Nu kom bofinken och några till

Biotopförbättring på gång, planterade granar bort och sol in.

Skatudden sedd från öster.

Öster sedd från Skatudden, strax före kl 7 i lördags morse.

 

I ROSLAGEN HELA helgen. Till största delen bestod den av kroppsarbete i form av huggning av gärdesgårdsstörar, bärande av granris och eldande av samma ris. Allt under ledning av Granne-Janne, som fått namnet mer på grund av att han är min granne däruppe i Västernäs och mindre för att han är grann (med det inte sagt att han inte skulle vara grann, för det är han nog också).

Granne-Janne är en inbiten naturarbetare och han är sedan tio år tillbaka i färd med att återställa markerna kring den lilla bondgården till hur den såg ut för 60–70 år sedan då markerna betades av djur och jorden mellan hällarna odlades. Det projekt som är i gång nu handlar om att ta bort kring 30 granar som planterades på gammal ängsmark för 50–60 år sedan. Hans kor ska sedan få beta bland stubbarna och bereda plats för blommor, örter och andra växter som i sin tur kan ge livsutrymme för en massa fjärilar.

FÅGELMÄSSIGT HAR DET verkligen börjat våras. De fastboende fåglarna, som mesar, kråkfåglar och finkar, sjunger sina vårsånger och tillbakaflyttare i form av bofink, ringduva och trana har dykt upp på och kring tomten. Tranan gjorde en fantastiskt snygg inflygning i blåsten. Den svepte längs grusvägen i medvind och gjorde en vid sväng i kanten av träsket och gick upp mot vinden och sänkte sig kontrollerat ner bakom videbuskarna. Jag såg den inte mer under helgen.

En morgon satt kring 25 sidensvansar under matningen och plockade för sig av frön som småfåglarna drällt ner på backen. Jag antar att de har satt i sig alla bär och all frukt i trakten och för att slippa dra till ett fortfarande vintrigt norr anpassar de dieten till vad som finns att tillgå. Domherrarna präglar fortfarande landskapet med sin närvaro och sin sång, men snart kommer deras finurliga läte vara dränkt av bofinkssång – de två bofinkshanar som hängde kring tomten gjorde redan allt för att överrösta andra ljud med sina aggressiva toner. Grönfinkarna verkar också ha haft en bra vinter, de drar runt i stora gäng och sjunger gärna.


NÄR JAG VID några tillfällen rörde mig bort från stugan fick jag mer vårtecken. Vid slätten uppe vid Gulfmacken i Sättra ryttlade en fjällvråk, men den blev mobbad av en kråka och gav upp jakten. Ovanför åkrarna trängdes också sånglärkor om utrymmet, hoppas att de får häcka på marken utan att bli nackade av jordbruksmaskiner. Tofsvipor hade också intagit platsen, de flög omkring med sina charmigt hetsiga rörelser på tofsvipors vis.

På lördagsmorgonen gjorde jag också en avstickare till Skatudden utanför Grisslehamn. Lite ejder och alfågel rörde sig, men man kan inte kalla det sträck. Höjdaren där blev i stället ett stilla och vackert hav, djupt blått med en bred strimma av den uppåtgående solen som vägvisare mot öster – och en strömstare som satt och sjöng på klipporna i vattenbrynet.

LÄCKRASTE HÄNDELSEN UNDER helgen var ändå när jag vid åttatiden på lördagsmorgonen kom tillbaka till stugan från Skatudden. Det var vindstilla och soligt och överallt hördes småfåglarnas småsnack. Rätt vad det var hörde jag ett läte som överröstade allt annat, jag hann tänka att det var ett segelflygplan eller en fallskärmshoppare som svepte lågt över marken på andra sidan en trädridå. Det visade sig vara två havsörnar som troligen spelflög ihop och det vinande ljudet kom från när de pressade vingarna till max i en tvär dykning. Mäktigt.

Smygstart i Angarn

JAG BRYDDE MIG inte om bromsokets eventuellt nära förestående kollaps. Kanske hade ett par veckor i stillhet i garaget gjort att allt ordnat sig, ungefär som när man botar träningsvärk genom att ta det riktigt jäkla lugnt ett tag. Och bilen rullade faktiskt på utan några uppenbara bekymmer raka vägen till Angarn i morse, i nollgradigt solsken och några centimeter nylagd snö på backen.

Jag hörde ju tofsvipor från Angarn härom dagen. I dag såg jag dem också. Uppenbart sura stod de mest och kurade på ängarna, missnöjda med att deras sökande efter mat blivit så mycket svårare på grund av snön. Grågäss fanns i massor och de verkade inte bry sig lika mycket om snön. Vi sökte igenom flockarna i jakt på bläsgäss utan att hitta några, några sädgäss var det enda avvikande som hittades (kanadagäss fanns också). Enstaka tranor gladde också med sin närvaro, men mysigast av allt var att en hel del sånglärkor flög omkring och sjöng som om det vore maj.

DET SNÅDDE ONT i nordvästvinden, det blev riktigt kallt när den hade fri fart över ytorna inför krocken med min person. Uttrycket ”snå ont” är för övrigt jämtländska och betyder nåt i stil med ”blåsa kallt”, men även om ”blåsa kallt” beskriver precis vad det gjorde där på Angarnsängarna så tycker jag inte att det fångar känslan lika bra som när man påstår att det ”snådde ont”, det ligger nåt lite mer lömskare i det som jag vill åt.

Vid matningen på Midsommarberget läade det lite och rätt mycket steglits, grönsiska och bofink pickade i sig de frön som under vintern hade ramlat ner på backen. Uppe på berget spejade vi ut över vattnet och upptäckte både ett snatterandspar och en ensam brunandshanne. Fortfarande är det rätt lugnt därute, men det var grett att få komma ut en sväng och att kärran höll. ”Grett” är också ett ord på jämtska och betyder ungefär att något är okej eller bra. Eller ska man till och med dra det till det engelska ”great”, som nästan stavas likadant? jorå, det kan man. It was great.