torsdag 30 maj 2013

Standardrutt vid Kornan

GRYMT TIDIG VÄCKNING i tisdags, det är ju mer dagen före när man kliver upp kring klockan ett på natten. Men det behövdes, för i soluppgången skulle jag sätta i gång med min första standardrutt någonsin. Standardrutter är en del av Svensk fågeltaxering som drivs från Lunds universitet och går ut på att man går en ruta på 2x2 kilometer och räknar fåglarna man ser och hör under tiden. Totalt finns kring 500 såna rutor i Sverige och med hjälp av den här inventeringen får man bra koll på vilka och hur många fåglar som finns i Sverige – och eftersom det här gjorts varje år sedan 1996 så kan man också följa hur populationerna utvecklas. Mer om det finns att läsa på projektets hemsida.

Min rutt heter Kornan och ligger vid Rånäs norr om Rimbo i Uppland. Under våren gick jag en snabb utbildning i inventeringsmetodik och kom i kontakt med Åke Lindström som är en av dem som driver Svensk fågeltaxering nu. Med hans hjälp letade vi reda på den här rutten, som hittills gåtts av en man vid namn Helge men som nu ville pensionera sig från den.

RUTTERNA SKA INLEDAS kring soluppgången, och i tisdags gick solen upp 03:46. Jag kom fram till en plats nära startpunkten kvart över tre. Det var inte helt mörkt när jag startade från Solna klockan två, men undan för undan blev det allt ljusare och framme vid ruttstarten var det ganska ljust. Det var också rejält med mygg i farten. Jag hann bara öppna bildörren en snabbis för att höra om några fåglar börjat sjunga innan bilen var full med aggressiva mygg.

03:40 satte jag i gång timern för fem minuters stående räkning vid Punkt 1. Det var inget riktigt bombardemang av fågelljud, men ändå gök, lövsångare, bofink, taltrast och ringduva. Efter den första punkten gick jag långsamt norrut för att under en kilometer räkna fåglarna längs Linje 1. Eftersom vi också ska räkna däggdjur som vi ser på rutten var det lite kul att se tre vildsvin ute på en äng. På samma äng fanns också en fälthare, ett rådjur, två sångsvanar, fem gräsänder, en tofsvipa och ett par kanadagäss. Häftigast på första linjen var när jag plötsligt hörde en gök väldigt starkt. Satt den i en gran bredvid? I nackhåret? Ljudet blev bara starkare och rätt vad det var kom två gökar flygande över huvudet på mig, hannen ivrigt ko-ko-ande. Snart var de inte så nära längre.

DAGEN FORTSATTE SOM den började. Stå på en punkt i fem minuter, gå en linje på en kilometer på ungefär en halvtimme – totalt blir det åtta av varje. Solen steg mer och mer, myggen fortsatte stickas och det gällde att se till att få med alla fåglar som hördes och att bara få med alla lövsångare och bofinkar en gång vardera. Gärdsmygar började höras, liksom svartmes och trädpiplärkor. En tjäderhöna dundrade i väg från en gran och från Linje 3 hörde jag en orre spela i norr.

De här rutterna är utlagda på ett systematiskt men slumpmässigt sätt över landet. Linjerna går raka vägen över stock och sten, utan hänsyn till om det finns stigar eller om naturen egentligen inbjuder till att man går där. Kornanrutten har ett par svårigheter. Dels finns ett par täta granplanteringar där det är lätt att tappa kursen, dels en vik av själva sjön Kornan som man inte går över som vanlig människa. En GPS hjälpte mig igenom de tätare partierna och en bonde med bil hjälpte mig att runda sjön, så allt går att lösa.

KLOCKAN 09:24 VAR jag tillbaka vid Punkt 1 och hade noterat 74 fåglar vid punkterna och 282 fåglar längs linjerna, totalt 47 olika arter. Helt klart en annorlunda form av fågelskådning, men garanterat en av de bättre. Är grymt sugen på att gå rutten igen, men det blir först om bra precis ett år.

Ajaj, tidigt som fanken.
Vildsvin från vägen, såg dem sen på rutten också.
Klockan är väl kring fyra, solen hade börjat visa sig.
Kornan, som bjöd på sävsångare, rörsångare och storlom.
Långa lavar.

söndag 26 maj 2013

Rosenfink och flodsångare

VID FYSINGEN BLEV jag hälsad av en vänlig fågel, rosenfinken. På engelska brukar lätet skrivas ut som ”pleased to meet you”, och har man väl tänkt tanken att det är det den säger så är det svårt att inte höra det. Den satt bland träden kring parkeringen och bara en gång såg jag den, trots att jag nog aldrig var mer än tio meter ifrån den. Två roskarlar gladde också skådarna med sin närvoro. Tydligen är det en ganska ovanlig gäst vid Fysingen. Ute i vassen satt en trastsångare, en backsvala virvlade förbi och en årta visade då och då. Rätt trivsamt.

Några mil söder om Fysingen ligger Sköldnora. Vid en å hade folk hört en flodsångare, så det var väl lika bra att åka dit och kolla om den var kvar. Jorå, den satt kvar och lät. Flodsångaren är ju en av de där sångarna som liksom vassångare och gräshoppsångare har en ihållande och insektsliknande sång. Väldigt udda, men alltid lika läckert att höra.

En växt i hästsvanssläktet plåtas.

fredag 24 maj 2013

Mindre sumphöna i Hjälstaviken

NÄR JAG ÅKTE mot Hjälstaviken i går kväll och stannade vid en korsning i Rissne så hamnade en polispiket i filen intill. Jag svängde höger och polisbilen tog av åt vänster in mot Rinkeby. Det här var vid niotiden och kanske hade kvällens första bil redan börjat brinna.

Här kring Järvafältet ligger Rinkeby, Tensta, Husby, Kista, Jakobsberg – de platser som de senaste dagarna varit scenen för upplopp, bränder och en massa andra uttryck för utanförskap och frustration. Platserna beskrivs som betongförort och det är möjligt att husen är byggda av betong, men samtidigt ligger husen mitt i det gröna. Jag har cyklat genom kvarteren, till och med kört rullskidor mellan husen, och slogs då av vilken naturidyll de här kvarteren låg i. Inte som mitt hus i Solna, eller kompisars hus i innerstan, som ligger tätt, tätt utan luftiga och trädbevuxna gårdar mellan sig.

Dessutom finns Järvafältet runt knuten, en plats som alltid överraskar mig med sina djupa skogar, klara sjöar och levande småjordbruk. Och när jag kollar på en satellitbild över området så blir betongkänslan ännu mindre. Visst lyser Rinkeby och Tensta av grå betong, men det är bara små celler i ett annars grönt hav. Oroligheterna har förstås sin grund i djupa samhälleliga missräkningar, och en glimt av några träd eller en sjö löser knappast några problem. Men i snacket kring oroligheterna kommer det hela tiden upp att det är brist på meningsfulla aktiviteter och platser att vara på. Fritidsgårdar, musikstudior, sporthallar. Jag tänker att skogen och ängarna kunde vara en plats att vara på. Alla kanske inte vill spela basket eller spela in en låt, några kanske skulle hitta nåt meningsfullt i att bli en del av det stora sammanhanget naturen.

DEN HÄR KVÄLLEN körde jag alltså förbi Järvafältet, siktet var inställt på Hjälstaviken och mot en mindre sumphöna som hörts spela där tidigare på dagen. En hel del folk var på plats ute i vassen när jag kom fram, och ganska snart hördes den mindre sumphönan inifrån vassen. Lätet var tydligt, men det gällde att lyckas filtrera bort dånet från sävsångare, rörsångare, en tutande rördröm, kacklande gäss, vattenrallar, småfläckiga sumphönor, näktergalar och minst en vassångare som vräkte ut sitt insektsliknande favoritläte. Folks prassliga regnjackor blev också en del i ljudbilden när armar viftades för att försöka få bort de närgångna myggorna.

När vi lyssnade som intensivast började det smälla också. Det visade sig vara fyrverkerier från Ekolsunds slott som ligger intill. Kanske var det tänkt som en fantastisk avslutning på en konferens. ”Jaha, nu har vi pratat igenom hur vi ska möta Q3 och Q4 och ätit en god fläskifilé, och eftersom vi är vuxna så älskar vi ju när det smäller och lyser så därför har ledningen fixat ett litet fyrverkeri åt oss.”

TIDIGARE PÅ EFTERMIDDAGEN hamnade jag också ute vid Angarnsjöängen. Där fanns inte minst en dammsnäppa som på smala ben gick omkring och letade mat i vattenbrynet. Tre små myrsnäppor fanns också i pölen. Anledningen till att jag var ute på vägarna då var att jag letade efter en tall att klättra upp i. Om en dryg vecka ska jag nämligen delta i ett fiskgjuseprojekt som bland annat innebär att jag ska klättra upp till en massa fiskgjusebon i Småland och ringmärka ungar, så nu är jag ute och försöker få lite vana i att ta mig upp för stammar. Pirrigt.

Gulärla och buskskvätta i samma ris. Angarn.
Tillbaka på backen, repet på plats.
Sju meter upp bara, bendarr kommer på tre meter.
Massa maskrosor. Angarn.
Lyssning i vassen, fyrverkerier i fonden.

torsdag 16 maj 2013

Småfläckig sumphöna och svarthakad buskskvätta

FÅGELSKÅDNING ÄR OFTA fågellyssning. Särskilt just nu och några veckor framåt då alla möjliga fåglar ska berätta för honor och rivaler att de är på plats och beredda på att försvara sin heder och att föra generna vidare.

Fågelläten är svårt, och jag blir glad för varje läte jag knäcker. Ett av de enklare är ändå den småfläckiga sumphönans busvissling i vårskymningen. Jag åkte ut till Järvafältet bakom handelsplatsen i Barkarby där det finns ett kärr som agerar spelplats för till exempel sumphöns.

EN VATTENRALL BÖRJADE kraxa vid niotiden och då och då hördes den småfläckiges vissling också, utan att den kom i gång på allvar. Men fem över halv tio blev det allvar. Först en fågel, sen en till och snart var de möjligen fyra småfläckiga sumphöns som spelade från olika platser i kärret. En av dem var nog inte längre från mig än 30 meter, men mörker och högt gammalt gräs gjorde det omöjligt att försöka få syn på den.

Men vissling var desto klarare. Det ekade skarpt efter varje sekund fågeln berättade vem den var. Jg spelade in en snutt på telefonen, men i stället för att sprida den lite kassa inspelningen är det lika bra att länka till Xeno-Cantos mängder av inspelningar. Härmed görs det.

ETT ANNAT ÄRENDE tog mig ut på vägarna i går förmiddag också, så jag fick möjlighet att åka till Salsta slott norr om Uppsala för att kolla in en eventuell vitgumpad buskskvätta. Fågeln som vanligen finns i ryssland har nyligen blivit en egen art, skild från Europas svarthakade buskskvätta genom bland annat sin vita gump.

Den här fågeln visade sig fint på en åvall, men förutom att den var ljus på huvudet så var det inget som tydde på att det verkligen var en vitgumpad. Men, men – en svarthakad busk är ju lite av en raritet det också.

Snart natt. Sikten försvinner och ljuden kommer. Ut och testa.

tisdag 14 maj 2013

Fyra nya

SENASTE VECKAN HAR gått via Åre, Solna, Öland och Ledskär. Flera mil i bil och rätt mycket skådning har det blivit. På vägen har jag dessutom sett fåglar jag aldrig sett förut, nya kryss alltså. I nummerordning: 289. Rödhalsad gås. 290. Pungmes. 291. Dubbelbeckasin. 292. Amerikansk tundrapipare.

Uppe i Åre blev det inga nya kryss, men när jag tog en tidig morgontur på vägen mot Huså fick jag se ett par andra grejer för första gången. Först hamnade jag mitt i ett orrspel på vägen, en tupp gjorde sig fin med uppspärrad stjärt för ett par hönor. Bara hundra meter längre fram på vägen såg jag fler hönsfåglar, större varianter. Jodå, det var tjäderhönor och en tupp dök också upp, spelande på samma sätt som orren. Jag rullade långsamt fram till tjädrarna och tuppen fortsatte klucka. När han såg ut att vilja utmana bilen i en tuppfajt drog jag vidare, jag hade inte haft en chans. Längre upp på vägen gick jag ut på en skoterled och fick se både lavskrika och hökuggla. Två lavskrikor jobbade rätt hårt på att få hökugglan att dra därifrån, men de verkade nöja sig med att få upp ugglan i en gran lite längre ut på myren.

I ÅRE LÅG förstås en del snö kvar, men det var ingen tvekan om att det var vår; snöfria ängar med storspovar är om inte annat ett bra tecken. På väg söderut förändrades inte det visuella så himla mycket, det var väl först i Uppland som lövsprickningen hade kommit i gång förra veckan. När jag kommit hem packade jag om för några dagar på Öland och somnade in redan halv nio.

Dagen efter vaknade jag och såg att nån hade sett en rödhalsad gås tillsammans med vitkindade gäss ute på Lidingö. Eftersom piggheten återvänt och en rödhalsad gås funnits på önskelistan ett bra tag så var det bara på med paltorna och dra. Ute vid Elfviks gård stod hela flocken med den rödhalsade, rödkindade och svart- och vitmönstrade lilla gåsen från norr mitt i. Bara att avnjuta.

EFTER DET KUNDE resan mot Öland börja. Eftersom jag slapp köra så användes transportsträckan ner till Ölandsbron som vila, men väl på Ölandsbron knäpptes sinnen på igen för väl på andra sidan ska varenda fågel med på Ölandslistan. Det började bra med röd glada och ortolansparv norr om bron och vid Stenåsas camping plockades en brandkronad kungsfågel in.

Resten av helgen är som ett töcken. Fågel på fågel räknades in och bland dem alltså en pungmes vid Albrunna kalkbrott (en drömfågel även det) och dubbelbeckasin en kväll intill fyrvägen i höjd med Kungsstenarna. Dubbelbecken hörde vi bara, de verkar provspela på resan upp mot norr. Lätet beskrivs som pingisbollar som studsar, men jag tyckte mer att det liknade blöta elektriska urladdningar i stil med såna man hörde i fysiksalen i plugget. Hur som helst, jäkligt kul.

EN AMERIKANSK TUNDRAPIPARE rapporterades när vi hade börjat åka hemåt i söndags. Intensivt slitande på Öland gjorde dock att jag inte ens tänkte på att åka 15 mil till norr om Tierp när jag kom hem urlakad på söndagskvällen. Men på måndagen kändes det inte för långt för att få in en amerikan i sommardräkt. Jag jobbade fram till fyra och satte mig sen i bilen. Framme vid åkerlappen nära Ledskärsområdet var det lätt att hitta kryssfågeln bland ljungpiparna. Det vita går längre bak i nacken och slutar högre upp på kroppen jämfört med ljungpiparna, ovansidan är mörkare. Fyra fina på en vecka alltså, och våren har bara börjat.

Rödhalsade gåsen ute på Lidingö.
Måstebilden på fyrvägen och Långe Jan i Ottenby.
Sjukt många vitikindade gäss i motljus.
En trött farbror bara, jag kollade att han andades.
Nära till allt.
Taskig bild på amerikansk tundrapipare och plöjd åker.
En svan som sover i en balansakt.

tisdag 7 maj 2013

Ladusvalan kom i Järpen

HAR HAMNAT I Åre på jobb och kan konstatera att årets första ladusvala kom när vi körde över bron i Järpen. Lite oväntat. Två storlommar låg också i strömmen, nya för året även de. På vägen upp från Östersund fick vi förutom storspov och rekordmycket björktrast även en flock ljungpipare.

Väl framme i Åre körde vi upp mot Fröå gruva för att kanske få syn på järpe och ripor, men de får vi göra ett nytt försök på i morgon. Däremot kunde vi glädja oss med en flock lappsparvar. jäklar vad härligt att se såna alltså.

Utsikt mot Åreskutan från Copperhill.
Visst hinner man både spa och jobb.

fredag 3 maj 2013

Lappuggla i Brunflo – med mera

JÄMTLAND I MAJ, det var länge sen jag var här då. De senaste åren har det blivit juli och jul. Och eftersom jag inte har kollat fågel mer än i några år så är den här tiden helt oskådad för mig här uppe. I vanliga fall brukar jag dra mig neråt Öland eller Skåne den här perioden, men i och med det känner jag att jag missat en massa godbitar här i skogarna kring Brunflo utanför Östersund.

Jag kom upp i onsdags och efter pannbiffen kände jag att det var dags att kolla in markerna lite. Första maj och sol var det, men lite blåsigt och inte mycket mer än fem grader varmt. Uppe vid strenbrottet var det främst rödvingetrast och taltrast som satt och sjöng, storspov spelade också som vanligt på åkrarna. Jag höll mig norr om Brunflo och ställde efter ett tag bilen vid ett hygge längs Rissnavägen ovanför Lunne. Mer trast sågs och hördes och rätt vad det var såg jag ett par stora vingar i ena änden av hygget. Tjäder? Nix. Lappuggla!

Ugglan satte sig i en smal torrgran, max tre meter över marken. Redan i handkikaren såg jag lappugglans typiska utseende – främst den väldiga storleken men också de ljusa bågarna innanför ögonen. Jag satte ner tubkikaren för att kolla närmare och kanske hinna ta en bild med telefonen. Ugglan tittade rakt mot mig och tyckte kanske att det blev lite för mycket uppmärksamhet för den bredde ut vingarna och gled ner mot marken. Jag fäste blicken på punkten jag trodde att den landade på och började sakta gå de 250 meterna mot den. Men troligen hade den flugit undan direkt, för jag såg den inte mer. Stort ändå. Åtta observationer i Jämtland i fjol och fyra så här långt i år.

MORGONEN DÄRPÅ VAR jag tillbaka redan strax efter fem. Ingen lappuggla och ingen morkulla heller, jag hade sett åtminstone en sån kvällen före. Däremot var det full fart på trastar och andra småfåglar, inte minst gransångare, rödhake och järnsparv. Järnsparv har jag faktiskt aldrig hört sjunga förrän nu.

Jag gick en runda längs en skogsbilväg, över en myr och förbi några hyggen och hade en kanonmorgon. Flera korpar sågs, en tjäderhöna bullrade i väg och vid fikat kom två orrar över huvudet på mig. Vid andra fikat satte sig en tjäderhöna i en tall och årets första trädpiplärka visade sig också. Att ha såna här marker inpå knuten känns grymt lyxigt för en som annars bor i Solna och får köra flera mil innan man kommer till nåt som liknar skog.

I MORSE VALDE jag att gå i skogen närmast radhusområdet där morsan och farsan bor, samma skog som jag rände runt i som indian förr om åren. Sex domherrer som flög in och satte sig i en björk utanför huset blev morgonens första obs och den andra var ett tiotal bergfinkar som satt och surrade nere vid fotbollsplanen. Vilket jäkla häftigt ljud alltså.

Nedanför järnvägen blev det ytterligare nån domherre, men framför allt järnsparvar, rödhakar, och trastar. En liten stenfalk drog också blixtsnabbt österut ovanför träden. Det händer grejer överallt, och just nu känns det verkligen okej att jag inte ska till Öland förrän om en vecka.

Tippar på att det är ett rävkranium.
Tjäderskit kanske?
Mysig morgonmyr.
Då vet jag.
Härligt litet torp.
Inga backsvalor än.
Också rester av räv.
Tjäderhöna i tall.