Dvärgbeckasin i Alhagen

SM i dåliga fågelbilder fortsätter. Två beckasiner i mitten.

ÄNNU EN AV de svenska häckfåglarna har kunnat prickas av. I helgen fick jag äntligen se dvärgbeckasin. Trippen till Alhagen utanför Nynäshamn gav den 243:e svenska häckfågelarten, och den 314:e arten sedd i Sverige.

Inget gläder mig mer än att se de där arterna som faktiskt föder upp sina ungar i Sverige. De fåglarna har hängt med i alla fågelböcker man nånsin har kollat i och att få se dem i naturen smäller alltid högre än att dra på en art som man dittills inte har känt till.

DVÄRGBECKASINEN VERKAR HA en lucka på några vårveckor då den dyker upp i Stockholmstrakten på väg norrut. Jag har i åratal sett rapporter om rastande beckasiner (även på höstarna förstås), men de har alltid hunnit ge sig av när jag har dykt upp och trampat igenom blöta ängar och diken.

Men rapporten från Alhagen fick jag en annan känsla för. De tre som sågs där i söndags morse fick jag för mig skulle stanna kvar ett tag. Så när jag en bit fram på dagen parkerade vid Alhagens våtmark hade jag bara att knata fram till Skålpussarna och kolla in dem.

NU VAR DET inte riktigt så lätt. Dvärgbeckasiner är små, och deras fjäderdräkt passar så väl in den miljö de befinner sig i: mörk bakgrund med torrgräsgula längsgående streck på ryggen. Det som avslöjade dem var deras vana att gunga med kroppen. Även med näbben nere i dyn, sökandes efter nåt att käka så dansade den lilla kroppen rytmiskt. Som om de lyssnade på musik. Men jag såg inte om de hade hörlurar.