snarare fåglar jag sett och hört om. Men tack vare att jag 50 steg från Bullens går rätt in i en flock med sju stjärtmesar så fick jag ändå komma med det här tipset om ett prisvärt bageri. Och kul med stjärtmes i Solna, det var första gången för mig. Kanske stämmer det där som någon sa om att det verkar gå bra för arten just nu. Gärna för mig, det är fina fåglar.

Som om inget hade hänt

Stjärtmes på skohyllan.

Undrar hur mycket fågelskit rådjuret
får i sig där rakt under matningen.

 
FÖR GANSKA PRECIS ett år sedan höll jag på som mest med att fixa fram pengar och skriva på papper för ett hus ovanför Hallstavik. Den 4 april hade jag fått nycklarna på mäklarkontoret i Norrtälje och dragit de fem milen till Västernäs, som byn heter. 21 arter fick jag in från eller på tomten den första dagen; trana, dubbeltrast, ormvråk, morkulla och stjärtmes var några av de roligare. Nog har jag fört tomtlista förut, men det här var första gången jag gjorde det från ett alldeles eget ställe. Eller snarare bankens ställe, men det är jag som står på kontraktet.

Under första månaden (april) noterade jag ytterligare 20 arter, både traktens egna skator, nötskrikor och gröngölingar, genomflyttare som bergfink och återvändare som ängspiplärka, sädesärla och skogssnäppa. Nya tomtarter fortsatte att komma under året och fram till nu, den senaste av de nya var ett gäng gråsiskor (50-flock) i slutet av april, och totalt ligger jag på 70 arter. Jag har kunnat konstatera att platsen inte ligger längs någon sträckled, inte många fåglar väljer att rasta inom synhåll och utan kontakt med havet är det många arter jag inte får läge att se. Det jag ser är inte mycket att skryta med, men de är mina.

FÖR TVÅ HELGER sedan kom jag dit efter tre veckors frånvaro. Det betyder att min fågelmatning har hunnit tömmas på mat och därför på fåglar. Jag fyllde på de två fröautomaterna, la ut en slags müsli på fågelbordet – en skohylla som jag hittade i källaren – och fyllde röret med talgbollar. Jag kan inte säga att traktens fåglar reagerar direkt, men det går ganska fort att få dem att upptäcka att maten är serverad. Den här gången var det en ensam stjärtmes som var först på plats. Annars är det vanligast att blåmes, talgoxe eller nötväcka råkar se det och att deras tjatter sedan lockar dit resten.

Att det var en ensam stjärtmes oroade mig lite. Under hela vintern har det varit en flock på nio fåglar som setts tillsammans. Ibland har de stannat upp hos mig, sedan dragit vidare ut över träsket eller till någon annan matning i byn. Nio fåglar kan ganska lätt bli en enda, allt som krävs är en duktig sparvhök, dålig matningsdisciplin av folket i trakten eller en rejäl köldknäpp. Men i måndags ringde en granne och berättade bland annat att han såg en stor flock stjärtmesar igen. De verkar ha klarat sig.

ANNARS HAR VINTERNS karaktärsart varit domherren. Sedan tidigt i höstas har de troget flöjtat i byn, både vanliga svenska toner och östliga leksakstrumpetiga varianter. I helgen hörde jag dessutom att de börjat sjunga. Det är en ganska säregen sång domherren står för, faktiskt snarare ett lågmält gnissel än något riktigt sjungande. Men en jäkla favorit ändå.

Domherre, sång